Konsten att vara människa - ” Där vill du inte vara”.

“Människan ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat.”
– 1 Samuelsboken 16:7

18 juli 2026

Jag är ett stort fan av engelska kriminalserier och just nu följer jag Cooper & Fry på SVT.

I gårdagens avsnitt sades en mening som fick mig att trycka på paus.

En polis hade begått flera allvarliga brott, bland annat mördat en kollegas förälder. När han till slut grips springer den sörjande kollegan efter honom, uppfylld av ilska och med knuten näve.

Då stoppar en kvinnlig kollega honom och säger:

“Han lever i ett helvete som han själv har skapat. Gör honom inte sällskap där.”

Jag lät serien vänta.

För de där orden ville inte lämna mig.

Först tänkte jag att de handlade om ilska. Om hur lätt det är att vilja slå tillbaka när någon gjort oss djupt illa – med ord eller handlingar.

Men ju mer jag funderade desto mer insåg jag att de egentligen handlar om något mycket större.

De handlar om frihet.

Vi möter alla människor som sårar oss. Människor som ljuger, manipulerar, sviker eller fastnar i sitt eget drama. Och det är så lätt att följa efter dem. Att älta. Att vilja vinna. Att få rätt. Att låta deras mörker flytta in i våra egna tankar.

Men då har vi redan tagit de första stegen in i deras värld.

Den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius skrev:

“Den bästa hämnden är att inte bli lik den som gjort dig orätt.”

Jag tror att det är precis det den där polisen försökte säga.

Jag tänker ibland att samma mekanism finns mellan människor, familjer och till och med mellan nationer. Smärta föder ny smärta. Hämnd föder ny hämnd. Och plötsligt har ännu fler människor flyttat in i ett helvete som ingen egentligen ville skapa.

Det handlar inte om att låta människor komma undan. Tvärtom. Gränser behöver sättas. Rättvisa behöver få ha sin gång.

Men det finns en avgörande skillnad mellan rättvisa och hämnd.

Om den sörjande kollegan hade slagit mannen hade han, om så bara för ett ögonblick, klivit in i samma värld av våld och hat.

Ibland tänker vi att vi måste få upprättelse för att kunna gå vidare.

Men kanske börjar den verkliga upprättelsen först när vi slutar låta den andra människan styra vårt inre liv.

Och kanske är det därför de här orden träffade mig så djupt.

Gång på gång genom livet, när jag blivit arg, ledsen eller besviken, har jag blivit lika förvånad över vem jag själv kan bli.

Den versionen av mig är inte alltid vacker.

Jag har också velat få rätt. Velat bli förstådd. Velat höra ett “förlåt”.

Men efter en stund har något annat nästan alltid tagit över.

Min längtan efter frid.

Min tro på det goda.

Och kanske framför allt min önskan att ingen annan människa ska få makten att bestämma vem jag blir.

Det gäller inte bara de stora tragedierna.

Det gäller också vardagen.

När någon talar illa om oss.

När någon sviker vårt förtroende.

När någon behandlar oss utan respekt.

Ibland är den mest kärleksfulla handlingen vi kan göra mot oss själva att stanna utanför någon annans helvete.

Att inte låta deras val bli våra.

Att inte ge bort vår inre frid till bitterhet, ältande och någon slags uppfostran.

Kanske kommer den andra människan aldrig att kunna se situationen från den plats där du står. Kanske gör hon det en dag. Men det är inte längre ditt ansvar.

Jag kan inte begära empati där empatin ännu inte har vaknat.

Jag kan inte förändra någon annans resa.

Jag kan bara ta ansvar för min egen.

Och ju äldre jag blir desto mer tänker jag att vi egentligen vet väldigt lite om varandras livsvägar. Vad vet jag om den andra människans kamp? Om hennes rädsla? Om hennes historia? Eller om den resa hennes själ behöver göra?

Det betyder inte att jag accepterar det som är fel.

Det betyder bara att jag väljer att inte göra någon annans mörker till mitt hem.

Jag tror att Gud – eller Gudinnan, den kärleksfulla avsikten, det gudomliga fältet, kalla det vad du vill – vill leva genom oss.

Varje dag får vi välja.

Ska kärleken eller rädslan få leda mina steg?

Ska egot få sista ordet – eller hjärtat?

Jag lyckas inte alltid.

Men jag försöker.

För jag vill kunna se när en människa lever i ett mörker som jag själv inte vill flytta in i.

Inte för att döma henne.

Utan för att påminna mig om vilken väg jag själv vill gå.

“Uppmärksamhet är den sällsyntaste och renaste formen av generositet.” Simone Weil

När vi verkligen ser en människa, utan att dras med i hennes mörker, drama eller sorg.

För till syvende och sist handlar det kanske inte om den andra människan alls.

Det handlar om vem jag väljer att bli.

Och därför kommer jag nog att bära med mig de där orden länge.

“Han lever i ett helvete som han själv har skapat. Gör honom inte sällskap där.”

Kram Malin

Konsten att vara människa – Att se tillbaka.

Ibland söker jag på mitt eget namn i bildarkivet på mobilen och tittar tillbaka på mitt liv. Jag ser kvinnan jag en gång var och minns vad jag kände då. Men idag, med några fler år på jorden, vet jag kanske lite mer.

Den här bilden är en sådan.

Den är tagen i Oman 2005 – ett av de få platser i världen som verkligen berörde mig i själen. Kanske var det den stilla värdigheten i landskapet. Kanske tystnaden. Eller kanske var det för att något inom mig höll på att vakna.

Jag hade med mig @paulocoelho’s bok Zahiren. Den grep tag i mig så starkt att jag skrev ett mejl till honom. Jag berättade att jag drömde om att börja skriva böcker, precis som min svensklärare alltid hade uppmuntrat mig att göra.

Han svarade att jag verkligen skulle följa mitt hjärta och önskade mig lycka till.

Sedan dess har det blivit sju böcker.

Och egentligen har de alla handlat om samma sak – den inre resan. Om att växa som människa. Om att ingen av oss är perfekt. Om att sårbarhet inte är en svaghet, utan en del av det vackra i att vara människa.

Sedan dess har livet bjudit på både skilsmässa, trauman och sorger. Men också på modiga beslut, oväntade möten och fantastiska äventyr – som att flytta till Mallorca och en dag hitta hem till Sverige igen.

Så vad vet jag idag, sextio år gammal, när jag ser kvinnan på bilden?

Vad har livet lärt mig sedan dess?

Jag har lärt mig att medkänsla utan gränser riskerar att bli självutplåning.
Men gränser utan medkänsla riskerar att bli ensamhet.

Livet ber oss hitta balansen mellan de två.

Kärleken ber oss öppna hjärtat.
Visdomen ber oss sätta gränser.

Och kanske är den mest kärleksfulla handlingen ibland inte att bära någon annan, utan att låta sanningen bära er båda.

Kanske är det också just där vi blir verkligt fria.

När vi kan älska – utan att förlora oss själva.

När jag ser kvinnan på bilden känner jag tacksamhet. Hon visste inte allt som väntade henne. Men hon fortsatte ändå att följa sitt hjärta.

Kanske hade Søren Kierkegaard rätt när han skrev att “Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges.”

Nåväl… kanske borde du göra detsamma? Titta på dina bilder på dig själv och se den du var då med den visdomen du har idag. Vad skulle du sagt henne om du hade vetat?

Kram Malin

Vykort från förr

Konsten att vara människa

Del 2

“Words mean more than what is set down on paper. It takes the human voice to infuse them with deeper meaning.”

— Maya Angelou

Jag har alltid haft orden omkring mig.

Född på 60-talet var vi den generation som fortfarande hade brev och vykort i våra liv. Jag minns så tydligt känslan när mamma bad mig hämta posten och jag nyfiket undrade om det fanns något till mig där.

Familjen Berghagen var duktiga på både brev och vykort och höll en stadig kontakt med mig efter mammas och pappas skilsmässa. Det damp ofta ner ett vykort från farmor eller mina fastrar, ofta med vackra konstnärliga motiv.

Mamma och pappa skickade också ofta vykort från sina resor och turnéer. Då var det oftare bilder från platsen de befann sig på – en vacker byggnad, en trädgård eller ett landskap. Jag älskade berättelserna, även om de bara var några få rader, och jag tror att det var då jag blev förälskad i orden tillsammans med den fina känslan av att någon tänker på mig.

När jag började skolan var svenska mitt favoritämne. Trots att jag hade både dyslexi och svårt med grammatiken hade jag fantastiska svensklärare redan från första klass som inspirerade mig att skriva mer.

Magister Möller var från Skåne och var extremt sträng, men han brann för lärandet och skapade teateruppsättningar där vi fick spela för att utforska både grammatik och geografi.

Mamma och familjen Svensson hade inte många bokhyllor, medan familjen Berghagen hade hela väggar fyllda med böcker. I mitt tonårsrum var väggarna täckta av bilder, citat och texter, så mycket att tapeten knappt syntes.

Kanske är det därför min kärlek till orden och gåvan i några skrivna rader ligger mig så varmt om hjärtat att jag ibland oroar mig för att vi håller på att tappa vårt skrivna språk.

Samtidigt visar forskning att hjärnan mår bra av att skriva för hand. Det stimulerar minnet, aktiverar flera delar av hjärnan och kan vara positivt för vårt lärande genom livet.

Kanske kommer det skrivna ordet också att få ett nytt värde i en tid av AI, datorer och emojis.

Tänk att få ett vykort från någon som lika gärna hade kunnat skicka ett sms, ett mejl eller skriva en snabb kommentar på sociala medier, men som istället tagit sig tid att välja ett vykort, köpa ett frimärke, skriva några rader med en penna och lägga det på brevlådan.

Det måste ändå vara en fantastisk omfamning av kärlek i en tid då det oftast bara är paket från olika nätbutiker som dimper ner i brevlådan.

Konsten att vara människa är att vi har möjligheten att visa kärlek på så många olika sätt.

Som jag ofta säger till Martin:

“Det är inte värdet av gåvan du ger mig, eller om den är rätt eller fel. Det är ansträngningen du gör för att ge mig något eller göra något för mig. Eller bara att ta dig tid att dricka en kopp kaffe med mig när du vet hur mycket jag älskar att sitta en stund tillsammans med dig.”

Han sveper ju annars kaffekoppen och springer sedan iväg för att bygga något.

Jag skriver gärna sms till mina barn, och det händer att de inte ens läser dem direkt eftersom deras generation oftare kommunicerar genom meddelanden på sina sociala medier. Jag vet därför att det ibland kan ta tid innan jag får svar.

Men när svaret väl kommer hoppar mitt hjärta av glädje. Inte bara för att de svarar, utan för att de har tagit sig tid att göra det.

Även om det bara står:

“Älskar dig också, mamma.”

Kanske är det också så att vi som närmar oss 60, när förlusterna av föräldrar och jämnåriga vänner blir allt vanligare, oftare går tillbaka till gamla brev, mejl och kort för att minnas vad vi skrev till varandra när vi fortfarande kunde tala med varandra.

