Yerba för lungorna och orken.

Jag minns ännu min första kopp yerba mate. Jag var på ett tehus i Uddevalla för ungefär trettio år sedan och blev serverad drycken i en sydamerikansk kalebass. Jag fick dricka den med en bombilla, ett slags sugrör med sil i änden. Jag minns hur annorlunda det kändes, hur roligt och spännande allt var. Det blev nästan som en liten ceremoni. Jag tyckte så mycket om hela upplevelsen att jag köpte både en bombilla och en kalebass själv — och de finns fortfarande kvar hos mig. Faktum är att jag använder dem just nu.

Det finns vissa drycker som är mer än bara drycker. Yerba mate är en sådan. Den kommer från växten Ilex paraguariensis, som växer i Sydamerika, framför allt i Paraguay, Argentina och södra Brasilien. Där har den druckits i generation efter generation. Redan Guaranífolket bar denna tradition långt före vår moderna tid, och än i dag lever mate kvar som något mycket större än bara något man dricker för att bli pigg. Den är gemenskap, kultur, rytm och närvaro.

Och ändå — det går inte att komma ifrån att yerba mate också har något uppiggande över sig. Bladen innehåller koffein, men också teobromin, teofyllin och polyfenoler. Koffeinet känner vi igen som det som gör oss vaknare och klarare. Teobromin finns också i kakao och choklad och har en mildare, mjukare stimulans. Teofyllin är mer okänt, men intressant eftersom det är besläktat med ämnen som kan påverka luftvägarna. Polyfenoler däremot är växtens egna skyddande ämnen, kända för sina antioxidativa egenskaper och för att bidra till det som gör många växter så kraftfulla ur ett hälsoperspektiv. Kanske är det just den här kombinationen som gör att många upplever mate som både öppnande och stärkande på samma gång — som om den väcker utan att störa alltför mycket.

Koffein känner de flesta av oss redan till. Det är det ämne som gör oss piggare, mer alerta och ofta mer fokuserade. Men yerba mate innehåller alltså mer än bara koffein. Teobromin är ett närbesläktat ämne som finns naturligt i kakao och choklad. Det har en mildare, mjukare stimulerande effekt än koffein och brukar ofta förknippas med den där lite varma, behagliga känslan som choklad kan ge. Britannica beskriver teobromin som den viktigaste alkaloiden i kakaobönan och som en metylxantin, precis som koffein och teofyllin.

Teofyllin är kanske mindre känt för många, men det är också ett naturligt ämne i samma familj. Det har historiskt använts inom sjukvården eftersom det kan verka luftrörsvidgande. Koffein är kemiskt besläktat med teofyllin, och forskning visar att koffein tillfälligt kan förbättra luftvägsfunktionen något hos vissa personer. Det betyder inte att yerba mate är en medicin eller en behandling, men det kan vara en av anledningarna till att drycken ibland upplevs som lite öppnande för andningen och klarande för bröstet.

Polyfenoler är som växternas egen intelligens — deras skydd, styrka och motståndskraft. Det är naturliga ämnen som hjälper växten att klara sol, vind, angrepp och stress. När vi får i oss dem genom mat och dryck får vi del av något av den kraften. Yerba mate är rik på polyfenoler, precis som bär, oliver, kakao, grönt te och många örter. Kanske är det just därför vissa växter känns så levande — som om de bär på något mer än bara smak.

Det är också därför många tycker att yerba mate ger en lite annan sorts ork än kaffe. Inte alltid den där snabba toppen, utan ofta en mer jämn energi. Flera översikter beskriver mate som stimulerande och kopplad till ökad vakenhet, skärpa och upplevd energi, även om upplevelsen förstås varierar från person till person. För en del känns den fokuserande, för andra mer mjuk och uthållig.

Så vad är det då som gör yerba mate så uppskattad? Kanske just helheten. Den bär på en urgammal historia. Den innehåller naturliga ämnen som kan stödja vakenhet, fokus och känslan av ork. Och den har samtidigt något mjukt och socialt över sig. Man dricker den inte bara för att “få energi”, utan också för stunden, för ritualen och för känslan av att dela något med andra. Det är kanske där dess verkliga kraft finns.

En liten varsam sak som också kan vara bra att känna till är att mate, precis som andra mycket heta drycker, helst inte ska drickas skållhet. Det är temperaturen som är det viktiga här, inte just yerba mate i sig. Att låta drycken svalna lite är därför klokt.

För mig är yerba mate därför inte bara ännu en kopp te. Det är en dryck med rötter, en dryck med berättelse, och en dryck som bär både kraft och stillhet i samma hand. Och med en liten sked honung blir stunden nästan ännu vackrare. Yerba mate har en smak som är grön, örtig och lätt bitter, med något jordnära och levande i sig. När honungen får smälta ner i den varma drycken händer något fint. Sötman tar inte över, den bara mjukar upp, rundar av och lyfter fram det bästa i smaken. Det blir en så vacker blandning — lite vild, lite len, lite kraftfull och samtidigt tröstande. Nästan som om naturens olika toner möts i samma kopp.

Under min vecka av hosta och trötthet har en kopp yerba mate betytt mer för mig än min enda kopp kaffe. Kanske är det smaken, värmen eller känslan av något ursprungligt — av Sydamerikas regnskogar, höga höjder och gammal visdom. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag vet att jag mår mycket bättre idag.

Kram Malin

Knockad av virus! Eller…

Jag var egentligen inte alls förvånad.
Och ändå hade jag hoppats att det var över… Vad menar jag ?

Ni som har läst mina brev från min läkande resa i Costa Rica vet hur mycket jag arbetade med mig själv där. Någonstans tänkte jag nog att när jag kommer hem så ska allt vara klart. Färdigt. Avklarat.

Men när vi människor – och kanske särskilt vi kvinnor – leker superhjältar och aldrig riktigt stannar upp, då säger kroppen till slut ifrån.

Min kropp började banka på redan i december 2023, några månader efter att pappa gått bort. Och det tog mig nästan ett år att landa. Inte för att läkningen i sig behövde ta så lång tid – utan för att livet kom emellan. Jag behövde ju OCKSÅ arbeta. Hålla ihop. Fortsätta. Men jag läkte.

Steg för steg, under våren 2025, började jag känna att jag kunde andas igen. Ångesten hade inte längre samma grepp om mig. Jag blev bättre på att säga nej. Bättre på att sätta syrgasmasken på mig själv först. Det uppskattades inte alltid – men det var nödvändigt.

I januari 2026 bestämde jag mig för att utbilda mig vidare inom något som fascinerat mig sedan tonåren – kinesiologi.

Begreppet kinesiologi används på två sätt. Inom akademin handlar det om läran om rörelse. Inom komplementärmedicin ser man kroppen som en helhet där struktur, kemi och känslor samverkar. Genom att arbeta med muskler, punkter och näring försöker man stödja kroppens egen förmåga till balans. Och förra helgen gick jag min första introduktionskurs. Två saker hände som skakade om mig lite.

Den värk jag haft i nästan ett år – ett ischiasliknande drag i vänster ben och en molande smärta i ländryggen – försvann helt efter en balansering av njur- och mjältmeridianen. Det hände där och då. Och den har inte kommit tillbaka. Samtidigt balanserades lung- och tjocktarmsmeridianen, kopplat till min gräsallergi. Och sedan, några dagar senare, började något röra sig i lungorna. En känsla av att något ville ut. Jag slog bort det. Jag blir ju aldrig sjuk – eller åtminstone är det något jag brukar säga till mig själv.

Men natten till torsdagen vaknade jag 03.30 och kunde inte somna om. På morgonen, när jag kom ner till köket på Masesgården, svimmade jag i personalutrymmet och fångades lyckligtvis upp. Sedan kom hostan.

Djup. Torr. Rivande. Ingen förkylning. Inget slem. Bara feber och en kraft som slog till från ingenstans. Kaboom.

Det kändes som om kroppen sa: “Nu lägger du dig ner. Nu är det vår tur att arbeta.” Min älskade Martin satte sig på tåget och reste fem timmar för att hämta mig. Vi åkte hem till Järvsö så jag kunde vila i lugn miljö. Han körde. Jag låg nerbäddad. Tankarna snurrade…  “ Vad var det som hände?  Kanske blev jag smittad av någon under introduktionskursen eller av deltagarna på Masesgården. Jag vet ju att MÅNGA varit sjuka länge den senaste tiden. Alla pratar om det. Kanske var det bara ett virus som satte sig i luftvägarna.” Det är den rimliga, medicinska förklaringen. Men inom mig gick också andra tankar.

Kan något annat också påverkat parallellt ?

Sedan jag var på kursen har jag gråtit. Mycket. Ilska har fått komma upp – sådant jag svalt i åratal.
Och när ilskan men också rädslan har fått röst har sorgen följt.

Inom traditionell kinesisk medicin har man i tusentals år beskrivit en koppling mellan känslor och kroppens organ. Lungorna förknippas med sorg och förmågan att släppa taget. Njurarna med vår djupaste livskraft och med rädsla. Levern med ilska och stagnation. Mjälten med oro och ältande.

Det betyder inte att en känsla orsakar sjukdom i en enkel orsak–verkan-modell. Men långvarig stress och obearbetade emotioner påverkar nervsystem, hormoner och immunfunktion. Det vet även modern forskning. När vi andas igenom sorgen och vågar känna det vi hållit tillbaka kan något i systemet mjukna.

Kanske var det bara ett virus.
Kanske var det också ett släpp.

När jag var i Costa Rica arbetade jag mycket med yoga för höfterna och ländryggen. Kanske började något stabiliseras redan där. Och när kroppen sedan fick ytterligare impulser under kursen var den redo att släppa.

Jag vet inte.

Men jag är fascinerad över hur kroppen arbetar – både biologiskt och emotionellt.

Idag mår jag bättre. Hostan klingar av. Febern är borta. Och våren har försiktigt börjat visa sig.

Efter mörker kommer ljus.
Och ibland kommer ljuset genom att vi först måste lägga oss ner.

Kram, Malin

Allt börjar i magen

Jag har lärt mig genom åren att nästan allt börjar i magen.

När magen är i balans känner jag det direkt. Jag är lugnare. Klarare i huvudet. Starkare i kroppen. Det är som om hela systemet samarbetar istället för att arbeta emot mig.

Och när magen är ur balans märker jag det lika tydligt. Energin dippar. Huden reagerar. Humöret svajar. Till och med sömnen påverkas.

Det är egentligen inte så konstigt. Tarmen är inte bara ett matsmältningsorgan – den är tätt kopplad till immunförsvaret, hormonerna och nervsystemet. Den kommunicerar ständigt med hjärnan genom det som ibland kallas för tarm-hjärn-axeln. När magen mår bra signalerar den trygghet. När den är stressad eller irriterad sprider sig den signalen också.

För mig har det blivit tydligt att det inte handlar om perfektion, utan om balans. Att lyssna. Att ge kroppen det den behöver – och ibland vila från det den inte mår bra av.

När magen är lugn, är jag lugn.

Viktigt att veta

Det jag delar här är mina personliga erfarenheter och de produkter jag själv använder för att må bra. Det är inte medicinsk rådgivning eller en ersättning för individuell vård.

Vi är alla olika, och det som fungerar för mig kanske inte är rätt för dig. Om du har en medicinsk diagnos, tar läkemedel eller känner dig osäker – rådgör alltid med din läkare eller annan kvalificerad vårdgivare innan du börjar med nya kosttillskott.

Min intention är att inspirera – inte att behandla.

Det här är mina personliga favoriter: 

LactoVitalis Pro från Holistic

Det här är min bas. Min grund.
Jag vill att de goda bakterierna verkligen ska ta sig hela vägen fram – ända ner till tarmen, där en så stor del av vårt immunsystem faktiskt sitter.

LactoVitalis Pro innehåller 12 olika bakteriestammar, bland annat den välstuderade Lactobacillus rhamnosus GG. Det jag särskilt uppskattar är att ungefär 90 procent av bakterierna överlever passagen genom magsyran. Det betyder att de faktiskt kommer fram dit de ska – och att man får minst 20 miljarder levande bakterier ända fram till utgångsdatum.

Den innehåller också FOS, som fungerar som näring till bakterierna, samt vitamin C och B2 som bidrar till immunförsvarets och slemhinnornas normala funktion.

Och för mig känns det extra tryggt att alla bakteriekulturer är mjölkfria.

Köp den jag använder här (adlink)

Holistic Måltidsenzym 

När jag känner att matsmältningen behöver lite extra stöd tar jag måltidsenzym i samband med maten.

Enzymer är kroppens små “verktyg” för att bryta ner det vi äter så att näringen kan tas upp – från större molekyler till något kroppen faktiskt kan använda. Ibland kan kroppen behöva lite extra hjälp, särskilt vid mer proteinrika eller tyngre måltider, eller när systemet är lite känsligt.

För mig gör det verkligen skillnad. När jag tar enzymet tillsammans med maten känns det som om allt smälter bättre, jag får inte samma känsla av tung mage och jag upplever ofta att energin håller sig jämnare efteråt. Jag tar dem alltid samtidigt som jag äter, för då kan enzymerna vara med från början i processen.

Det handlar inte om att ersätta kroppens egna funktioner, utan om att stötta dem när de behöver lite extra. I Holistic Måltidsenzym finns en kombination av enzymer som hjälper till att bryta ner både kolhydrater, fett och protein – vilket gör det till ett allsidigt stöd för matsmältningen.

När matsmältningen flyter lättare påverkar det också hur jag mår i resten av kroppen. En lugnare mage betyder ofta:

• bättre upptag av näring

• mindre uppsvälldhet

• jämnare energi

• större klarhet i sinne

• mindre belastning på immunsystemet

För mig är det ett enkelt sätt att ge kroppen förutsättningar att göra det den är skapt för – smälta maten, tillgodogöra sig näringen och fortsätta sitt livsviktiga arbete utan onödigt motstånd.Jag ser det inte som något man måste ta varje dag för resten av livet. Kroppen är klok och kan mycket själv. Men det finns perioder när den kan behöva lite extra stöd.

Det kan till exempel vara:

– när man äter större eller mer proteinrika måltider
– när man är stressad (stress påverkar faktiskt matsmältningen direkt)
– när man känner sig uppblåst eller tung efter mat
– efter en period av obalans i magen
– eller när man vet att man inte riktigt producerar lika mycket magsyra och enzymer som tidigare

Stress, ålder, hormonella förändringar och livets tempo kan påverka hur effektiv matsmältningen är. När vi är i “görarläge” prioriterar kroppen ofta bort matsmältningen. Då kan ett enzymstöd fungera som en liten hjälpande hand.

För mig handlar det inte om att fixa något som är fel – utan om att skapa bättre förutsättningar. När maten bryts ner ordentligt minskar belastningen längre ner i tarmen. Det kan i sin tur bidra till mindre gasbildning, mindre irritation och bättre näringsupptag.

Och när näringen tas upp bättre…
då märks det i hela systemet.

Köp den jag använder här (adlink)

Psylliumfröskal

Fiber är en av de mest underskattade gåvorna till kroppen.
Och psylliumfröskal är en av mina personliga favoriter när det gäller att stötta en naturlig och mjuk tarmrörelse.

De är rika på lösliga fibrer som sväller i kontakt med vätska och bildar en mjuk, geléliknande massa i tarmen. Det hjälper till att skapa volym och rörelse – utan att irritera. För mig känns det som ett varsamt sätt att hjälpa kroppen göra det den redan är skapad för.

Men fiber gör mer än så.

När psyllium passerar genom tarmen fungerar det också som näring till de goda bakterierna. Det stödjer tarmfloran och bidrar till en miljö där balansen kan återställas naturligt. Och eftersom fibrerna bromsar upptaget av socker i tarmen kan de även bidra till ett jämnare blodsocker – något som i sin tur påverkar både energi, humör och mättnadskänsla.

Jag blandar dem i vatten, i en smoothie eller ibland i gröten. Det viktiga är att alltid dricka ordentligt med vätska samtidigt, så att fibrerna kan göra sitt jobb på ett skonsamt sätt.

Det fina med psyllium är att det inte bara stödjer vid trög mage, utan också kan hjälpa till att balansera om magen är lite lös. Det verkar reglerande – inte drivande.

Och som med allt annat handlar det om lyhördhet. Börja försiktigt, känn in hur magen svarar, och låt kroppen visa vägen.

Köp den jag använder här (adlink)

Björkaska extrakt från Holistic

Det här är en lite mer ovanlig produkt, men jag har använt björkaska i perioder under flera år och tycker mycket om den.

För mig har den framför allt varit ett stöd när jag märkt ett ökat sockerbehov eller känt av obalans i kroppen. Då har jag upplevt att ett brett mineralstöd kan hjälpa kroppen tillbaka till jämvikt.

Björkaska är rik på naturliga mineraler som kalium, magnesium, kalcium, zink och selen. Askan kommer från björkar som vuxit i mineralrika marker i norra Finland, och jag ser den som ett sätt att tillföra kroppen spårämnen som vi ibland får för lite av i modern kost.

Aska har använts traditionellt i olika kulturer som ett sätt att tillföra alkaliska mineraler. Mineralbalans påverkar många system i kroppen – från nervsystem och muskler till syra–basbalans.

Jag dricker den utspädd i vatten, helst en stund före eller efter måltid.

Som med alla kosttillskott är det viktigt att lyssna på kroppen. Om du använder blodförtunnande medicin eller annan ordinerad behandling är det alltid klokt att rådgöra med läkare innan du börjar med nya tillskott.