Jag gör det ofta.

Jag går tillbaka till mejl, brev och texter som mina föräldrar skrev till mig.

Vi får inte glömma vad våra ord betyder för andra. Vår ansträngning. Den tid vi väljer att ge någon.

Men också vad några skrivna rader gör med oss själva.

Personligen tror jag att de hjälper oss att bevara kontakten med våra känslor.

Så vad sa de visa kvinnorna och männen före oss om ordets betydelse? Och vad säger forskningen?

“Vänliga ord kan vara korta och lätta att uttala, men deras ekon är oändliga.”

— Moder Teresa

“Höj dina ord, inte din röst. Det är regnet som får blommorna att växa, inte åskan.”

— Rumi

“Vänliga ord skapar tillit. Vänliga tankar skapar djup. Vänliga handlingar skapar kärlek.”

— Laozi

“Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord…”

— Matteusevangeliet 4:4

“Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.”

— Lukasevangeliet 6:45

“Writing is medicine.”

“We write to hear ourselves think.”

— Julia Cameron

Psykologen James Pennebaker har forskat i över fyrtio år om expressive writing.

Hans forskning visar att när människor skriver om sina känslor med egna ord kan det hjälpa dem att bearbeta upplevelser, skapa mening och, i många studier, förbättra sitt välbefinnande. Effekterna varierar mellan olika personer, men forskningen har haft stort inflytande inom psykologin.

Han säger:

“Putting experiences into words changes the way we remember them.”

Han visar också att själva processen att sätta ord på känslor hjälper hjärnan att organisera våra upplevelser.

Det handlar inte bara om att “skriva av sig”.

Det handlar om att skapa ordning.

Så det finns många skäl att använda våra ord.

Personligen tror jag att ord är skapande. De börjar i en känsla, tar form genom vår vilja och blir sedan något vi skickar ut i världen.

En skapande process.

På gott eller ont, beroende på känslan bakom orden.

Så varför inte värna om den vackra sidan av att vara människa?

Att skapa närhet, omfamning och kärlek genom våra ord.

Och låta dem tala lite oftare än emojierna.

Nu ska jag skriva vykort till mina barn.

Kram, Malin

“Words matter because they shape the way we see ourselves and each other.”

— Susan Cain

Konsten att vara människa

En bloggserie – ett samtal med mänsklighetens stora visa kvinnor och män

Del 1 – När orden tystnar

Igår lade jag upp en bild på mig själv som liten på min privata Instagram.

Jag vände mig ärligt till min familj och mina vänner och skrev något som egentligen kändes ganska sårbart.

Jag berättade att den lilla flickan i mig ibland blir lite ledsen när ett varmt sms besvaras med en 👍🏻 eller ett ❤️.

Missförstå mig rätt.

Jag älskar emojis.

Jag använder dem själv. ❤️🙏🏻😂

De hjälper mig att förstärka en känsla, ett skratt eller ett hjärta.

Men jag tror inte att de är tänkta att ersätta våra ord.

De är tänkta att förtydliga dem.

Och det fick mig att fundera.

Vad händer med oss när vi inte längre tar oss tid att svara med :

“Tack.”

“Jag blev glad av ditt meddelande.”

“Jag saknar dig.”

“Jag älskar dig.”

Eller bara:

“Tack! Hur mår du ?”

Vi lever i en tid där vi kan nå varandra på några sekunder.

Samtidigt känner sig många människor ensamma. Vi följer varandras liv genom sociala medier, “träffar” dem vi bryr oss om via deras konton och upplever att vi ses. Men det gör vi inte.

Det finns naturligtvis många andra orsaker till ensamhet och depression än sociala medier. Livet är mer komplext än så.

Men jag kan inte låta bli att undra om vi ibland har börjat förväxla kontakt via en skärm med verklig närvaro och levande ord.

Ett hjärta på en skärm kan vara fint.

Men ibland behöver ett mänskligt hjärta få möta ett annat genom ord.

För när jag skriver ordet “tack” händer något också i mig.

Jag stannar upp.

Jag känner efter.

Jag blir medveten om min tacksamhet.

När jag skriver “jag älskar dig” påminns jag själv om kärleken.

När jag skriver “förlåt” måste jag först möta min ödmjukhet.

Orden förändrar inte bara den som läser dem.

De förändrar också den som skriver dem.

Och vi visar med vår tid att vi värdesätter varandra.

Jag är orolig för att ju längre ifrån våra äkta känslor vi kommer, desto mer avtrubbade blir vi. Och då kommer vi att söka mer avancerade kickar för att över huvud taget känna något.

Jag har känt en stor förändring i mig det senaste året när jag, som ni säkert har märkt här på bloggen, fokuserat mycket på att känna tacksamhet och kärlek i stort som smått.

Min läkning har skett där. I att ge mig tid för uppskattning, se mig omkring och känna lycka och tacksamhet för den minsta blomman i min trädgård.

Och det ledde till min ärlighet gentemot min familj och mina vänner.

Jag behöver era ord, er tid och er närvaro, även om det bara är ett skrivet “tack” istället för 👍🏻 eller ❤️.

Det senaste året har jag funderat mycket över hur våra handlingar formar den vi blir och de liv vi lever.

Varje dag har jag slagit upp de böcker som stått vid min sida genom livet. De finns överallt i mitt hem, så jag kan inte undvika dem.

På toaletten, i trappen, i mitt sovrum och på mitt kontor.

Ibland öppnar jag dem inte ens, utan låter bara blicken falla på dem.

Och jag minns.

Hos yogamästaren Patanjali finner jag en uppmaning att leva utan att skada.

Hos Buddha läser jag om medkänsla.

Hos Yeshua om kärleken till nästan.

Hos Hypatia om modet att söka sanningen.

Hos Kierkegaard läser jag:

“Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

Hos vår älskade Selma Lagerlöf påminns jag om att människan alltid har en möjlighet att bli bättre.

Hos Carl Gustav Jung om vikten av att känna sitt eget mörker.

Hos Deepak Chopra minns jag orden:

“I varje ögonblick har du ett val som antingen för dig närmare ditt innersta eller längre bort från det.”

Och jag har ju nu nästan alla Paulo Coelhos böcker.

“När vi strävar efter att bli bättre än vi var igår blir också världen omkring oss lite bättre.”

Och en av mina ledstjärnor, Maya Angelou:

“Människor kommer att glömma vad du sa och vad du gjorde, men de kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna sig.”

De levde på olika kontinenter.

De tillhörde olika kulturer.

De hade olika språk och olika trosuppfattningar.

Ändå återkommer de gång på gång till samma fråga.

Hur lever vi så att våra liv blir till välsignelse för andra?

Och då tror jag att svaret kanske inte börjar med de stora gesterna.

Kanske börjar det med de små.

Att skriva några fler ord.

Att ringa istället för att bara reagera.

Att våga säga:

“Jag tänkte på dig.”

“Tack.”

“Jag är glad att du finns.”

Ord kostar så lite.

Men de kan leva kvar i ett människohjärta i många år.

Så jag tänkte att det här får bli min bloggserie i sommar.

Den gemensamma visdom som människor sökt genom årtusenden.

Jag vill sätta mig vid samma bord som världens stora visa kvinnor och män.

Inte för att hitta färdiga svar.

Utan för att ställa en fråga som känns viktigare än någonsin:

Hur lever vi innerligt i en tid som så lätt blir ytlig?

Och kanske börjar svaret med något så enkelt som att ta sig tid att skriva ett par extra ord till någon man tycker om.

För ibland kan ett “Jag tänker på dig” betyda mer än vi någonsin får veta.

Kram Malin ♥️🫶

Hur kan kärleken bli synlig genom mig idag?

"Herren är min herde – jag får det jag innerst behöver." Den meningen från Psaltaren 23 har ju följt mig den senaste tiden.

Kanske är det just där allting börjar. Om jag innerst vet att jag är buren behöver jag inte längre söka mitt värde genom att rädda andra. Då kan kärleken få vila på en annan grund. Samtidigt finns det en annan fråga som återkommer till mig, nästan varje morgon:

Hur kan kärleken bli synlig genom mig idag?

Ju äldre jag blir desto mindre intresserad blir jag av vad människor säger att de tror. Och desto mer intresserad blir jag av hur vi faktiskt lever.

Då kommer jag ofta tillbaka till två meningar.

Den ena kommer från Yeshua även kallad Jesus: "Alla som hör dessa mina ord och handlar efter dem..."

Den andra säger jag ofta själv när jag undervisar yoga: "Yoga är inte något vi gör en timme om dagen. Det är hur vi lever resten av dagen."

För mig säger de egentligen samma sak.

Ni vet att jag inte är ett fan av religioner som skiljer människor åt, även om jag förstår varför de vuxit fram genom historien. Jag älskar människor. Kloka, sökande, filosoferande och kärleksfulla människor som vågar utvecklas genom livet.

När jag läser Jesus, Buddha, Rumi och andra stora andliga lärare slås jag av att de inte främst ville bli beundrade. De ville att människor skulle leva det de undervisade.

Jesus sa inte bara: "Hör mina ord."

Han sa: "Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem..."

Han pekade inte främst på vad vi skulle tro. Han pekade på hur vi lever. Hur vi möter våra medmänniskor. Hur vi talar när vi är sårade. Hur vi väljer när kärleken kostar något. Det blir också tydligt när Jesus kommer till templet. Han möter människor som tror på Gud, men den heliga platsen har förvandlats till en marknadsplats. Då väljer han inte tystnad. Han sätter en gräns. Inte av hat, utan av kärlek till det heliga.

Den scenen har fått en ny betydelse för mig. Kärlek är nämligen inte alltid mjuk. Ibland är kärlek att säga nej. Ibland är kärlek att skydda det som är sant. Ibland är kärlek att låta en annan människa ta ansvar för sitt eget liv.

Det tog mig tex många år att förstå att kärlek och medberoende inte är samma sak. Tvärtom. De kan se väldigt lika ut på utsidan, men de kommer från helt olika platser inom oss.

Vi människor vill hjälpa. Vi vill lindra smärta, lösa problem och skydda dem vi älskar. Det är en vacker egenskap. Men ibland glider hjälpen nästan omärkligt över i något annat. Vi börjar bära någon annans ansvar. Vi förklarar bort deras beteenden. Vi räddar dem ur situationer. Vi ljuger för att skydda dem. Vi städar upp efter dem. Vi anpassar våra liv efter deras mående. Och vi kallar det kärlek.

Men är det verkligen kärlek?

Många terapeuter som arbetar med beroende beskriver hur medberoende, hur välmenande det än är, ibland kan göra att beroendet får fortsätta längre. Inte för att den anhörige orsakar beroendet – det gör den aldrig. Ansvaret ligger alltid hos den som är beroende. Men när någon ständigt räddas från konsekvenserna av sina handlingar finns risken att drivkraften till förändring skjuts upp.

Sann kärlek ser annorlunda ut.

Den vågar sätta gränser.

Den vågar säga nej.

Den vågar låta en annan människa ta ansvar för sitt eget liv.

Jag brukar säga till människor som söker min hjälp med sitt matberoende:

"Jag hjälper dig gärna. Men den 'kompis' som håller dig kvar i ditt beroende får inte följa med oss. Så länge du väljer den före ditt eget liv kan jag inte göra arbetet tillsammans med dig."

Det kan låta hårt. Men kanske är det egentligen tvärtom. Kanske är det en djupare kärlek att våga släppa taget och säga:

"Jag älskar dig. Men jag kan inte leva ditt liv åt dig. Jag går sönder om jag försöker."

Medberoendet säger: "Jag måste rädda dig."

Kärleken säger: "Jag tror på dig."

Medberoendet drivs ofta av rädsla. Kärleken drivs av sanning.

Medberoendet säger ja när hjärtat egentligen känner nej.

Kärleken vågar säga nej när ett nej är det mest kärleksfulla svaret.

Jag tror också att medberoende ofta handlar om vårt eget ego. Vi vill inte förlora den vi älskar. Vi vill vara den som räddar. Vi vill fortfarande vara behövda. Men sann kärlek vågar släppa taget om sitt ego. Den vågar till och med riskera att förlora kontakten en tid, om det är det som ger den andra människan möjlighet att hitta tillbaka till sitt eget liv.

Det finns ett uttryck inom beroendevården som berört mig djupt:

"Ställ dig inte mellan den beroende och de konsekvenser som kan bli början på förändring."

Jag tror att det är en av de svåraste formerna av kärlek. Och kanske också en av de mest barmhärtiga.

I dagarna har jag läst Heliga Faustinas bön. Den berörde mig så… Hon bad om hjälp att stå kvar i kärlek. Hon ber:

“O Herre, Låt mig helt förvandlas till din barmhärtighet och bli en levande återspegling av dig. Må din största gudomliga egenskap, din outgrundliga barmhärtighet, flöda genom mitt hjärta och min själ vidare till mina medmänniskor. Hjälp mig, Herre, att mina ögon blir barmhärtiga, så att jag aldrig dömer efter det yttre, utan ser det vackra i min nästas själ och kommer henne till hjälp.”

Det stannade kvar hos mig.

Vad betyder egentligen att vara barmhärtig?

I Bibeln ryms flera nyanser. Det grekiska ordet eleos betyder medkänsla, nåd och aktiv omsorg – kärlek som blir handling. I Gamla testamentet används bland annat det hebreiska ordet rachamim, som har sitt ursprung i ordet för livmoder och beskriver en kärlek som bär, skyddar och ger liv. Ett annat ord är ḥesed – kärleksfull trofasthet, nåd, lojalitet och godhet på samma gång.

Kanske är det därför barmhärtighet inte alltid handlar om att skydda en människa från konsekvenserna av hennes val. Ibland är den mest kärleksfulla handlingen att låta sanningen få göra sitt arbete.

Barmhärtighet handlar om att möta en människa med kärlek, sanning och respekt. Att se henne med hjärtats ögon och samtidigt tro på hennes förmåga att ta ansvar för sitt eget liv.

För mig är det en djupare form av kärlek.

Och det är inte alltid lätt.

Vi lever i en tid där det är svårt att inte beröras av det som händer omkring oss. Krig. Polarisering. Hårda ord. Utfrysning. Konflikter. Människor som sårar varandra.

De senaste månaderna har jag mött djup narcissism vid några tillfällen. Förminskanden och härskartekning om än subtil men tydlig. Jag tog mig stadig genom var och en av dom och lät dom som jag kallar det “ Äga sitt drama” , satt gränser men också fortsätte stå i kärlek. Kärleken och omvårdnaden om mig själv. Att inte bli ett offer och tycka synd om mig själv för t.e.x en förminskande tystnad, för det mår jag ju inte heller bra av utan låta dom äga det. Låta dem visa vem dom är men stå kvar i vem jag är och vill vara.

Hur bevarar vi då ett mjukt hjärta utan att själva gå sönder? Jag tror inte att svaret är att stänga hjärtat. Men jag tror inte heller att svaret är att bära hela världens smärta. Kanske handlar barmhärtighet om något annat. Att se människors lidande utan att göra det till vårt eget. Att möta människor med kärlek utan att överge oss själva.

Att sätta gränser utan att sluta älska.

Att våga säga nej utan att förlora medkänslan.

Kanske är det just där den djupaste tryggheten finns.

Inte i att världen alltid är god.

Utan i att vi, mitt i det som är svårt, får välja vem vi själva vill vara.

Varje dag.

Om och om igen.

Kanske börjar all sann kärlek just där. Inte i att försöka förändra andra. Utan i att stå stadigt i sitt eget hjärta.

Att veta att också jag är värd kärlek.

Att också jag är värd respekt.

Att också jag har rätt att sätta gränser när någon trampar på min värdighet eller försöker kontrollera mitt liv.

Jag tror inte att det är själviskt.

Jag tror att det är barmhärtigt.

För också jag är en människa som Gud, gudinnan, den kärleksfulla medvetenheten, LIVET har anförtrott mig att ta hand om.

När vi hittar den tryggheten inom oss behöver vi inte längre rädda någon för att känna oss värdefulla. Vi behöver inte säga ja när hjärtat viskar nej. Vi behöver inte bära sådant som aldrig var vårt att bära.

Vi kan stå kvar med ett öppet hjärta. Mjuka, men inte gränslösa. Kärleksfulla, men inte självutplånande.

För kanske är det först när vi också älskar och respekterar oss själva som kärleken blir fri. Och kanske är det då vi verkligen börjar leva de ord vi säger oss tro på.

Så kanske är den viktigaste frågan inte längre: Vad tror jag på?

Utan: Hur lever jag? Hur ser jag på människan framför mig? Hur talar jag när jag blir sårad? Hur sätter jag gränser utan att sluta älska?

Hur visar jag barmhärtighet – också mot mig själv?

För kanske är det där den andliga vägen börjar. Inte i orden.

Utan i livet.

Kram och kärlek, Malin

Om Heliga syster Faustina

Heliga syster Maria Faustina Kowalska (1905–1938) var en polsk nunna i Barmhärtighetssystrarnas kongregation. Hon växte upp i en fattig familj och hade endast några få års skolgång, men blev genom sina andliga erfarenheter en av 1900-talets mest inflytelserika kristna mystiker. I sin dagbok Den gudomliga barmhärtigheten i min själ beskriver hon återkommande visioner som kretsar kring Guds barmhärtighet, tillit och kärlek till människan. Det var också efter en av dessa uppenbarelser som bilden av Den gudomliga barmhärtigheten målades – med Jesus som pekar mot sitt hjärta, varifrån en röd och en vit stråle strömmar ut. Den röda symboliserar kärleken och livet. Den vita rening och nytt liv. Under bilden står orden:

"Jesus, jag litar på dig."

Oavsett hur man ser på hennes visioner eller hennes tro har hennes budskap om barmhärtighet, förlåtelse och kärlek berört miljontals människor världen över.

Tilliten bär mig..

Det plingar till i mobilen och jag ser att det är ett sms från en väninna som jag nu har känt i nästan 30 år. Vi lärde känna varandra uppe i Järvsö när våra döttrar började på samma dagis.

Hon har, liksom jag, en andlig tro, men är uppvuxen med väldigt strikta kristna regler som hon genom åren rebelliskt har skakat av sig. I dag har hon funnit sin egen väg. Fortfarande starkt kristen, men formad utifrån sin egen upplevelse och inte sina föräldrars.

Hon är en av de godaste, omtänksammaste och gladaste människor jag känner.

I sms:et berättar hon att Frank och Simon Ådahl ska spela i Delsbo om några veckor och undrar om jag vill följa med.

Och det ville jag verkligen.

Jag älskar ju Frank Ådahls röst, och Edin-Ådahls musik betydde väldigt mycket för mig för ungefär 25 år sedan. Den bar mig och gjorde mig så otroligt stark och glad. Jag reser till kärlekgick varm i bilen vart jag än åkte, och jag sjöng med så att taket nästan lyfte.

Efter några år hade jag spelat sönder cd-skivan, och när jag försökte få tag på en ny hittade jag den ingenstans. Genom min exman fick jag tag på Franks nummer och hörde av mig till honom och frågade om jag fick köpa en skiva direkt av honom. Han sa att han inte hade någon hemma just då, men han brände en ny åt mig och inte så långt senare låg den i ett kuvert i min brevlåda.

Genom åren har vi skrivit lite till varandra, bland annat eftersom min yngste son började plugga på Musikmakarna i Örnsköldsvik, som Frank varit med och startat.

Så ja, jag ville väldigt gärna åka till Delsbo och lyssna på Frank.

När vi kom till lokalen var det mest äldre människor där, men det var proppfullt med folk. På scenen stod ett elpiano och en gitarr. Frank satt redan där och vi väntade otåligt på att det skulle börja. Varenda minut fram till hel timme kändes nästan oändlig.

Och sedan började det.

Det blev så mycket vacker musik, både från Lejonkungen, från Edin-Ådahl och även musik jag aldrig hade hört tidigare. Simon, som är resande evangelist och präst, pratade fint om tro och om sin oro över vart världen är på väg. Om ensamheten vi upplever i ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Om hur mobilerna och tv:n har tagit över människans behov av gemenskap och hur vi drar oss undan både livet och varandra. Han bad oss att våga nå ut till dem som kanske behöver någon.

Vid ett tillfälle sa Frank:

– Simon, jag tror vi måste göra om spellistan för ikväll.

Simon såg frågande ut.

– Ja, vi måste spela Reser till kärlek nu.

Och då kunde jag ju inte hålla mig.

Jag skrek “Jaaaa!” rakt ut.

Frank skrattade och sa:

– Ja, men då får du väl komma upp här och sjunga med oss.

Men det vågade jag förstås inte, utan gömde mig bakom min väninna medan både Frank och Simon skrattade.

Och sedan blev det drag, vill jag lova.

Vi sjöng med av full hals, och jag och min väninna dansade för fullt på den där lilla metern vi hade omkring oss bland alla stolar och bord.

Vilken lycka.

När Frank sedan sjöng Tårar från himlen i total närvaro och stillhet, då var det som om luften själv blev magisk.

När kvällen var slut lät jag dem först hämta andan en liten stund, men sedan gick jag fram och tackade för en underbar kväll. Jag köpte en bok som Simon hade skrivit, och i den skrev han: “Ps. 23”.

Sedan sa han:

– Det här är du, där du är nu, och resten av livet.

Och jag, som inte alls mindes vad Psaltaren 23 var, blev ändå alldeles varm i kroppen. Som om hans ord sjönk djupt in i mig, och jag bad tyst inom mig att Psaltaren 23 verkligen skulle vara något gott och vackert.

Jag hade ju just då ingen aning.