Köp den jag använder här (adlink)

Masesgården, de blå zonerna och min egen väg tillbaka

Den här veckan håller jag kursen Ett långt friskt liv – utifrån de blå zonerna på Hälsohemmet Masesgården.Det känns nästan cirkulärt. Som att livet knyter ihop något.

Första gången jag kom hit var 1990. Jag var nybliven tvåbarnsmor, trött, lite vilsen i kroppen och längtade efter att hitta tillbaka till mig själv. Jag ville bli stark igen. Lättare. Klarare.

Masesgården blev det självklara valet. Sedan dess har jag återvänt hit varje år. Och sedan år 2000 har jag haft förmånen att arbeta här som inspiratör inom yoga, hälsa och friskvård. Men i ärlighetens namn är jag inte här bara för att hålla kurser. Jag är här av helt själviska skäl. Kosten gör min kropp lycklig. Den känns ren, levande och läkande.

Den ligger inte långt ifrån det som idag kallas Blå zonernas kost – den mat man äter i de delar av världen där människor lever ovanligt länge och med god hälsa. Mycket växtbaserat. Mycket färg. Baljväxter, grönsaker, naturliga råvaror. Mat som mättar – men inte tynger. Det enda “problemet” är att det alltid är buffé. Och det är svårt att inte ta lite för mycket av det som är så gott. I de blå zonerna lever man efter principen att sluta äta när man är ungefär 80 procent mätt. I Okinawa kallas det hara hachi bu. Man lämnar lite utrymme. Låter kroppen vila från överflöd.

Här på Masesgården finns alla förutsättningar att leva så. Det är inte bara maten. Det är tempot. Stillheten. Promenaderna. Samtalen. Bastubad vid Siljan eller vid den tempererade poolen. Att ingen stressar fram något. I de blå zonerna ser man också att människor lever länge när de har gemenskap, mening och en naturlig rörelse i vardagen. Och jag kan inte låta bli att tänka att det är något liknande som händer här i Grytnäs. Den lilla byn, det öppna landskapet, tystnaden över Siljan. Det är något med platsen. Något som bär. Det skulle inte förvåna mig om flera av dem som arbetat här i många år en dag passerar hundra. Inte för att de jagar livslängd – utan för att de lever väl. Och kanske är det just det de blå zonerna egentligen handlar om. Inte att leva länge. Utan att leva väl.

Här möter jag människor som gjort stora livsförändringar och upplever djup förbättring i sin hälsa. Vissa berättar om diagnoser som gått i remission eller symtom som försvunnit. Det är alltid individuellt – men det påminner mig om hur kraftfull kroppen kan vara när den får rätt förutsättningar. När de som kommer hit tar in all visdom som finns här och fortsätter att leva med fokus på hälsa när de kommer hem.

Masesgårdens rötter och filosofi

Masesgården har en lång historia. Redan på 1930-talet fick gården sitt namn efter Olle Mases som drev handelsbod här. År 1939 köptes gården av den folkkäre skådespelaren Thor Modéen, som satte platsen på kartan och bidrog till att den utvecklades vidare.

Det moderna hälsohemmet växte sedan fram under 1970-talet, starkt inspirerat av Are Waerland och hans tankar om naturlig livsföring.

Waerland förespråkade:

– växtbaserad och näringsrik kost
– daglig rörelse
– frisk luft och naturkontakt
– vila och regelbundenhet
– kroppens egen självläkande förmåga

Det är en filosofi som i dag känns märkligt modern. Eller kanske tidlös.

På Masesgården lever den kvar – i maten, i tempot, i stillheten och i den respekt som finns för kroppens rytm.

Kram Malin

Huvudvärk och ont i nacken.

Kan du känna av en viss migrän bakom ögat ibland eller ha svårt att somna efter du ätit sent? Det kan vara så att du är känslig för MSG. Ni vet ju att det bästa sättet att hålla sig frisk är inte att ta in all information och göra den till sin utan att läsa på men sedan börja föra dagbok för att själv lik Sherlock Holmes hitta boven i dramat. En sak jag gör är att hålla lite koll på just MSG. Jag vill inte ha det på ngt annat sätt än naturligt genom det som redan finns i maten.

Det finns mycket diskussion kring MSG, eller mononatriumglutamat, som i Sverige märks som E621. Vissa länder kräver tydlig märkning, och många producenter väljer att skriva “utan tillsatt MSG” eftersom konsumenter blivit mer medvetna.

Vetenskapligt är MSG godkänt av både europeiska och amerikanska livsmedelsmyndigheter och anses säkert i normala mängder. Samtidigt upplever vissa människor huvudvärk eller obehag, särskilt vid större mängder eller på tom mage.

Glutamat är i sig inget främmande ämne. Det finns naturligt i tomater, svamp och lagrad ost, och kroppen producerar det själv. Skillnaden är koncentrationen när det tillsätts som smakförstärkare.

För mig handlar det inte om att demonisera ett ämne, utan om att lyssna på kroppen. Processad mat sent på kvällen, mycket salt och starka smakförstärkare kan påverka sömn och nervsystem hos vissa. Då är det klokt att välja enklare, renare råvaror – inte av rädsla, utan av omtanke.

Vi behöver göra medvetna val. Inte styrda av skrämsel, men inte heller blinda. När du får huvudvärk eller känner dig stel i kroppen är det en symtom på något som är fel. Var nyfiken på vad det är. Du själv kan säkert lista ut det.

Kram Malin

Ett avsked och en början.

Efter vårt äventyr i Cabo Blanco naturreservat och det lilla kaféet med kakao bestämde vi oss för att åka till stranden där sötvatten möter det salta havet. Våra kroppar var varma efter promenaden i djungeln och mitt hjärta euforiskt efter besöket på kaféet. Den hundraprocentiga kakaon med cayenne, svartpeppar och kanel gjorde sin stilla resa genom kroppen och skapade en känsla av totalt lugn.

Det svala regnet som tagit sig genom bergen och upp genom jorden till den kalla sötvattenfloden som rann ut vid stranden var en lisa för själen. Att ligga på rygg i det kalla vattnet och titta upp mot de stora palmerna som böjde sig över floden är ett minne för livet. Jag var djupt berörd.

Vi lade oss på stranden och såg ut över havet. Martin frågade hur jag mådde och skrattande genom tårarna berättade jag om alla mina känslor. Hur jag nu längtade hem för att börja allt det nya – eller kanske snarare vara den nygamla människa jag kände mig som. Jag längtade oerhört efter mina barn. Kanske för att åren av sorg och klimakteriets förändringar gjort mig lite avtrubbad. Nu flödade mitt gamla jag fram igen och jag älskade dem så starkt. Samtidigt ville jag inte lämna Costa Rica. Läkningen som skett var som att dricka mild, gyllene honung. Den hade skapat en trygghet i mig. Hur skulle jag kunna behålla den när jag kom hem?

Jag var också oändligt tacksam över allt jag fått uppleva.

Jag vet idag att sorgbearbetning inte handlar om att låta tiden gå, utan om att aktivt göra sig fri. Att ta ansvar för livets naturliga skeden och inte stoppa huvudet i sanden och vänta på att det ska gå över. Trauma behöver läka hela vägen ut, både det stora och det lilla.

Sorg bearbetas genom handling, inte genom passiv väntan. Den är ofta kopplad till ofullständiga relationer – ord vi aldrig sa, saker vi önskar att vi gjort annorlunda. Målet är inte att glömma, utan att kunna minnas utan att kroppen eller hjärtat hindras i vardagen. Det är både en intellektuell och emotionell process. Att förstå och att göra. Att uttrycka det som aldrig blev uttryckt.

Allt detta hade jag gjort med hjälp av min anteckningsbok. Ord som landat på papper och speglat mina känslor tillbaka till mig. Brev jag skrivit till mig själv och till dem jag älskar. Tårar jag gråtit in i en röd sten och lagt tillbaka i havet. Förlåtelse jag bett om och gett. Jag är hundra procent säker på att det fungerar. Ju mer jag tog ansvar för min sorg, desto friare blev jag.

Två dagar senare föreslog Martin att vi skulle gå ut till den lilla ön utanför Cabuya. Den kallas kyrkogårdsön eftersom den lokala befolkningen begraver sina döda där. Vid lågvatten har man fyra timmar på sig att gå över havsbotten till ön. Jag visste direkt att det var dags för mitt sista avsked. Att begrava ångesten och sorgen som varit betungande de senaste åren.

Jag tog med mig en sten formad som ett hjärta. För mig symboliserade den att sorg alltid bottnar i kärlek. Att jag hade älskat och förlorat. Och att jag nu var redo att släppa taget om sorgen och omfamna kärleken igen. I fickan låg tre kakaobönor som gåva till ön, som tack för att den fick ta hand om det som varit.

Vägen ut över havsbotten kittlade av både beslutsamhet och vördnad. Lava, sand och tid som funnits långt innan jag. När vi kom fram gick vi genom den stora marmorbågen med korset högst upp. Vita kors blandades med turkosa och bruna. Människor som varit älskade.

Martin ville gå runt ön, och jag blev kvar. Vid en rosenbuske fann jag min plats. Jag lade ner hjärtstenen och de tre bönorna som fick stå för tro, hopp och kärlek. Jag tackade för allt jag lärt mig och sa stilla att det nu var dags att gå vidare.

När jag gick ut genom portalen tittade jag upp mot det vita korset och började sjunga tyst för mig själv:

“Herren välsigne och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa med nåd över dig.
Herren vände sitt ansikte till dig med frid.”

Den aronitiska välsignelsen. Över tre tusen år gammal. Orden gavs enligt traditionen till Mose och har viskats över människor i generationer. På hebreiska kallas den Birkat Kohanim, prästernas välsignelse. Den användes i templet i Jerusalem och lever än i dag i gudstjänster världen över.

Det finns något i rytmen, i upprepningen, nästan som ett hjärtslag. Välsignelsen ber inte om rikedom eller framgång. Den talar om skydd, nåd och frid. Och ordet frid – shalom – betyder mer än lugn. Det betyder helhet. Att inget saknas.

När man säger “må hans ansikte vändas mot dig” betyder det att vara sedd. Erkänd. Inte övergiven.

Må du vara sedd.
Må du vara buren.
Må du vara hel.

Det var precis vad jag behövde höra.

Vi gick tillbaka över havsbotten medan vattnet långsamt började återvända. Tidvattnet smög sig in igen, fyllde fårorna i sanden och gav plats åt små fiskar som rörde sig lekfullt i det grunda vattnet. Livet kom tillbaka, precis som det alltid gör.

När vi nådde stranden låg en liten orm i sanden. Helt stilla. Solen vilade över dess skinn.

Martin såg bara en död orm.
Jag såg datumet. Det var den sextonde februari. Sista dagen på ormens år.

Jag stod där en stund. Lät blicken vila. Kände hur något i mig var färdigt. Sedan vände jag mig mot havet igen.

Vattnet steg.
Livet rörde sig.
Och jag gick vidare.

Namaste, Malin

Ps: Vill du ha hjälp med sorgbearbetning kolla in Sorg.se

Vill du lyssna på den version av välsignelse jag sjöng: Välsignelsen på Spotify.

Malin i paradiset, bokstavligen.

Kakao, hjärtat och kretsloppet av liv

En ny dag i paradiset. Snart åker vi hem, men allt jag önskat mig av denna resa har blivit mer än jag vågat hoppas på. Jag har vilat, gjort meditationer med intentioner, läkande energicermonier och ätit kärleksfullt för kroppen. Jag inte bara velat vila. Jag har varit beslutsam. Jag har velat läka. Jag har velat känna mig trygg i kroppen igen.

I morse låg molnen som ett tunt flor över himlen och vi bestämde oss för att gå den kortare vandringen i naturreservatet intill oss. Sedan oktober har jag kämpat med hälsporre, men rörelse varje morgon och kväll, sanden, havet och saltet har långsamt dragit inflammationen ur foten. Jag kände att det skulle gå. Vi drog på oss våra rejäla vandringskängor – det här var ursprungsdjungel – och jag försökte ignorera den lilla oro som smög sig på. Skulle jag orka i trettio graders värme? Skulle hälen hålla? Och tankarna på spindlar, giftiga växter och allt det där som fantasin gärna skapar när man går in i något okänt.

Så fort vi steg in i djungeln började de där ”tänk om”-tankarna igen. Men jag viskade till mig själv: “Var i nuet. När du går i djungeln, gå i djungeln. Var här. “ Allt eftersom släppte oron. Det var svårt att hålla fast vid rädsla när skönheten var så överväldigande.

Den blå Morpho-fjärilen, landets stolthet, flög förbi oss två gånger, som om den ville försäkra sig om att vi såg den. Högt uppe i träden rörde sig en myrslok långsamt mellan grenarna. Vi kom till en bäck där vattnet var så klart att varje sten syntes på botten. Vi sköljde ansiktena och dränkte våra hattar i det svala vattnet. Jag tog djupa andetag av det som kallas jordens lungor. Regnskogen. Det som ger oss syre och liv.

Vi sa nästan ingenting till varandra. Stillheten var för helig för ord.

Det finns något särskilt med djungel. Den är inte bara tätare än en vanlig skog, den är mer levande. Luften är mättad av fukt och vattenånga, fylld av negativa joner, särskilt nära rinnande vatten. Studier har visat att just dessa miljöer kan påverka vårt humör, vår serotoninbalans och vår mentala klarhet. Kallt vatten aktiverar vagusnerven. Rinnande vatten lugnar nervsystemet. Det kuperade landskapet får cirkulationen att arbeta mjukt men stadigt. Pulsen stiger utan stress. Andningen fördjupas.

Jag kände det i kroppen. Hur något mjuknade lite till. Hur oron tappade greppet.

Djungeln är också rik på det som kallas phytoncider, flyktiga ämnen som träd och växter utsöndrar. Forskning från Japan om skogsbad visar att dessa ämnen kan sänka kortisol och blodtryck, stärka immunförsvaret och öka den parasympatiska aktiviteten i kroppen. I tät regnskog är koncentrationen ännu högre än i gles skog. Det är som om nervsystemet känner igen något uråldrigt och slappnar av.

Amygdala, vårt lilla stresscentrum, lugnas. Det där ständigt malande tankenätverket i hjärnan, Default Mode Network, minskar sin aktivitet. Mindre grubbel. Mer närvaro. Djungeln är komplex men inte överstimulerande. Den ger sensorisk rikedom utan digital stress. Min mobil fungerade ändå inte där inne, och det var en befrielse.

Marken under oss var full av liv. Bakterier, svampar, mikroorganismer. Evolutionärt bekanta vänner. Forskare talar ibland om “old friends hypothesis”, tanken att kroppen känner igen dessa mikroorganismer och att de hjälper vårt immunförsvar att reglera sig. Jag kände mig lycklig över att få vara en del av något som fanns långt innan vi kom och stökade till världen.

Och vattnet. Regnet som fallit över varje blad och sedan filtrerats genom marken innan det svalkade mitt ansikte. Fuktig jord leder elektricitet bättre än torr. Rinnande vatten genererar negativa joner. Det är inte mystik. Det är biofysik. Men upplevelsen är ändå magisk.

När vi kom ut ur djungeln och satte oss i bilen var planen att åka vidare till en kall källa vid stranden. Men precis vid utfarten låg ett litet, nästan obemärkt café. På skylten stod det cacao. Jag bad Martin att vi skulle stanna.

Kan det vara riktig kakao? Alltså Riktig RIKTIG? Vi är ju ändå i Costa Rica.

Och det var det.

De berättade om kakaons betydelse, om hur de köper den från inhemska bönder, ekologiskt odlad, rik på mineraler. Ni som känner mig vet hur mycket jag älskar choklad. Men detta var något annat. det var på riktigt.

Jag beställde en varm, hundraprocentig kakaodryck, det närmaste den uråldriga mayadrycken xocolātl de kunde komma, med cayenne, svartpeppar och kanel. Martin tog en cappuccino, också den från lokala bönder. Smaken var stark, bitter och varm. Pepparn bet till, kanelen rundade av. Till det åt vi en nybakad vegansk mandel- och apelsinkaka, fortfarande varm. Jag kunde nästan börja gråta av lycka.

Ren kakao är rik på flavonoider ( speciellt epikatekin) och polyfenoler, kraftfulla antioxidanter som modern forskning allt oftare lyfter fram. De stödjer blodkärlens funktion och främjar det som kallas kärlvidgning, vilket förbättrar blodflödet och kan påverka blodtrycket positivt. De stödjer kärlens insida, minskar oxidativ stress och förbättrar cirkulationen även till hjärnan. Forskning visar att kakaons flavonoider kan stödja kroppens reparationssystem, särskilt i blodkärlen. Vissa studier har sett en ökning av cirkulerande reparationsceller efter intag av flavonoidrik kakao. Det betyder inte att kakao aktiverar stamceller i mirakulös mening – men den kan bidra till en miljö där kroppens egna läkningsprocesser fungerar bättre.

Kakao innehåller theobromin, en mild stimulant som ger energi utan koffeinets skarpa toppar. Magnesium som stödjer nervsystemet och hjärtats rytm. Spår av anandamid, ibland kallad bliss-molekylen. Ju mindre processad kakaon är, desto mer av detta finns kvar. Kanske var det därför jag kände mig så klar. Så lugn och samtidigt vaken.

Trädet heter Theobroma cacao. Gudarnas mat.