När vi satte oss i bilen hem den där otroligt vackra sommarkvällen berättade jag vad Simon hade sagt. Min väninna, som är uppvuxen i en frikyrklig familj, började då läsa Psaltaren 23 utantill.

Och allt var så magiskt vackert och berörande.

Ni vet när man känner att tiden står stilla, men samtidigt är så levande och fylld av skönhet på alla plan.

När jag kom hem slog jag som vanligt upp texten och började sedan söka på originalöversättningen från hebreiskan, för jag ville verkligen förstå dess ursprungliga ton. Med hjälp av ChatGPT översatte jag den sedan så nära originalet som möjligt, och gjorde en bild som jag nu har i mobilen. och Simon hade så rätt. Precis är

Orden därifrån bär jag nu med mig, och låter dem bära mig genom tillit och styrka.

Den här kvällen blev en sådan där gåva som stannar kvar.

En gåva från min väninna.
Från Simon.
Från Frank.
Från livet.
Och från herdepojken David, som en gång skrev de där orden. Pojken som en dag blev Kung David.

En kväll jag alltid kommer att bära med mig, av så många vackra skäl.

Kram,
Malin

Att stanna hemma…

Jag tycker det är svårt med alla val som sommaren ger, alla möjligheter att besöka vackra platser som vårt underbara land kan ge oss, visa oss. Sommaren är på något sätt till för gemenskap, skönhet och smaker.

Men det är också lätt att vilja stanna hemma.

Det egna pysslandet i trädgården, på kolonilotten eller vid sommarstugan lockar. I vårt vackra land är sommaren ju inte särskilt lång, och jag kan känna att tiden är knapp för att hinna njuta av allt det vi försöker skapa hemma, eller på vår sommarfavorit.

Samtidigt som min längtan efter att besöka vänner är stor, värnar jag om varje sekund då jag får möjlighet att fixa och njuta i mitt eget sommarparadis.

Just nu vill en del av mig åka och besöka min väninna Birgitta Kjörk vid Kinnekulle, nära Mariestad, för att se hennes otroliga trädgård. Jag vill åka till mina vänner Pia och Patrik på Gotland. Jag vill besöka min favoritstad Lund och dess omnejd.

MEN…

Jag vill också sitta hemma i min fantastiska lada och skriva medan ladugårdsdörrarna står öppna mot ängen utanför. Jag vill pyssla om våra nya höns och rensa i rabatterna där alla fröer nu sätter fart upp mot himlen. Jag vill bli klar med verandan i mitt och Kristins hus här i Järvsö, och jag vill bada i min lilla damm.

Sommarens dilemma.

Men jag tror också att det som hör sommaren till är att låta saker komma lite naturligt. Att vara spontan. Att dra iväg några dagar när längtan kallar. Eller att stanna hemma när kroppen och hjärtat vill det.

Så jag tar nog helst av allt dagen som den kommer.

Sommarens dagar får väcka mig med nyfikenhet, en dag i taget. Det får bli som det blir, helt enkelt.

För en sak har jag märkt:

När jag verkligen är närvarande i dagen som är nu, i alla dess små detaljer, då går sommaren långsamt fram.

Och kanske är det just så vi får den att räcka lite längre.

Kärlek, Malin

Sommarens läkande

Det är helt klart att jag inte är en vintermänniska.

Sommaren gör mig verkligen stark, trygg och frisk i både kropp och själ. Mina rutiner med att varsamt gå in i den nya dagen på morgonen, och lika varsamt säga tack och på återseende när den lämnar, har gett mig så mycket.

Jag känner ett lugn i varenda fiber i min kropp och i varje glimrande ljus i min själ.

Arbetet med Vägen tillbaka till kärlek, som nu ligger på hemsidan, har rotat sig djupt i mig. Det har varsamt formats fram, och på något sätt har jag under hela processen känt mig uppkopplad till det villkorslösa kärleksfulla fältet.

Allt som är.

I dig.
I mig.
I träden.
I djuren.
I naturen.

En sådan innerlig känsla av kärlek och tacksamhet fyller mig.

Inte långt från mitt hus finns en kraftplats mellan några stora gamla tallar. Så kallade mother trees. Det är som att kliva in i deras trygga famn när man går in där och omsluts av naturen och deras kärlek.

Det är hisnande vackert.

Jag tror att vi alla har en sådan plats. En plats där kroppen får läka, hämta ny kraft och ta emot insikter. Om du inte vet var din plats är ännu, rekommenderar jag dig att gå ut och finna den.

Jag går dit och känner mig hållen.

Mobilen lämnar jag hemma. Det är bara jag, naturen och fältet av ljus som omsluter mig. Ibland sätter jag mig ner och lutar mig mot någon av de stora mödrarnas stammar.

Mother trees kallas de träd som är äldst i en skog och som ofta är djupt förbundna med träden omkring sig. Kanske har de till och med gett liv åt många av dem. De är ofta över hundra år gamla.

Sådan skönhet.
Sådan trygghet.

Sedan jag fyllde 60 år har jag känt mig både varsam och uppfylld inför varje ny dag. Varsam med tiden. Varsam med livet. Varsam med frågan om vem jag vill vara.

Jag vet att jag kan ha tre år, tio år eller trettiofem år kvar här på jorden. Och just därför frågar jag mig:

Varför inte leva som den människa jag verkligen är?

Och varför inte leva som den människa jag vill att andra en dag ska minnas mig som?

Vi vet alla att vi en dag kommer att dö. Men vi vet inte om det är nära eller långt borta.

Om du visste att du bara hade en vecka kvar att leva, vem skulle du vilja vara då?

Vem skulle du vilja att de mindes dig som?

Och hur skulle du spendera den tiden?

Jag vet vad som är viktigt för mig.

Att se det magiska i att få leva här på vår fantastiska planet, bland så mycket skönhet.

Att välja kärlek i det jag gör, men också kärlek till mig själv genom att sätta gränser när jag blir trampad på.

Att påminna dem jag älskar om hur betydelsefulla de är för mig.

Att tillåta mig att känna kärlek helt och fullt.

Vad är viktigt för dig?

Du behöver inte svara mig.

Din egen reflektion är viktigast.

Stor kram,
Malin

Jag går med skönhet…

Önskar er en fin sommar! Kram Malin

Allt jag kunde önskat mig och mer

Så, nu är det väl ändå dags att jag berättar om min ljuvliga födelsedagsvecka.

Jag hade planerat den sedan november och velat mellan min väninnas hus i Frankrike, mitt gamla hem Mallorca eller Grekland, den plats där jag egentligen känner mig som mest lycklig. Eller är det verkligen sant? Mer om det senare…

Jag hade sparat och lagt undan pengar, för planen var att det inte var mina barn som skulle köpa mig en resa, utan att jag skulle ge dem en upplevelse av något som är jag. Dessa tre platser symboliserar mitt liv på olika sätt. Minnen, upplevelser och kärlek.

Till slut vann Rhodos i Grekland. Mycket för att det var dit pappa tog mig när jag var åtta år, och en plats jag har återkommit till fler gånger än jag kan räkna. Både med honom, med yogagrupper och på egna resor.

Det fanns också en strand jag ville att mina barn skulle uppleva: Stegna. Där ville jag att vi skulle besöka Kozas fiskrestaurang för middag och Marias Taverna för lunch.

Alexia på Apollo gruppresor hade haft ett enormt tålamod med alla mina önskningar. En ängel på jorden! Och när vi äntligen fann det som var perfekt kunde jag börja slappna av och planera innehållet för resan mer detaljerat. Alexia hittade ett hotell som bara låg tjugo minuter från Stegna, vid stranden Kolymbia. Det heter Port Royal och låg precis vid havet.

Min födelsedagsgåva till mig själv var att få vara med mina barn. Och att också få bjuda in deras partners och min egen partner.

Jag betalade mina barns resa och boende, och mina barn och deras partners delade på partnerns kostnad. Eller så betalade partnern det själv. Det fick de avgöra.

Målet för mig var inte bara att få uppleva tid med mina barn, utan också att se dem ha egen tid med varandra. Så min enda regel under resan var: inget tvång till gemensamma måltider, förutom på min födelsedag och pappas födelsedag.

Det skapade en frihet för dem och för mig. Oftast hamnade vi ändå på samma restaurang, men vid olika bord, för att sedan stråla samman på hotellet. Ingen behövde undvika någon. Ingen behövde känna skuld för att de ville ha egen tid. Snarare skapades en öppenhet som gjorde att vi ändå sågs, sa hej, kramades och satte oss där det kändes bäst.

Mina barn är ju vuxna nu och arbetar heltid. De behövde tid för egen återhämtning och tid för kärleken, och jag mådde bra av att ge dem den möjligheten. Jag kände också en enorm tacksamhet över att de gillade idén.

På söndagen när vi kom dit var vi alla trötta på grund av det tidiga flyget. Vi hade allihop behövt gå upp klockan tre på morgonen, och två av mina barn hade jobbat sent så de hade knappt sovit alls. Så fri tid och att sova ut var det som gällde.

De som kunde och orkade sammanstrålade på restaurangen Ozaki för middag, som bara låg ett stenkast från vårt hotell Port Royal. Ozaki blev kärlek vid första ögonkastet och vi återkom alla dit flera gånger under veckan.

Den 11 maj, som var min födelsedag, var jag uppe tidigt för att förbereda mig mentalt för allt som skulle hända den här dagen. Min partner brukar inte vara uppe lika tidigt som jag, men denna gång höll även han på att fixa. Jag anade att något var på gång…

Och helt plötsligt knackade det på dörren och den underbaraste kör av våra barn och partners sjöng “Ja må hon leva” utanför. Jag fick kramar och ett paket i min hand, och vi bestämde att vi skulle sammanstråla nere vid frukosten.

När jag kom ner satt alla så fint vid olika bord men ändå runt omkring mig. Och jag fick öppna mitt paket.

Det var ett halsband med olika hängen som var och en av dem hade valt ut, oberoende av varandra. De frågade om jag kunde räkna ut vem som hade köpt vad, och jag gissade rätt på varenda en.

Det var så otroligt fint. Men det var också lite märkligt.

Bara en vecka tidigare hade jag varit på begravning för våra vänner Sarah, Zoe och Rennies mamma, Francine. En fantastisk kvinna och en stor inspiration för mig.

För många år sedan var vi alla i New York med Francines familj och där köpte jag ett halsband med olika hängen. Det stod MOM på ett, ORIGINAL på ett annat, och “I don’t care what people think of me, it’s none of my business anyway” på ett tredje. Av någon anledning tog jag på mig det halsbandet till begravningen. Jag hade inte använt det på väldigt länge, men kände att det var så mycket Francine.

När jag väl var där, och vi var på väg därifrån, stannade jag tvärt och sa till min dotter Love:

“Jag lämnar halsbandet vid graven.”

Hon nickade. Hon visste ju att hon och hennes syskon redan hade planerat ett annat smycke till mig. Men jag visste ingenting.

Så när jag nu satt där vid frukosten med det nya halsbandet i min hand tittade jag upp på Love, som log.