I Mesoamerika dracks kakaon inte för sötma utan för kontakt. Xocolātl, det bittra vattnet. Den serverades vid övergångar, inför beslut, i samtal om livets stora frågor. Den var en portal, inte en dessert. I traditionen talar man om den som hjärtats medicin. Symboliskt sägs den öppna hjärtat. Biologiskt vidgas faktiskt blodkärlen. När cirkulationen ökar upplever många en varm expansion i bröstet.

Men också, jag har ju läst så mycket om Maya indianerna genom åren. Så det kändes som om jag nåddes av en stilla vindpust från historiens vingslag.

Jag satt där med koppen i händerna och kände hur naturen, historia och vetenskapen möttes i mig. Hur djungelns syre, vattnets kyla, markens elektroner och kakaons polyfenoler blev en och samma rörelse genom kroppen. Jordande och samtidigt öppnande. Energigivande utan att speeda. Emotionellt mjuk men mentalt klar.

Inte konstigt att den har överlevt i tusentals år. Inte för smaken. För kontakten.

Martin och jag är väldigt olika. Ja är emotionell, han skojar och säger att han inte alls förstår vad känslor ska vara bra för. Men jag ser hur berörd han blir när jag är lycklig i min andliga, “ allt hör ihop” bubbla. Han ser hur jag jobbar med mitt inre landskap. Han förstår det inte men ser förändringen i mig. När jag håller min kopp av kakao i mina händer och blundar vet han att jag tackar bönorna för den kraft de ger mig. Regnet, solen och bönderna som gjort detta möjligt för mig nu att ge till min kropp och min själ. Hur jag tackar mannen och kvinnan som äger det lilla cafeet genom att lägga min hand vid mitt hjärta och säga “ innerligt tack”. En sida av honom tycker att jag överdriver men den andra är berörd av hur viktigt tacksamhet är för mig.

När vi senare satte oss i bilen igen sa jag till Martin att detta hade varit en av de bästa veckorna i mitt liv. Så nära den jag är. Som att komma hem. Han log, som han alltid gör när han vet att han lyckats göra mig lycklig. Inte lycklig på det sättet han själv skulle bli lycklig utan på det sättet jag tydligt blir det. Kärlekens språk är inte att ge det du själv skulle vilja ha. Det är att lyssna, lära dig den andres språk och försöka tala det. Och även om det inte alltid går, ger vi varandra space och kliver bort ifrån vad vi förväntar oss har vi kanske redan gett mer kärlek än vad vi anar.

Förlåt nu blev jag lite emotionell igen…. hahaha kakao är hjärtats och kärlekens väg. I min värld är det verkligen så.

Namaste!

Solen, D-vitaminet och våra kloka val

Reklam för solen och för Skinome hudvård!

Solen är liv.
Den väcker oss. Reglerar vår dygnsrytm. Påverkar vårt humör. Vår hormonbalans. Vårt nervsystem. Den ger oss D-vitamin och den där känslan av att vara människa på riktigt.

Så nej – jag vill inte skydda mig från solen.
Jag vill leva med den.

Men jag vill göra det klokt.

När solens UVB-strålar träffar huden bildar kroppen D-vitamin. Det fina är att det inte krävs särskilt mycket. För de flesta av oss räcker 10–20 minuter mitt på dagen, med armar och ansikte exponerade, för att kroppen ska producera det den behöver. Efter en viss tid planar produktionen ut. Mer sol betyder inte mer D-vitamin – det betyder mer belastning på huden.

Det är en viktig skillnad.

Jag tror inte på att vara rädd för solen.
Jag tror på att förstå den.

Många undrar om solskydd stoppar D-vitaminet helt. I teorin blockerar en hög SPF en stor del av UVB-strålningen. I verkligheten smörjer vi oss sällan perfekt, missar områden och rör oss in och ut ur solen. Forskningen visar att normal användning av solskydd hos de flesta inte leder till D-vitaminbrist.

D-vitaminbrist i Norden handlar snarare om våra långa vintrar, när solen står för lågt för att vi ens ska kunna bilda D-vitamin – oavsett om vi är ute eller inte.

Så för mig handlar det om balans.

Jag kan låta huden möta solen en stund. Känna värmen. Låta kroppen göra sitt. Och sedan skydda den – inte från solen i sig, utan från överexponering.

Det är där valet av solskydd blir viktigt.

Att skydda huden mot solens UV-strålar är avgörande för både hudens hälsa och allmänt välbefinnande det vet du precis som jag. Men lika viktigt som att skydda sig mot solen är att vara medveten om vad vi använder på vår hud - vår största organ.

Det är inte bara faktorstorleken (SPF) som räknas — det är också vad produkten innehåller och hur de ämnena påverkar kroppen över tid.

Men först lite repetition om varför solskydd är viktigt:

• UV-strålar ger upphov till fria radikaler som kan skada DNA i hudceller

• Upp till 80 % av hudens förtida åldrande sker på grund av solens strålar

• Solskydd minskar risken för hudcancer (SCC, BCC och melanoma)

• Skydd mot UVA + UVB är jätteviktigt - inte bara SPF-siffran

Så det var det!

Men det finns en sak jag tycker vi pratar för lite om.

För solskydd handlar inte bara om SPF.

Det handlar också om vilka UV-filter och andra ingredienser produkten innehåller – och hur de beter sig i huden, i solen och i miljön.

Många solskydd på marknaden idag innehåller organiska (kemiska) UV-filter. Många av dem är både effektiva ofta uppskattade då de kan kännas lättare på huden och inte lämnar en vit hinna.

Men det finns också vissa äldre filter som har blivit allt mer omdiskuterade i forskningen.

Vissa av dessa UV-filter har kopplats till misstänkta hormonstörande effekter i cell- och djurstudier. Andra har visat sig kunna orsaka allergiska reaktioner eller vara fotoinstabila – de bryts alltså ner i solljus och gör då helt enkelt inte sitt jobb - att skydda mot just solen.

Exempel på UV-filter som ofta nämns i den här diskussionen är:

• Benzophenone-3 (Oxybenzone)

• Ethylhexyl Methoxycinnamate (Octinoxate)

• Ethylhexyl Salicylate

• Homosalate

• Octocrylene

• 4-Methylbenzylidene Camphor

Flera av dessa klassas i vetenskapliga sammanställningar som misstänkt hormonstörande och/eller potentiellt allergiframkallande. Och vissa av dem är också föremål för regulatorisk översyn (granskning) i EU, där tillåtna maxhalter har justerats i takt med att ny forskning tillkommit. 

En annan aspekt är att flera organiska UV-filter har visats kunna absorberas genom huden och mätas i kroppen, t ex i blodet och urinen, efter applicering. Det betyder inte att de är bevisat farliga – men det betyder att de är biologiskt aktiva ämnen, och att fortfarande inte vet om vilka långtidseffekter de ger. 

Och här landar jag i min egen magkänsla:

Om jag ska smörja in mig varje dag under flera veckor – ibland hela sommaren – då vill jag att det jag använder är så säkert och genomtänkt som möjligt.

Mineralfilter – ett stabilt och naturligt alternativ

Mineralfilter, som zinkoxid och titandioxid, är fotostabila och skyddar genom att både absorbera och sprida UV-strålning. De bryts inte ner i solen på samma sätt som vissa organiska filter och har låg risk för allergi och används därför ofta i produkter för barn och känslig hud.

Det är också därför mineralbaserade solskydd ofta lyfts fram som ett extra bra alternativ när huden är känslig – eller när man helt enkelt vill hålla det så enkelt och tryggt som möjligt. Solskydd som bara innehåller mineralfilter kan ge en vitare hinna på huden men så ser alla surfarna ut så du är bara cool. 

Och miljön då?

Det vi smörjer in oss med hamnar inte bara i havet eller duschen. Det hamnar i naturen.

Vissa UV-filter och andra ingredienser i solskydd diskuteras även ur ett miljöperspektiv – både när det gäller nedbrytbarhet och påverkan på vattenmiljöer. Många UV-filter är kända för att ha en negativ påverkan på vattenlevande organismer, t ex koraller. 

Så för mig handlar det inte bara om att skydda huden från solen det handlar också om att välja solskydd som som är så klokt som möjligt för miljön.

Hudvänliga ingredienser som huden mår bra av, som stödjer barriären och som skyddar mot solen:

Antioxidanter – E-vitamin, C-vitamin

Hudegna lipider/fetter – t ex ceramider, som stärker hudbarriären.

Hudnaturliga ämnen - t ex kalcium och mangan, som lugnar och reparerar.

Mineralfilter och moderna organiska UV-filter som inte penetrerar huden utan stannar på huden

Produkter som Skinomes.

Så summa kardemumma i min värld så är det ju stå att om vi dagligen smörjer in oss med produkter som absorberas genom huden och kan mätas i blodet, då behöver vi också fråga oss: vad vill vi att kroppen ska hantera? Vad vill vi att levern ska bryta ner? Vad vill vi att vårt hormonella system ska möta – varje dag, år efter år?