“Märkligt”, sa jag.

Och så berättade jag för barnen att det halsband som i så många år hade stått för min kärlek till dem nu var lämnat som gåva till Francine. Och här satt jag, helt ovetande om att de redan hade planerat ett nytt.

Jag blir så ofta förundrad över den fantastiska guidning vi får av universum. Som om något inom oss redan vet.

Efter frukosten begav vi oss till Stegna strand och min vän Georges lilla townhouse, där vi hade solstolar. Han lät oss använda ett av sina rum för ombyte och för att ställa in väskor när det till exempel var dags för lunch.

Det var inte superstark sol, så vi kunde alla plocka upp en bok, somna om och bara chilla.

När det var dags för lunch gick vi bort till underbara Marias Taverna. Jag älskar deras grekiska, hemlagade mat och trots att vi beställde massor av mat att dela på blev det inte alls dyrt. För här går grekerna själva och äter.

Jag kan säga att om jag skulle tipsa om någon restaurang på Rhodos så är det just denna. Det är så mycket kärlek till maten, och grekisk husmanskost när den är som bäst. Familjeägt och enkelt. Deras citronkyckling är min favorit!

Efter lunch vilade vi på maten, men sedan tog några av oss en promenad till klipporna vid Grand Blue. Det tar cirka femton minuter att gå dit och sedan behöver man gå nerför en lång, ringlande trappa. Där finns solstolar och en bar, men lägg dig inte där — det är alldeles för dyrt. Gå istället till vänster på en liten stig, så kommer du till klipporna.

Ha bra skor på dig, och gärna badskor som du kan simma med. Där simmade vi i de små grottorna och njöt av det klara vattnet.

Klockan 19 var det dags för middag hos min vän Dimitris på hans fiskrestaurang Kozas. Han är som en enda stor famn, och denna restaurang har varit i hans familj i tre generationer. Den var en av de första restaurangerna på Stegna strand.

Så mycket fantastiskt god mat. Och där fick jag många gånger höra min familj uttrycka ord som:

“Det här är galet gott!”

Lyckan var total för mig och jag satt ofta tyst och bara tittade på dem. På samtalen de hade med sina partners eller syskon emellan. Martin med sin son och flickvän. Och jag med Dimitri.

Det var så fint att se mina barns glädje och njutning, där maten blandades med samtal och skratt.

Det var den bästa dagen i mitt liv hittills.

Förutom dagarna då de alla fyra föddes.

Fortsättning följer…

Varför känns det som om musklerna vobblar?!

Jag stod och tittade på mina ben häromdagen och tänkte:

“Vad är det som händer egentligen?”

Inte huden. Inte celluliterna. Inte ens åldrandet i sig. Det var känslan inifrån.

Som om musklerna i låren inte längre satt fast på samma sätt. Som om något blivit mjukare, lösare, mindre sammanhållet. Nästan som att kroppen tappat sitt “fäste” inifrån.

Och jag tänkte:

Är det bara jag?

Men ju mer jag pratar med kvinnor i min egen ålder desto mer inser jag att många känner samma sak. Vi beskriver det olika men menar ofta samma sak:

“Jag känner mig dallrig.”

“Som om musklerna försvunnit.”

“Som om kroppen inte håller ihop på samma sätt längre.”

Och vet du? Det är inte inbillning.

När vi kommer in i klimakteriet och åren efter förändras kroppen på djupet. Hormoner påverkar inte bara fertilitet och humör utan även muskler, fascia, bindväv, kollagen, återhämtning och cirkulation. Kroppen känns annorlunda därför att den är annorlunda.

Men det betyder inte att den är trasig.

Det betyder heller inte att vi måste få panik och börja kriga mot kroppen för att se ut som vi gjorde när vi var trettio.

Jag tror faktiskt att mycket av lidandet idag kommer från att kvinnor försöker träna mot kroppen istället för med den.

Hård träning, stress, för lite vila och ständig kamp mot tiden kan ibland förvärra det hela. Kortisolnivåerna ökar, inflammationen ökar och kroppen går in i ännu mer obalans. Vi lever i en kultur som ofta skriker:

“Mer! Hårdare! Fortare!”

Men kroppen i den här fasen av livet viskar ofta något helt annat:

“Snällare. Smartare. Mer balanserat.”

Det betyder inte att vi ska sluta röra på oss.

Tvärtom. Kroppen behöver styrka — men utan panik och stress.

Den behöver belastning, för det stärker inte bara musklerna utan även hjärnan.

Den behöver cirkulation och rörelse.

Men den behöver också återhämtning, näring, sömn, mjukhet och närvaro.

Och kanske framför allt: den behöver att vi slutar se den som ett problem att lösa.

Just nu är jag i mitt älskade Grekland och jag märker hur bra kroppen mår av havet. Jag rör mig långsamt i vattnet, känner motståndet mot benen, höfterna och ryggen. Jag simmar, går, flyter, andas.

Men jag använder också vattnet som motstånd. Jag skjuter det åt sidan, framåt och bakåt. Gör benböj och små upphopp där ingenting skaver i knäna eller höfterna.

Och plötsligt känns kroppen mer hel igen.

Inte yngre. Inte perfekt. Men levande.

Kanske är det just det som är nyckeln i den tredje våren av livet: att sluta jaga tillbaka till den vi var och istället börja lära känna den vi håller på att bli.

Kroppen försöker också hitta ett nytt sätt att vara kvinna eller man på.

Och det finns hopp. Så mycket hopp.

Ju mer jag läser om jordning och kroppens elektriska system desto mer fascinerad blir jag över havet.

För havet är inte bara vatten.

Saltvatten leder elektricitet och jorden bär naturligt en negativ laddning. Forskare inom området earthing menar att direktkontakt med marken och havet kan hjälpa kroppen att ta upp fria elektroner som verkar antiinflammatoriskt och lugnande för nervsystemet.

Kanske är det därför så många av oss känner oss annorlunda efter några dagar nära havet.

Mjukare i kroppen. Lugnare i nervsystemet. Mer närvarande. Mindre svullna. Och kanske är det inte bara semesterkänslan.

Grekerna har i generationer levt nära havet. Stått länge i vattnet. Gått barfota på stenarna. Levt utomhus stora delar av året. Inte som en trend utan som en naturlig del av livet.

Ibland undrar jag om kroppen minns något där. Något vi moderna människor har tappat kontakten med.

För vi är elektriska varelser.

Hjärtat arbetar med elektricitet.

Nervsystemet arbetar med elektricitet.

Musklerna arbetar med elektricitet.

Och kanske mår kroppen bättre när den får kontakt med den största naturliga energikällan vi har: jorden själv.

Men varje dag säga till din kropp att du är alldeles alldeles underbar!

Är grekiskt kaffe bättre?

När jag kommer till Grekland dricker jag enbart grekiskt kaffe. Så vad är då grekiskt kaffe? Lite som vårt svenska kokkaffe men istället för att som vi låta sumpen sjunka i kannan heller de upp kaffet direkt i den lilla espressokoppen och så får sumpen sjunka ner där istället. Ingen stress alltså. Ingen svepning av kaffe utan du får sitta en stund och låta det sjunka ner..

Så är grekiskt kaffe bättre för hälsan? Ja, faktiskt på några sätt kan grekiskt kaffe vara lite “snällare” och potentiellt hälsosammare än vanligt bryggkaffe — men det beror också på hur mycket man dricker och hur det tillagas.

Det grekiska kaffet (likt turkiskt kaffe) kokas långsamt i en liten kanna, ofta kallad briki, och kaffet filtreras inte bort. Det gör att smaken blir kraftig men mängden kaffe man dricker oftast är ganska liten. Det innehåller vanligtvis mindre koffein per kopp än en stor kopp bryggkaffe eller espresso, trots den starka smaken.

Några saker som forskare och nutritionister ofta lyfter fram:

Det är rikt på antioxidanter. Precis som annat kaffe innehåller det polyfenoler och antioxidanter som kan skydda cellerna mot oxidativ stress.

Mindre koffeinchock. Eftersom portionerna är små och bryggningen långsam upplever många mindre “stresspåslag” än av stora koppar vanligt kaffe. För vissa kvinnor i klimakteriet kan det kännas skönare för nervsystemet och hjärtklappning.

Koppling till Blue Zones och lång livslängd. I delar av Grekland där människor lever ovanligt länge — till exempel på Ikaria — dricks ofta just grekiskt kaffe dagligen tillsammans med social gemenskap, vila och långsamma ritualer. En del studier har sett samband mellan traditionellt grekiskt kaffe och bättre kärlfunktion hos äldre människor. Men då handlar det också om hela livsstilen: olivolja, sömn, natur, relationer, mindre stress osv.

Många svenskar dricker kaffe som energi för att “köra vidare”, ofta tillsammans med stress, dålig sömn och för lite mat. Då blir kaffet mer som ett lån från nervsystemet.

Det intressanta är att forskning idag visar att kaffe i måttliga mängder faktiskt verkar vara kopplat till:

• lägre risk för vissa neurodegenerativa sjukdomar

• bättre leverhälsa

• lägre risk för typ 2-diabetes

• mycket antioxidanter

Så kaffe är inte “farligt” för de flesta. Men kroppen verkar må bäst när:

• kaffet dricks långsamt

• inte på tom mage

• inte som stressbränsle

• tillsammans med vila, mat och gemenskap

Och där är Medelhavskulturen ganska klok ☺️
Kaffet är inte bara koffein där. Det är en ritual. Ett andetag. Ett möte.

Lite förenklat:

1. Espresso = “Nu kör vi!”

2. Svenskt kontorskaffe = “Jag måste orka”

3. Grekiskt kaffe = “Sitt ner en stund”

   Kärlek från Grekland!

Att vakna till livet igen.

Hon ringer mig nästan i panik.

“Hej… jag måste fråga dig en sak. Eller kan vi ses? Snälla. Det är viktigt.”

Jag försöker hålla rösten lugn men blir orolig.
“Är du okej? Har det hänt något?”

“Allt är bra”, svarar hon snabbt. Sedan skrattar hon nervöst.
“Eller egentligen åt helvete men fantastiskt. Var inte orolig. Möt mig bara.”

Jag har precis jobbat klart så jag skyndar mig iväg och vi bestämmer att ses i parken i Vasastan.

När jag får syn på henne strålar hon, även om jag ser nervositeten bakom leendet. Hon har jeans, vit skjorta och stora glittriga örhängen. Jag tänker direkt att det var länge sedan jag såg henne bära sådana örhängen. Länge sedan jag såg den sidan av henne över huvud taget.

Hon sätter sig bredvid mig på bänken och tar ett djupt andetag.

“Du måste hjälpa mig att förstå en sak. Fast jag vet inte ens om det går att förstå eftersom det handlar om känslor…”

Hon berättar att hon för många år sedan hade en liten fling som aldrig riktigt hann bli något. De var båda upptagna då och livet drog dem åt olika håll.

“För några år sedan tog han kontakt igen och bad om ursäkt för hur allt blev. Jag bad också om ursäkt. Sedan gick livet vidare.”

Hon blir tyst en stund innan hon fortsätter.

“Den senaste tiden har jag känt precis som du skriver om i Den tredje våren… att jag tappat bort mig själv lite. Min passionerade sida. Allt som hänt genom klimakteriet och livet har gjort mig avtrubbad på något sätt. Barnen har flyttat ut, livet har lugnat sig… och plötsligt finns det plats att känna efter. Och då inser jag att jag saknar henne. Den jag en gång var.”

Hon skrattar till och skakar på huvudet.

“Häromdagen såg jag Je m’appelle Agneta och tänkte:
‘Men herregud… det där är ju jag.’
Jag har valt tryggheten före mitt levande jag.”

Sedan tittar hon på mig med stora ögon.

“Idag passerade vi varandra på gatan. Jag såg honom inte först, men plötsligt märkte jag att han tittade på mig som om han försökte känna igen mig. Och när jag såg att det var han…”

Hon lägger handen mot bröstet.

“…då hände något. Mitt hjärta rusade iväg. Hela jag blev varm. Det var som om en känsla jag inte känt på många år exploderade i mig. Ingen av oss sprang fram till den andre. Vi bara fortsatte åt varsitt håll. Men hela jag skakar fortfarande.”

Hon tittar ner på sina händer.

“Vad var det som hände? Är det karma? Energi? Jag blir nästan rädd… men samtidigt känns det som om hela jag vaknade till liv.”

Jag kramar hennes hand. Hon är så vacker där hon sitter — i sitt nervösa, lite ungdomliga 56-åriga jag med de glittriga örhängena som fångar kvällssolen.

Och jag svarar:

“Det som hände kan vara flera saker samtidigt.

Först och främst kroppen och nervsystemet. Människor vi haft stark kemi med — särskilt sådana relationer som aldrig riktigt fick ett avslut — kan ligga kvar i oss som en öppen loop. När vi sedan plötsligt ser personen igen kan hela kroppen reagera blixtsnabbt. Adrenalin. Minnen. Fantasier. Möjligheter som aldrig blev. Det kan kännas nästan elektriskt.

Och ärligt talat… ibland är det också passion. Livskraft. Något i oss som vaknar.”

Hon nickar tyst.

“Men vet du vad jag tror är viktigast här?” fortsätter jag.
“Jag tror inte att det här bara handlar om honom. Jag tror att mötet väckte något i dig som du saknat länge.”

Hon tittar upp.

“Du sa något väldigt viktigt nyss:
‘Jag har tappat bort mitt passionerade jag.’

Det där tror jag är nyckeln.

Kanske blev den där mannen inte bara en gammal fling. Kanske blev han en spegel av en del av dig själv som du saknat:
den levande, impulsiva, vibrerande kvinnan. Hon som känner starkt. Hon som längtar. Hon som glöder.”

Hon blir alldeles stilla.

“När sådant varit nedtryckt länge kan ett enda ögonblick öppna dammluckorna.”

Jag lutar mig tillbaka mot bänken.

“Och visst finns det människor där kemin känns nästan ödesbestämd. Som om något fortsätter leva trots tiden. Många skulle kalla det energi, karma eller själslig igenkänning. Jag tycker inte man behöver avfärda det. Vi människor är mer komplexa än bara biologi.

Men… starka känslor betyder inte automatiskt att man ska kasta om hela sitt liv.”

Hon skrattar plötsligt till.

“Det där behövde jag höra.”

“För ibland handlar det om personen.
Ibland handlar det om sorgen över den man själv blivit.
Och ibland är det båda samtidigt.

Och hjärnan älskar att fylla i tomrum — särskilt kring människor vi aldrig riktigt fick leva färdigt med. Då kan fantasin bli större än verkligheten.”

Hon nickar igen.

“Samtidigt tycker jag inte att du ska trycka undan det här heller. För något i dig försöker säga:
‘Jag lever fortfarande.’

Och det är faktiskt väldigt vackert.”

Kvällssolen glittrar i hennes örhängen när jag fortsätter:

“Jag tror att mötet handlade om mycket mer än honom. Det låter som att något i dig stått och knackat på länge. Och när du såg honom öppnades dörren för en sekund — inte bara till en gammal romans, utan till en gammal version av dig själv.

Hon som levde mer intuitivt. Sensuellt. Färgstarkt. Hon som inte bad om ursäkt för sin energi.

Det händer ofta mitt i tryggheten och vardagen att vi långsamt slipar ner delar av oss själva för att skapa lugn och harmoni. Ingen gör egentligen fel. Det bara händer. Särskilt för kvinnor mitt i livet som under så många år burit ansvar för andra människors behov.

Man börjar anpassa sin eld efter rummets temperatur.

Och efter ett tag saknar kroppen sig själv.

Inte dramat.
Inte kaoset.
Sig själv.”

Jag låter handen röra vid hennes örhängen.

“Det är därför de där örhängena betyder mer än bara örhängen, eller hur?”

Hon skrattar genom tårarna.

De var nästan som ett litet uppror från själen:
‘Hallå… jag är kvar här inne.’

“Vet du vad jag tror?” säger jag.
“Du är på väg in i en ålder där det nästan blir omöjligt att fortsätta överge sig själv utan att hjärtat protesterar. Många kvinnor mellan 50 och 60 beskriver exakt det här. Inte att de vill lämna sina liv — utan att de inte längre orkar leva halvt.”

Hon sitter tyst länge.

Sedan säger jag:

“Så kanske är frågan inte:
‘Varför reagerade jag så starkt på honom?’

Utan:
‘Vad i mig försöker vakna nu?’”

Hon torkar kinderna.

Och jag ler.

“Ibland börjar stora livsförändringar inte med något dramatiskt.

Ibland börjar de med ett par strassörhängen.”

Hon skrattar högt nu.

Och innan vi går därifrån säger jag:

“Jag tror inte att den där kvinnan är borta överhuvudtaget.

Jag tror bara att hon gick på gatan idag och vinkade till dig.”

Hon tittar på mig länge. Och jag säger :

”Hur känns det att hitta hem igen?”

Sedan ler hon genom tårarna och viskar:

“Alldeles… alldeles underbart.”

Morgonen därefter tar jag stegen för att åter igen gå och läsa in en bok. Boken Worthy som också handlar om att stå upp för sig själv igen.

Jag stannar till, går in igen och öppnar mitt lilla smyckeskrin och där ligger dom MINA strassörhängen.

Klart jag kan ha strassörhängen en helt vanlig vardag!

Minnen…

Min lilla underbara familj ♥️

Så stolt över var och en av dem. Över allt de tagit sig igenom, och över vilka de är idag – sedan bilden togs.

I natt drömde jag att jag höll ett nyfött barn i min famn.

Så morgonen är fylld av tankar på var och en av mina.

Det händer något när man håller sitt barn för första gången.

En kärlek som är svår att sätta ord på.

När det där lilla livet har vuxit inom dig – burits av ditt blod, dina celler, dina andetag, dina känslor… då öppnas något.

Och när de där små, starka fingrarna greppar ditt finger, reser sig en kraft inom dig.

En urkraft. Ett beskydd. Som en lejoninna.

Ett beskydd som också väcks till liv hos en förälder till ett adopterat barn.

Något händer… som egentligen inte går att beskriva med ord.

Livet får en ny mening. Och sedan börjar resan. År av oro och lycka – varje dag, året runt. Och så en dag börjar de gå sin egen väg.

Precis som de ska.

De knuffar sig fria, steg för steg. Och kvar står vi… med samma kärlek. Samma stolthet. Och en ny känsla – saknad.

Hur självständiga och starka de än blir, så känns de fortfarande i oss. Minnena sitter kvar i kroppen. Doften av små fötter på skötbordet. Skratten som bubblade upp ur deras magar.

Etsat i kärlek.

Barnen ska få springa ut i livet. Men alltid med en dörr öppen hem. Och vi sitter där, stolta, och ser deras liv ta form. Ser deras lycka vibrera genom världen.

Men någonstans… så fortsätter deras hjärtslag att leva i oss.

Att vara förälder – till små och vuxna barn – kan få den starkaste, coolaste pappan att fälla tårar. Av stolthet, beundran eller saknad. Alla starka murar faller i vår kärlek till er.

Så älskade barn… kanske är det just det som är så svårt att förklara. Att vår oro inte handlar om att vi inte tror på er. Utan om att vi alltid kommer att känna er i oss.

En dag kommer ni att förstå.

Inte för att vi säger det.

Utan för att livet visar er.

När ni själva håller det där lilla livet i er famn… och plötsligt känner hur kärlek och oro alltid går bredvid varandra – hur gamla ni barn än blir.

Och kanske förstår ni då också att vi gör så gott vi kan när vi låter er springa fritt ut i livet.

Vi föräldrar är långt ifrån perfekta, men oj vad vi älskar er.

Även de gånger vi verkligen försöker att inte älska er så mycket. Även när vi försöker släppa taget lite mer.

Era hjärtan slår i våra celler.
Era liv pulserar i vårt blod.

Så ha tålamod med oss. ❤️

Vad triggar dig?

Jag har följt Gregg Braden i över trettio år. Hans visdom har burit mig genom så många skiften i livet. Ibland varsamt, ibland mer utmanande – men alltid med en riktning som lett mig närmare något sant.

Igår, när jag blev intervjuad igen för Gudinnesummit, slog det mig att mycket av det jag delar idag inte bara är ord jag har hört, utan något jag har fått leva igenom. Något som har blivit erfarenhet i kroppen. Och just därför vet jag att det inte alltid är enkelt. Men det är befriande.

För vi kommer inte undan längre.
Vi behöver, mer än någonsin, välja kärlek och medkänsla.
Inte som en vacker tanke – utan som ett aktivt val, i våra liv, i våra relationer, i hur vi möter världen.

Så fort vi triggas är det lätt att vilja dra sig undan. Att undvika personen, situationen, känslan. Men den vägen leder oss bort från oss själva. För det som väcks – väcks i oss.

Triggern sitter inte i den andra. Den visar något i dig.
Kanske en rädsla.
Kanske ett gammalt sår.
Kanske något du aldrig själv skulle göra – och därför reagerar starkt på.
Kanske en känsla av att inte vara respekterad eller vald och då inte älskad.

Och där, precis där, finns också din väg.
Att stanna. Att lyssna. Att våga se.

Att hitta såret inom dig.
Att se dramat du själv – ofta omedvetet – har varit med och skapat.
Och sedan göra något så radikalt som att möta det med kärlek.

Att hålla om det.
Att förlåta.
Att känna empati – både för dig själv och för andra.

För det är inte andras fel att du triggas.
Det är i dig bristen på acceptans, förståelse eller medkänsla visar sig.
Och det är också där läkningen kan ske.

Så om vi, mitt i allt som sker i världen och i våra egna liv, stannar upp och frågar oss:
”Vad skulle kärleken göra nu? ” ( Ur boken Samtal med Gud av Neal Donald Walsch)

Då börjar något skifta.