Det betyder inte att allt konventionellt solskydd är farligt. Det betyder att vi inte alltid har hela bilden, särskilt när det gäller långtidseffekter av vissa kemiska filter.

Och därför väljer jag medvetet.

Jag vill skydda min hud – men jag vill också skydda min kropp.

Vi behöver göra kloka val, inte bara gällande solen, utan även gällande det vi smörjer in oss med.

Solen är inte fienden.
Den är en kraft.

Och kraft behöver respekt – inte rädsla.

Kram,
Malin

PS. Här får du 15 % rabatt hos Skinome med koden malin15

Från blodröd till vit

Jag kom till den tropiska stranden med något tungt i bröstet. Lättad att få åka hit men ändå med en slags oro. Förändring är inte alltid roligt. Det gamla som vi är van vid är betryggande bekant. Men jag visste att jag behövde släppa taget om som på något sätt klimakteriet ber oss släppa. När det är över är det verkligen som att ömsa skinn och förenas med den du alltid känt att du varit men tappat kontakten med genom livets alla faser. Ja det kändes tungt…

Inte dramatiskt. Men färdigt att släppas.

Mitt fokus på denna resa har varit fysisk jordning och rening. Den första stenen som attraherade mig fann jag i havet. Djup orange-röd. Som om den burit eld en gång. Den ville verkligen landa mjukt i min hand så jag tog med den in. Det var en röd Jaspis.

“Denna vackra sten är riktigt bra på grunden, det ger jordning och är fysiskt helande, och går också under namnet Rödläkare. Red Jaspis ger dig lugn, Säkerhet och stabilitet, och hjälper dig att övervinna orättvisor och missförstånd. Många använder den mot fysisk smärta, där det sägs att det är särskilt bra mot cystit, illamående och gastrointestinala problem.

Chakra: Röd

Stjärntecken: Tjur

Rena:Rökelse, fullmåne, selenit, några timmar i solens strålar”

Källa: Soulful.se

Jag hittade även en Mandarin kvarts. Den kändes lätt i känslan och ropade nästan “ Ta mig också !!”

“Mandarinkvarts kallas Tangerine quartz på engelska och är en orange kvarts. Det är hematit i kombination med vatten som ger en rostiga orange och lite guldig ton. Orange kvarts påminner oss om att hålla en sund balans mellan de givande och mottagande aspekterna av våra relationer med vänner, familj och vår partner. Det sägs att den kan stödja oss att känna oss hela, läka trauma genom att öka kontakt med oss själva och vår sanning. Om du ofta anklagar andra och upplever att saker och ting i ditt liv är andras fel så hjälper mandarinkvartsen dig att ta hem sanningen och kraften till dig själv och börja jobba med dina mönster, trauman och ”mindset”. Källa: Kristallrummet.se

Det passade mig perfekt och i planen för denna resa.

En eftermiddag tog jag med mig den röda stenen ner till havet och och satte mig ned. Jag lät fingrarna smeka den. Jag började känna en känsla av sorg. Att jag inte ville lägga fokus på att förlåta utan att säga förlåt. Jag höll den i handen när tårarna kom. Jag satt nog i 30 minuter och bara grät. Vi kan ju inte förändra andra. vi kan bara förändra oss själva och be om förlåtelse och förlåta oss för våra misstag.

Jag grät inte för någon särskild person. Jag grät för alla som kom in bland mina känslor. Framförallt människor jag själv varit ledsen på eller besviken på. Jag bad om förlåtelse till så många där jag satt och det var så skönt.

Förlåtelse till det som varit.

Till det jag burit.

Till mig själv.

Havet tog emot.

Stenen höll.

Och när det var klart visste jag att jag skulle lämna den kvar. Så jag gick ner och sköljde den i havet. Sedan fick jag en stark känsla att den skulle ligga i solen för att reans med ljus. Senare läste jag att det var precis så jag skulle göra. Dagen efter bar jag ner den till havet igen och lämnade mina sorger där med den.

Sorg ska inte ägas.

Den ska röra sig.

Nu lämnade den mig.

Några dagar senare fann jag en grön sten. En grön Jade. Formad som en kvinnokropp. Inte perfekt. Men mjukt kurvad. Jag log. Som om stenen i min hand sa, “ Det är dags att älska din kropp nu Malin precis där du är. Din kropp är ditt tempel… minns du att du sa det. “ så jag kysste den med mina läppar. Som om jag pussade på mig själv.

Den gröna stenen kom från djup havsbotten en gång.

Pressad upp genom jordens rörelser.

Som kroppen – formad av tryck och tid.

Den påminde mig om att styrka inte är hård.

Den är uthållig.

“Jade är historiskt känt för att få lycka, rikedom, hälsa och kärlek till det som bär det. Det sägs att Jade kan hjälpa dig att nå din fulla potential och uppnå dina mål.

Grön Jade skapar balans, det skapar välstånd och överflöd, öppnar och balanserar hjärtats chakra och hjälper dig på vägen i den andliga världen.

Chakra: Hjärta

Stjärntecken: Aries, tjur, jungfru, vikt

Rena:Rökelse, fullmåne, selenit, några timmar i solens strålar”

Källa: Soulful.se

Jag började hålla den varje morgon. Ibland flera gånger om dagen.

Pussa den lätt igen och igen.

Och sa;

Jag älskar dig.

Inte för hur du ser ut. Inte för vad du orkar. Utan för att du är min.

Och så, en dag när jag hade delat en tanke med min väninna Malena på Facetime. ( En tanke som bar ord som nu kom från en tryggare plats inom mig. En röst jag kände igen. Min egna. Jag sa, tänk om allt är samma sak. Tänk om allt är omslutet av en energi, för allt är ju energi, ett fält som går igenom allt. Och när vi upplever sorg eller trauma blir det som en stagnation av energin någonstans fysiskt elle psykiskt. Energin låser sig. Detta har det pratats om i generationer både i Asien och i Sydamerika och Afrika. Energin måste renas eller lösas upp och flöda igen så det inte blir till sjukdom. När vi sitter i meditation. När vi ber eller när vi utgår ifrån hjärtats energi löses blockeringen upp. Ta hjälp av fältet och lås upp energin som fastnat i dramat och platsen, kroppen eller känslorna flödar av ljus och cirkulation igen.) Så lyste hon upp upp sa att jag borde lyssna till Maria Strömme. Nanoforskaren på Uppsala Universitet. Och jag gjorde det och blev så lycklig att kunde inte sluta le.

Dagen efter fann jag en vit sten.

Tung.

Massiv men lagom att hålla lätt i min hand.

Med ett svagt inre glitter.

Inte dramatisk.

Inte ropande.

Bara stilla där på stranden.

Det var en kvarts – ljus i fast form.

“ Vit agat kan även kallas Snökvarts eller Mjölkkvarts. Det milda ljus som den vita agaten sprider skänker förtröstan och tillit till det enkla och jordnära. Den associeras med den Tibetanska gudinnan White Tara, moderlighet och den närande bröstmjölken. Mjölkkvarts, snökvarts som även kallas vit kvarts eller vit agat ger oss en känslomässigt rogivande och mjuk energi. Den stödjer din närvaro och din förundran över livets magi i det vardagliga. Att mjukt närma sig livets alla aspekter är denna vackra stens medicin. Snökvartsens magi är stillhet, förlåtelse och nåd. Bär denna vita vackra sten” Källa: Kristallrummet.se

Och där, medan jag satt med den i handen, reste sig havet plötsligt i långsamma bågar. Valar. Mörka kroppar som bröt ytan.

Andetag som steg som vita moln över vattnet.

En rygg.

En stjärt som försvann.

De var inte nära.

Men de var tydliga.

Som om djupet själv visade sig. Så märkligt ändå… Min vecka som varit har både mitt och naturens språk varit:

Förlåtelse.

Kroppens kärlek.

Klarhet.

Och nu med valarna djupvisdom.

Valar bär minne. De rör sig genom hav som är äldre än våra berättelser. Och när jag såg dem förstod jag något stilla:

Läkning är inte ett ögonblick. Det är en resa och ett val.

Man går ner.

Man stiger upp.

Man andas.

Man fortsätter.

Och havet bär allt. Och kanske är det så läkning ser ut. Inte som blixtar från himlen. Utan som något mycket enklare.

Man gråter.

Man släpper.

Man älskar.

Man landar.

Flera dagar i rad har jag stått med fötterna i det salta stilla havet och låtit jordens elektroner fylla min kropp. Jag har lekt i havet med vågorna för att röra på mig på ett mjukt men ändå kraftfullt sätt. Kroppen känns starkare för varje dag. Jag känner mig i mer frid än på flera år. Jag känner mig trygg. Och det var allt jag ville. Att min kropp och mitt sinna skulle känna sig trygg med mig igen.

Och havet fortsätter slå mot stranden. Som det alltid har gjort. Valarna rör sig i djupet. Stenarna ligger kvar i sanden.