Inför världens ledare – de som väcker rädsla, ilska eller förtvivlan i oss – kan vi, om vi vågar, se bortom handlingen för ett ögonblick. Inte acceptera eller ursäkta, men förstå.
Vad är det i en människa som leder till så mycket behov av kontroll, bekräftelse eller makt?
Vilken smärta bärs där inne?
Att hålla många liv i sina händer måste vara en tung börda för en själ.

Och i det kan vi välja att skicka empati. Inte som en svaghet, utan som en kraft.

I våra nära relationer ser det kanske annorlunda ut, men vägen är densamma.
När du triggas av en familjemedlem, en partner eller någon från det förflutna – stanna upp.

Fråga dig själv:
Var i mig sitter det här såret?
Vad är det som känns hotat?
Vad är jag rädd för?

Och låt hjärtat få vara med i svaret.

Känn empati för dig själv i det du upplever.
Håll om det som gör ont.
Tacka för det du får syn på.
Och när du är redo – släpp taget.

Inte för den andras skull, utan för din egen.

För vi är inte här för att bära vidare det som tynger oss.
Vi är här för att lära oss, uppleva livet men också att läka, och i det – skapa något annat.

Som Gregg Braden säger: vi är den vibration vi väljer att vara.
Och den vibrationen påverkar inte bara världen omkring oss – den lever i oss. I våra tankar, i våra känslor, i våra kroppar.

Så välj medvetet.

Inte perfekt. Men ärligt.
Om och om igen.

För din skull.
För dem du älskar.
Och för den värld vi alla är en del av.

Helt ärligt – jag gör misstag och faller nästan dagligen i det här.
Men jag tror på det han förmedlar. På den här visdomen. På arbetet med energi och kärlek.

Och jag vet att det påverkar mig ännu mer att inte göra det.
Att inte möta mig själv. Att inte läka i kärlek.
Det känns – hela vägen ner på cellnivå.

Så jag fortsätter.
Jag försöker.
Och jag ber om hjälp, varje dag.

Låt min själ omfamna din, Malin

Försurad eller inte

Försurad eller inte- Om pH, bikarbonat och det vi egentligen behöver.

Jag gjorde ett sådant där test i morse. Ett lackmuspapper i urinen. Resultatet visade att jag var “sur”. En timme senare, efter ett glas vatten med bikarbonat, var jag plötsligt “basisk”.

Det är så lätt att tänka då: Oj, min kropp är i obalans. Jag måste fixa det här.

Men sanningen är lite mer nyanserad – och faktiskt mer trygg än så.

Det vi mäter med sådana tester är urinens pH, inte kroppens. Och urinen är just kroppens sätt att göra sig av med sådant den inte längre behöver. Den kan vara sur ena stunden och mer basisk nästa, beroende på vad vi ätit, druckit, hur vi sovit och hur kroppen arbetar just då.

Men själva kroppen… den är klok. Den håller sitt pH inom ett mycket snävt spann. Om den inte gjorde det skulle vi bli allvarligt sjuka. Det är inget som svänger upp och ner under en vanlig dag.

Så när vi pratar om att vara “försurade” är det ofta något annat vi egentligen menar. Testet visar att de renande organen gjort sitt jobb. Men kanske att vi också är trötta. Stressade. Inflammerade. Att vi inte riktigt känner oss i balans.

Och det var nog där jag befann mig.

För igår var en sådan dag då kroppen verkligen fick jobba. Jag stod upp större delen av dagen med mina systrar i mammas lada. Ett projekt som vi skjutit framför oss i åtta år. Jag hade dessutom under veckan hållit i mammas smyckesförsäljning tillsammans med Jewellery Escape på Strandvägen, samtidigt som jag skyndade mellan uppdrag och läste in boken Worthy. Det blev intensiva dagar.

Jag var trött långt in i kroppen. Hade värk i benen, bakom knäna och min hälsporre gjorde sig påmind. Du vet den där känslan när kroppen nästan säger: nu räcker det för idag.

På kvällen samlades vi ändå. Mina systrar Monica och Kristin, Martin och Gunnar. Vi åt gott. Mycket grönt, men också kött. Vi öppnade en av mammas Cava – bara det var en stund i sig – och senare blev det en glass. En kväll med både näring och njutning. Livet, precis som det är.

Så när testet på morgonen visade “surt” hade det varit så lätt att tänka att något var fel pga maten. Att jag behövde rätta till mig själv.

Jag hade ätit en stor sallad med grönkål, spenat och ruccola, toppad med fetaost, grönt äpple, granatäpple och lite lime. Samtidigt hade jag ätit kött, druckit vin och avslutat med något sött. En fantastisk balanserad måltid av hälsosamt och njutning!

Och kroppen hade gjort precis det den ska.

För även om det gröna ofta förknippas med något “basiskt”, påverkar protein från kött, alkohol och socker kroppen på andra sätt. Den arbetar, bryter ner, sorterar – och det den inte behöver gör den sig av med via urinen.

Så att testet visade “surt” var egentligen inte konstigt alls. Det var bara kroppen som gjorde sitt jobb. Inte ett tecken på att något var fel i resten av min kropp.
Utan ett tecken på att något fungerade.

Min älskade kropp hade burit mig genom en lång dag. Den hade tagit hand om maten, drycken, intrycken. Den hade stått kvar när jag själv nästan inte orkade mer.

Och kanske var det just därför urinen visade som den gjorde – för att kroppen arbetade, rensade, återställde.

Det fick mig att stanna upp.

Hur lätt det är att tolka kroppens signaler som problem, när de i själva verket är tecken på att kroppen gör sitt jobb. Hur snabbt vi går till att vilja korrigera, fixa, förbättra – istället för att först lyssna.

Och kanske är det där vi behöver bli lite snällare mot oss själva. Inte alltid ha så bråttom att förstå allt. Inte alltid försöka rätta till. Ibland bara lyssna.

Och ge kroppen det den egentligen ber om: vila, återhämtning… och lite mer omtanke.

Bikarbonat kan absolut påverka urinens pH. Och i vissa stunder – som när magen känns orolig – kan det vara lindrande. Jag har själv jagat ett “basiskt tillstånd”. Men det kan lätt bli en distraktion från det som faktiskt gör skillnad.

För det som verkligen stöttar kroppen är oftast det enklare. Att få sova. Att få andas. Att röra sig. Att äta mat som kroppen känner igen – grönsaker, färger, liv.

Och kanske viktigast av allt – att få börja dagen i ljus.

Där, i morgonen, landar jag alltid igen.

Inte i att försöka rätta till allt på en gång. Inte i att analysera varje signal. Utan i det enkla. I att gå ut med Nala, vända mig mot solen och låta kroppen få vakna i sin egen takt.

Efter en dag då kroppen varit trött, burit mycket och gjort sitt arbete i det tysta… blir den stunden ännu viktigare. Som en mjuk omstart. Ljuset når mina ögon och hjälper kroppen att hitta sin rytm igen. Den där inre klockan som vet när det är dags att vakna, att återhämta sig, att börja om. Och samtidigt händer något annat.

Jag landar i mig själv. I andetaget. I närvaron. Jag påminner mig om att jag inte behöver fixa allt. Att kroppen inte är min motståndare – utan min följeslagare.

Och kanske är det just där balansen finns. Inte i att bli perfekt. Utan i att möta sig själv, precis där man är.

Att börja dagen med ett glas vatten med citron – och ibland ett glas vatten med lite bikarbonat – kan jag uppleva hjälper mig att stötta kroppen efter en kväll med kött och alkohol.

Men det får inte bli en quick fix. Inte något vi gör i farten, för att sedan springa vidare, när kroppen egentligen försöker säga: Jag är trött. Jag behöver vila.

Kanske är det istället just där vi behöver stanna upp en stund. Gå ut i skogen.
Känna solen och ljuset. Få en kram av den vi älskar – låta kroppen få landa i det som ger oss lugn.

För en quick fix är precis vad det är – något snabbt i språnget. Men det som verkligen bär oss håller över tid.

Att sova ut.
Att vila.
Att ta några djupa andetag i den friska luften.

Att visa livet att vi värnar om stunden vi har här. Det är viktigare.

Kram, Malin

Själen…och mina mitokondrier

Varje morgon när jag går ut med Nala vänder jag mig mot solen.

Dels för att jag upplever att något i mig möter ljuset – som att själen får landa och vakna inför dagen. Men också för att kroppen faktiskt behöver det. Morgonljuset hjälper oss att hitta vår rytm igen, att vakna på riktigt. Och kanske är det så att vi, på cellnivå, också känner igen ljuset. Som om något i oss minns hur vi är tänkta att leva.

Det har blivit en stilla stund av närvaro. En liten bön. Jag tackar natten för dess vila och sömn.
Och jag tackar dagen som nu kommer – med nya möjligheter att vara den bästa versionen av mig själv. Att få uppleva detta korta ögonblick jag har här på jorden, om vi jämför med vår planets historia. Att få vara här, just nu. Jag ber om styrka för de utmaningar som kan komma.
Och jag påminner mig själv om att låta ljuset vara min ledstjärna – att välja de goda tankarna, de goda orden och de goda handlingarna.

Ljuset hjälper mig att stanna upp.
Att andas.

I min första bok skriver jag om något Dalai Lama ofta talar om – medkänsla i meditationen. Jag valde att dela upp ordet till med känsla.
För när jag gör det jag gör med känsla, då är jag här. Då är jag närvarande. Och det är svårt att vara någon annanstans än just i nuet.

Jag har ibland tänkt att solljuset kanske var människans första kontakt med något heligt.

Långt innan vi blev de människor vi är idag, när vi levde närmare naturen – kanske mer som djur – väntade vi in ljuset. Soluppgången betydde liv. Den gav oss möjlighet att se, att hitta mat, att undvika faror. Kanske vände vi oss redan då mot solen i tacksamhet.
För att den kom tillbaka. Djuren gör det fortfarande. De följer ljuset, rytmen, livet. Men vi människor… vi springer ofta rakt in i dagen.
Vi skyndar vidare, bort från något vi en gång visste. Några av oss söker det heliga i kyrkor, i symboler, i ritualer. I yoga eller meditation.
Och det finns något vackert i det. Men kanske har vi också glömt det mest ursprungliga:
Att vända oss mot solen.

Att låta ljuset som reser sig över hustak eller skogsbryn få möta oss först av allt.
Att stå där en stund – med känsla. För i den stunden händer något. Vi landar i oss själva.
Vi känner tacksamhet. Och kanske… nuddar vi vår själ. Jag upplever i alla fall det så.

Jag tror att själen bor i tacksamheten. Eller åtminstone väldigt nära den – någonstans där i bröstet. Kanske granne med den..

Och ljuset påminner mig om något mer: Att vi själva också är ljus.

Inte på ett sätt som behöver bevisas eller förklaras. Utan på ett sätt som kan kännas.