Ormens år närmar sig sitt slut. Bara några dagar kvar o ch jag har “ömsat skinn” i kärlek och förlåtelse. Och det som är spännande är inte stenarna. Det är att jag känner att jag inte längre behöver dramatik för att känna något. Inga oroliga tankar

Jag känner frid. Och det är den största förvandlingen.

Nu kom Martin med en Corona med Lime. Jag skrattar till… en del av det jobbiga med kroppen har varit att läka efter Coronan då jag svimmade flera gånger efter varandra. Hahahaha ja jag antar att jag är färdig med den biten också.

Nu väntar snart hästens år för Berghagen och oss andra. Hör du min hovar trampa otåligt i backen? Jag är redo!

Namaste, Malin

Att vila i det ursprungliga

Tårarna rinner där jag sitter med fötterna vilande mot jorden, palmbladen spelande ovanför mig.

Det är så galet vackert här.

Havet är kristallblått. Inte en människa passerar mig på den stilla stranden, långt bortom turiststråken.

Allt är tyst. Levande. Närvarande.

I min hand håller jag boken Värdet av konst.

Den handlar om hur konst kan upplevas så olika inom oss – oavsett om vi är konstnärer eller betraktare.

Konst är viktig eftersom den talar till oss bortom orden.

Den öppnar rum inom oss där känslor, minnen och insikter får röra sig fritt.

I mötet med konst – vare sig det är en målning, en bok, musik eller naturens egna mönster – får vi spegla oss själva och minnas vilka vi är. Vad vi tycker om och vad vi inte tycker om. Något skapar en känsla – frågan är varför?

Att skriva för hand i en anteckningsbok är en form av levande konst.

Pennan rör sig i kroppens tempo, inte tankens hastighet.

Det skapar ett stilla samtal mellan hjärta, hand och medvetande, där det som är sant får ta form utan att pressas fram. Det hjälper också hjärnan att få vara i sitt ursprung. Ingen autokorrigering där inte.

I det enkla skapandet – att läsa, skriva, betrakta – återvänder vi till vårt ursprung. Till det långsamma.

Till det mänskliga.

För mig är det jag ser just nu den vackraste konsten av alla.

Naturens kaos och ordning i samma andetag.

En ständig kreativ process.

Nattens vågor har skapat formationer i sanden.

Det som från marken kan upplevas som kaos, visar sig – ur ett högre perspektiv – vara perfekta, vackra mönster.

Allt handlar om varifrån vi betraktar.

Jag borrar ner fötterna djupt i sanden.

Mobilen ligger en bit ifrån mig, på flygplansläge.

I morse mötte jag soluppgången, och min inre klocka följer nu ännu mer jordens rytm.

Jag tar med mig boken ner dit där hav möter sand.

Sätter mig med vatten upp till midjan och låter orden landa mjukt.

Vågorna läker kroppen i detta naturliga möte med modern – jorden.

Allt är så ursprungligt vackert att tårarna rinner av lycka.

När jag nu skriver detta har jag varit lika klok som boken i min hand.

Jag har värnat om mitt ursprung idag.

Om det enkla. Det sanna. Det levande.

Att få vara en del av en av universums vackraste platser.

Mitt i miraklet som vår jord är.

Jag skriver i min anteckningsbok:

”Jag går med skönhet framför mig.

Jag går med skönhet bakom mig.

Jag går med skönhet på vardera sida om mig.

Jag går med skönhet ovanför mig.

Jag går med skönhet inom mig.

Jag går med skönhet INOM mig. ”

Klart att tårarna rinner.

Kram Malin

Fakta – att leva i kontakt med vårt ursprung

• Blöt sand och hav leder elektroner från jorden in i kroppen och ger djup fysisk jordning.

• Torr sand leder sämre, men är lugnande för nervsystemet genom värme, beröring och stillhet.

• Havet ger starkast jordning eftersom saltvatten är en mycket god ledare.

• Morgonljus som möter ögonen tidigt på dagen hjälper kroppens inre klocka att ställas in.
  Det signalerar vakenhet, reglerar hormoner som melatonin och kortisol, och påverkar sömn, energi och känslobalans.

Så nästa gång du åker på semester,

försök att strunta i mobilen där på stranden.

Världen där ute klarar sig. Och du också.

Vila från dopaminkickarna i det senaste – även om det kan kännas stimulerande att veta mer, att hänga med, att vara uppdaterad.

Låt kroppen få vila i sitt ursprung.

Vila från det onaturliga.

Du kommer att märka hur hjärtats egen rytm, jordningen i havet och boken i din hand hjälper dig tillbaka till ditt riktiga jag.

Så kan du göra enkelt:

• Låt blicken vila i det första dagsljuset

• Sätt fötterna där hav möter sand

• Andas lugnt och låt kroppen minnas sitt tempo

Kroppen är i grunden elektrisk och rytmisk.

När vi möter ljus, jord och vatten på naturligt sätt påminns den om sitt ursprung. Och en boks rader öppnar upp för fantasin utan hjälp, inre bilder… kanske kommer det tankar att skriva ner med penna och papper.

Det är inte prestation – det är återkoppling. Vi hittar hem igen.

Kram igen!

Kolesterol och harmoni

Kolesterol har fått ett dåligt rykte. Som om det vore fienden.
Men kolesterol är i grunden livsnödvändigt. Det bygger våra cellmembran, våra hormoner och skyddar nervsystemet. Utan kolesterol – inget liv.

Och hur kommer det sig att en person som tränar regelbundet, äter bra och nyttigt ändå kan ha lite högre kolesterol? Forskning visar att det är mer faktorer än dålig kost och lite träning.

Jag har märkt att under perioder av känslomässig stress har mitt kolesterol varit högre. Inte bara för att jag då kanske också ätit sämre, utan framför allt för att jag varit mer orolig och därigenom ökat kortisolnivåerna i kroppen. Stress och oro påverkar inte bara hur vi mår mentalt. De påverkar hela kroppens inre landskap – och blodkärlen är bland de första som reagerar.

När jag lever med långvarig stress, när kroppen upplever hot – verkliga eller upplevda – går nervsystemet in i försvar. Det sympatiska nervsystemet aktiveras. Blodkärlen drar ihop sig. Pulsen ökar. Blodtrycket stiger. Det är en intelligent överlevnadsreaktion. Men den är inte tänkt att pågå hela tiden.

När stress och oro blir ett tillstånd snarare än en tillfällig reaktion lever kärlen i ständig spänning. De får inte vila. Inte mjukna. Inte expandera fullt ut. Den fina, tunna insidan av blodkärlen – endotelet – blir mer sårbar. Och där, i den sårbarheten, börjar ofta inflammationen.

Stresshormoner som kortisol och adrenalin påverkar också hur kroppen hanterar fett och socker. Levern producerar mer kolesterol som en del av kroppens skyddssystem. Kolesterolet är inte problemet – det är budbäraren. Det skickas dit där det behövs skydd och reparation.

När oro och stress pågår länge:

• ökar inflammationen

• kärlen blir stelare

• kolesterolet får mer att göra

• plack kan bildas som ett försök att skydda kärlväggen

Det är inte ett misslyckande från kroppen. Det är ett uttryck för överlevnad.

Och kanske är det därför så många människor ”gör allt rätt” med kost och motion, men ändå ser sina värden stiga. För kroppen lyssnar inte bara på vad vi äter. Den lyssnar på hur vi lever. Hur trygga vi känner oss. Hur ofta vi håller andan – i både kropp och liv.

När nervsystemet får signaler om trygghet händer något annat. Blodkärlen slappnar av. Blodet flödar lättare. Inflammationen dämpas. Kolesterolet behöver inte längre agera plåster.

Så stressreduktion är inte en bonus. Det är faktiskt kärlvård.

Jag kanske låter tjatig, men yoga, meditation, djupandning och promenader i naturen – i närvaro – är så viktiga. Rörelse utan prestation hjälper oss att hålla sunda kortisolnivåer. Lika viktigt är stillhet, sömn och beröring. Känslan av att vara hållen – av livet, av sig själv, av något större. Kanske framför allt av oss själva. Att vi skapar en miljö där kroppen känner sig trygg.

När vi lugnar vårt inre landskap, lugnar vi också våra blodkärl. Och då får kroppen äntligen arbeta med oss – inte i ständig beredskap mot ett hot som aldrig tar slut.

Så vad är det egentligen som händer när blodkärlen blir trängre, stelare eller när plack bildas?

Det här var något helt nytt för mig för några år sedan: plack uppstår inte ur tomma intet. Det är en läkningsprocess och ett försök från kroppen att skydda sig. När blodkärlens insida blir irriterad – av inflammation, stress, socker, rökning, oxidativ stress eller långvarig belastning – uppstår små mikroskador i kärlväggen. Kroppen svarar med sitt eget ”plåster”. Kolesterol skickas dit för att täta, skydda och reparera.