Att varje cell i oss bär på liv, rörelse och energi. Att vi är en del av något större. Som om en liten del av himlen alltid finns kvar i oss.

Och samtidigt händer något helt konkret i kroppen: Nu börjar dagen även i kroppen. .

Ljuset hjälper oss att reglera det som annars lätt kommer i obalans – vår sömn, vår energi, vår klarhet. Det påverkar nervsystemet, hormonerna och hur vi känner oss genom hela dagen. Och djupt där inne, i våra celler, finns något som ständigt arbetar i det tysta – våra mitokondrier. De står för energi och livskraft, för rörelse och återhämtning.

De kanske inte tar emot morgonljuset direkt som ett batteri som laddas. Men de påverkas av den rytm ljuset hjälper till att skapa i kroppen – av balansen, av signalerna, av det som får oss att fungera som vi är tänkta att göra. Kanske är det därför det känns så rätt att stanna upp just där, i morgonljuset. För att något i oss – både biologiskt och själsligt – känner igen det.

Morgonljuset som når våra ögon skickar en stilla signal till hjärnan – att ställa in vår inre klocka, balansera våra hormoner och låta kroppen vakna i sin egen naturliga rytm. Som om vi, i det ögonblicket, inte bara möter dagen – utan också väcker livet i oss själva, hela vägen in i våra celler.

Så därför är morgonen så viktig för mig. Att gå ut och låta den friska luften nå min kropp. Är jag i lägenhet i Stockholm öppnar jag fönstret eller går ut på balkongen. Den svala luften väcker mig. Ljuset berör mig. Och i den stunden visar jag livet att jag värnar om min kropp, min själ och det här ögonblicket på jorden.

Jag springer inte in i dagen.
Jag möter den.

Jag kramar om den som en kär vän som har kommit tillbaka. Och i den omfamningen berättar jag att jag är redo. Redo för en ny dag.
Med nya möjligheter att vara den bästa versionen av mig som är möjlig just idag. Börjar jag i närvaro och tacksamhet, bär de mig genom dagen.

Och kanske är det så att min lilla ritual blir så mycket enklare där i solen:

Låt mig gå med skönhet framför mig –
utan dömande.

Låt mig gå med skönhet bakom mig –
att släppa taget om det som varit, det som ändå inte går att förändra.
Jag lärde mig något.

Låt mig gå med skönhet vid mina sidor –
att välja att gå med dem som vill mig väl.

Låt mig gå med skönhet ovanför mig –
att stanna upp ibland och se det mirakel vår plats i universum är.

Låt mig gå med skönhet under mig –
att välja Moder Jord så ofta jag kan och inte lämna spår som skadar hennes kropp.

Låt mig gå med skönhet inom mig –
att påminna mig själv om att välja de goda orden, de goda tankarna och de goda känslorna.

Om du inte gjort detta tidigare pröva får du se vad som händer om du gör det under tex en veckas tid… Det är så fint. För mig är det som om jag och livet möts i dagens första timmar. Som en stilla påminnelse om livet, om ljuset i dig och miraklet att få leva här och nu på denna vackra blå planet.

Övning:

Så låt det få vara enkelt.

Gå ut en stund, eller öppna ett fönster.
Vänd dig mot ljuset.

Andas några djupa, närvarande andetag.
Känn in.

Träden som ger dig syre.
Luften som rör sig i dina lungor.

Var där du är.

Känn underlaget under dina fötter.
Ljuset mot ditt ansikte och din kropp.
Den friska luften som väcker dig.

Låt ljuset strila genom dina ögonfransar
och nå din inre klocka som sakta vaknar till liv.

Inte för att du måste.
Utan för att du kan.

Och låt orden få landa inom dig, som en stilla bön:

Låt mig gå med skönhet framför mig
Låt mig gå med skönhet bakom mig
Låt mig gå med skönhet vid mina sidor
Låt mig gå med skönhet ovanför mig
Låt mig gå med skönhet under mig
Låt mig gå med skönhet inom mig

Och kanske, om du låter den stunden få ta plats,
följer närvaron och tacksamheten med dig långt in i dagen.

Kram, Malin

Jag har en fråga till dig..

Är du som jag – som ibland påpekar för dig själv att du ser gammal eller sliten ut?

Som kanske undviker att möta någon du känner, bara för att du känner dig osnygg, överviktig eller otränad just den dagen?

Är du som jag – som ibland tänker:

“Det finns så många där ute som är bättre än jag… varför skulle just jag lyckas?”

Eller:

“Varför skulle min partner stanna hos mig, när det finns så många som är klokare, vackrare eller yngre?”

Då vill jag ställa en fråga till dig, min likasinnade:

Om du skulle prata till dina vänner så som din inre kritiker pratar till dig…

skulle du ens ha några vänner kvar?

Nej. Precis.

Så låt oss bli någon vi vill ha kvar i vårt eget liv. Vi är ju båda fantastiska! En vän att hålla kär. En röst som lyfter – inte trycker ner.

Deal? 🤗

En hälsning från pappa..kanske.

Jag städar bland alla mina kartonger. Det har ju ändå blivit en hel del genom åren sedan jag flyttade hemifrån första gången. Varje gång sparas något, annat slängs.

Något jag har svårt att slänga är böcker. Jag vet inte varför, men de tilltalar mig så oerhört… Många av dem handlar om själen och människans resa.

Flera av dem har jag fått av pappa.

En av just dessa böcker hittar jag i en av lådorna.

Boken heter ”Tankar om västvärldens vishet” och i den har pappa skrivit:

”Till Malin från pappa. Gör gott vad som än sker. Älskar dig. 22.9.02”

Jag blir så klart berörd.

Jag ser det som en hälsning från andra sidan.

Och jag känner så tydligt betydelsen det hade för mina båda föräldrar – det där med att göra gott. Att vara en god människa.

Det är mig en sådan innerligt vacker gåva att ha fått dessa två fredsduvor i mitt liv.

Men det har också haft sina prövningar.

Svårt att ALLTID genom ALLT välja det god. Det rätta.

De har stundtals varit frånvarande, men samtidigt så närvarande i sin kärlek till mig och oss barn.

Den största prövningen har varit med pappa. Men kanske var det just det som var meningen i de roller vi spelade för varandra.

Vi två pratade så mycket om själens resa här på jorden, om meningen med livet och döden.

Ändå kunde hans – vad han trodde var dolda – bitterhet gentemot mamma visa sig ibland.

Och i mitt ansiktes konturer påminde jag honom ofta om henne… samtidigt som han såg sig själv i mig.

Vi pratade om det också.

Med boken i min hand drar jag fingrarna över orden, som för att röra vid honom.

Livet är en fysisk resa genom tid och rum. Men det var också för oss en andlig resa som överskrider både tid och rum.

Fysiskt föds vi av jorden, och till jorden ska vi troligen återvända.

Ändå föds vi aldrig andligt, och vi dör aldrig heller. Vi kommer aldrig, och vi lämnar aldrig.

Vi pratade om att var och en av oss är så mycket mer än vår fysiska verklighet.

Kanske att, ur själens perspektiv, är detta liv bara en sida i en oändlig bok – livets eviga berättelse. Vi är alla karaktärer i en pjäs. Och vi har alla valt olika roller.

Vår familj är en central del av denna resa. Varje medlem spelar sin roll. Varje medlem är både motspelare och partner.

Kanske är varje pjäs utformad för maximal dramatisk effekt – annars skulle allt bli väldigt tråkigt.

I själva verket är vi alla skådespelare. Och vi är alla kallade att spela våra roller väl. Både han och jag i varandras liv.

Det är genom vårt mänskliga drama som vi utvidgar vår förståelse av kärlek. De roller vi spelar och de människor vi möter hjälper oss att växa. Och visst var det så ofta mellan oss två. Mest i värme, samtal och kärlek men även där det skavde.

Vi båda kände starkt att genom dramat börjar vi förstå hur heligt livet är. Att det är nuet som är viktigt och hur vi agerar idag. I det goda vi gör men också i mötet med vår ego, avundsjukan och rädslor.

Vi växer och visst vi lär känna andra men mest låter andra, i mötet med dom, oss möta oss själva. Se vem vi är.

Vi hoppades båda två att vi igenom allt skulle välja det goda och se betydelsen av det vackra med livet i vår livsbok. Allt vi hade fått se av denna unika plats jorden men också de vi fått uppleva. Och förhoppningsvis blivit lite klokare.Och kanske – till slut – tacka vår själ för resan.

Pappa och jag pratade också om att den roll vi spelar i detta liv är övergående. Att vi i grunden är ljus… energi… själar.

Våra familjemedlemmar är några av våra största lärare. Att allt mänskligt drama hjälper oss att utvidga vår medvetenhet om kärlek. För vår själ är inte begränsad av tid och rum…

Men han tvivlade. Var ibland rädd.

Och lutade sig mot min övertygelse när han inte fann trygghet i sin. Undrar om han vet sanningen nu?

Önskar så att han kunde visa mig något litet tecken. Eller… kanske är just boken i min hand ett.

Kram, Malin

Digital paus på söndagar.

Att stanna upp och stänga av det digitala bruset kan innebära så mycket.

I helgen har jag ägnat mig åt att rensa i gamla kartonger på vinden – något jag skjutit framför mig ganska länge. Det är ju ofta mycket roligare att scrolla igenom vad som händer i världen utanför oss, särskilt när vi har “måsten” som väntar.

Men… den här helgen försökte jag se det som en gåva att rensa. Att tänka annorlunda. Att se skönheten i det.

Minnen som vaknar till liv i gamla kartonger, saker varsamt inlindade i papper. Som min första riktiga servis från Åhléns, 1994. Och hur fint det ändå känns att få städa undan. Ge bort. Sälja vidare – så att någon annan får njuta. Och det där vackra i när allt till slut är klart.

För mig är en av de stora gåvorna med att bo på landet halva tiden att jag glömmer bort mobilen när jag är ute. Allt det där som annars pockar på uppmärksamhet bleknar lite.

Samtidigt… jag följer människor som inspirerar mig, och jag tycker om att ta del av det. Det vill jag vara ärlig med. Men jag vill inte att Gud, universum eller livet ska viska:

“Jag gav dig så mycket vackert att uppleva – och du upplever det genom andra, i din mobil. Jag gav dig livet, fyllt av verkliga människor, ögonblick och närvaro. Vad gör du med din tid?”

Jag vet inte om du är som jag, men jag kan längta redan kvällen innan efter kaffestunden på morgonen. Stillheten. Bara jag och min kopp. Tankar och minnen som stilla passerar. Och det sagolikt vackra i soluppgången genom fönstret.

Jag tar fram min anteckningsbok och skriver några rader. Planerar dagen:

Hämta fler kartonger.

Ringa mina barn.

Öppna kvarnen och städa efter vintern.

Se om den lilla kycklingungen som föddes igår klarade natten…

Inte scrolla.

Utan vara i livet – precis där mina fötter vilar mot marken.

Önskar dig en fin söndag ♥️

Kramar från Vålsjö 🤗

Mslik