Problemet är alltså inte kolesterolet i sig. Problemet är miljön i kroppen.

När inflammationen pågår länge, när stressystemet aldrig får vila och när kärlen inte får den näring och rörelse de behöver, fortsätter placken att byggas på. Kärlen blir stelare. Passagen smalnar av. Och då ökar risken.

Tunna blodkärl är inte svaga blodkärl. De är ofta känsliga blodkärl – formade av liv, hormoner, åldrande, stress och ibland sorg.

Och här blir perspektivet viktigt: kroppen är inte emot dig. Den gör sitt bästa – varje dag, ja varje sekund. Det är vi som ibland missförstår dess signaler.

Det verkligt läkande börjar när vi frågar oss själva, i sann yoga-anda:

• Hur ser inflammationen i mitt liv ut?

• Får mitt nervsystem vila?

• Rör jag kroppen så att blodet får flöda?

• Får kärlen det de behöver – näring, syre och trygghet?

För blodkärl älskar:

• rörelse

• djupandning

• stillhet

• kärleksfull närvaro

• minskat socker och stress

• antiinflammatorisk mat

• och ett hjärta som inte lever i ständig kamp

När vi lugnar kroppen, lugnar vi också blodkärlen. När vi skapar trygghet inifrån, mjuknar systemet. Det handlar inte om att kontrollera kroppen. Det handlar om att samarbeta med den.

Och kanske är det just där läkningen börjar.

Så vad kan vi då tänka på i vår kärlek till kroppen, för att få den att känna sig trygg?

Våra blodkärl är levande vävnad. De är gjorda för att kunna vidga sig, dra ihop sig och följa kroppens rytm. Med åren – och med stress, inflammation och stillasittande – kan de bli stelare. Men den goda nyheten är: de svarar snabbt på rätt signaler. Jippi!

1. Rödbetsjuice
Rödbetor är rika på naturliga nitrater som i kroppen omvandlas till kväveoxid (NO).
Kväveoxid:

• vidgar blodkärlen

• förbättrar blodflödet

• sänker blodtrycket lätt

• ökar syresättningen av cellerna

Rekommenderad mängd är 1–2 dl färskpressad rödbetsjuice per dag, gärna på morgonen eller före rörelse. Du kan blanda i citron, ingefära eller äppeljuice för mildare smak. Vi använder blåbärsjuice hemma – utan tillsatt socker.

Effekt kan märkas redan inom 2–3 timmar och blir tydligare vid regelbundet intag.

2. Rörelse och värme
Daglig rörelse som promenader, yoga eller dans gör kärlen mer följsamma.
Värme – sol, bastu eller varma bad – får kärlen att vidga sig naturligt.
Svettning hjälper kroppen att minska låggradig inflammation.

3. Jordning och havsbad
Barfotagång och havsbad kan minska stress och kortisol. När nervsystemet går ner i lugn-och-ro minskar kärlsammandragning. Saltvatten innehåller mineraler som kroppen känner igen.

4. Andning
Djup, långsam andning aktiverar det parasympatiska nervsystemet. Det signalerar trygghet – och blodkärlen slappnar av.
Stress gör kärl stela. Lugn gör dem mjuka.

5. Näring
Blodkärl mår särskilt bra av:

• olivolja

• nötter och frön

• gröna blad

• bär

• omega-3

Antioxidanter skyddar kärlväggen och minskar oxidativ stress.

Och inte att förglömma – studier visar att:

• positiva känslor förbättrar kärlens funktion

• hjärtkoherens (hjärta, andning och känsla i samklang) påverkar blodflödet

När vi känner tacksamhet förändras både puls, blodtryck och kärltonus.

Så mina vänner – mjukhet i livet ger mjukhet i blodkärlen.
Flöde i själen skapar flöde i kroppen.

Och kanske är det just detta det handlar om: att hålla sig mjuk – inte bara i själen, utan också i kroppen. Våra blodkärl, precis som vi, mår bäst när de får vara elastiska, följsamma och levande.

Rörelse, värme, andetag och glädje gör dem mjuka. Likaså naturens egen medicin – som rödbetsjuice, rik på kväveoxid, som hjälper blodkärlen att vidga sig och blodet att flöda lättare. När flödet förbättras får varje cell mer syre, mer liv.

Att bada i havet, gå barfota, svettas, andas djupt och känna tacksamhet – allt detta signalerar trygghet till kroppen. Och i trygghet slappnar blodkärlen av.

Jag tror att kroppen vet exakt vad den behöver, när vi bara ger den rätt förutsättningar.
Mjukhet istället för motstånd.
Flöde istället för kamp.
Kärlek istället för kontroll.

Frågan är varför läkare som får en patient med högre kolesterol men för övrigt jätte bra värden, bra kost och träning ändå rekommenderar statiner?

Varför inte först ställa frågan vad skapar detta? Är det genitiskt och kanske ditt normala? Hur är kärlväggarna? Mjuka och följsamma så då behöver patient inte oroa sig. Eller hård och början till plack: vad skapar detta?

Varför är inte det nästa steg istället för statiner? Det är ju som att ta en Alvedon istället för att kolla vad som orsakar huvudvärken!

Våga fråga tusen frågor! Lita på din kropp och din magkänsla och fråga gärna flera olika läkare.

Stor kram,
Malin

Det jag bär i mitt hjärta är också det jag sänder ut.

Det finns människor som kan titta på nyheterna flera gånger om dagen utan att bli påverkade.

Det finns de som kan se krigsfilmer, dokumentärer om mord, brott och övergrepp utan att det berör dem känslomässigt.

Och så finns det vi som inte klarar det – utan att det också skapar fysisk rädsla.

När känslorna blir så starka att kroppen reagerar. Hjärtat rusar. Andningen förändras. Ångesten smyger sig på.

Människan attraheras tyvärr av katastrofer.

Det är därför löpsedlar bygger på skrämsel och drama.

Och det är så lätt att fastna i spiraler av negativa nyheter, särskilt i sociala medier.

Jag fick lära mig av mamma att det var viktigt att se på nyheterna – för att vara uppdaterad och bildad.

Och till viss del håller jag med.

Men för mig behöver det finnas en vakenhet kring hur det påverkar just mig – emotionellt och fysiskt.

Jag mår bättre i kroppen.

Mitt hjärta är lugnare.

Min ångest är i stort sett obefintlig sedan jag slutade titta på nyheterna på morgonen.

Nu sitter jag istället med min kopp te och skriver i min anteckningsbok.

Tankar som kommer upp.

Eller så mediterar jag, rör på mig, tar en promenad med Nala 🐕.

I min värld är det också så här:

Vi som är känsliga för ständig matning av katastrofer och elände – och där det skapar rädsla inom oss – vi sänder också ut rädsla. Just på grund av vår känslighet.

Hjärtats kraft är enorm.

Och för oss som känner mycket behöver vi komma ihåg att ju mer rädsla vi bär, desto mer rädsla skickar vi vidare.

Till vår egen kropp.

Och till vår omgivning.

Därför är det så viktigt att vi värnar vår inre frid och vårt hjärtas lugna, kärleksfulla energi.

Idag tittar jag inte så mycket på nyheter.

Och när jag gör det är det via @svtnyheter-appen, där jobbiga och underbara nyheter blandas på ett mer balanserat sätt.

Ofta frågar jag istället Martin – som inte alls är lika känslig som jag – så får jag det senaste den vägen.

Det viktiga, tror jag, är att jag inte har gått i rädsla och “stängt av” livet.

Jag har gått i kärlek och omtanke om mig själv.

För mig fungerar det inte att stänga av ur rädsla.

Då är jag fortfarande ett offer. Fortfarande påverkad. Fortfarande i rädsla.

Det som har hjälpt mig är omtanke.

Kärlek till mig själv.

Och visdomen om vad som faktiskt är bra – och inte bra – för just mig.

Det handlar inte om vad jag inte vill ha i mitt liv.

Utan om vad jag vill, och välkomnar in.

Det är där mitt fokus ligger.

Och det är det som stärker min kropp, lugnar mitt sinne och min själ – och fyller mig med kärlek.

Och det är också det jag sänder ut. ♥️

En tanke denna morgon.

Kram Malin

Uppmärksamhetens väg.. eller kärleken till livet.

En man som hette Allen berättade för sin vän, munken Thich Nhat Hanh, att livet med småbarn och familj ofta gjorde att han glömde bort sig själv.
Han upplevde att tiden med sin son och läxläsningen var sonens tid.
Att avlasta sin fru på natten med den nyfödda bebisen var hennes och den hungriga lilla bäbisens tid.
Och arbetet var just arbete – inte hans egen tid. Den väntade han med tills det kanske skulle bli möjligt.

Men han började lägga märke till något.
När han såg tiden med sin son inte som något han gjorde för sin son, utan som sin egen tid med honom, fylldes han av tillfredsställelse i stället för känslan av att sakna egen tid.
När han tog hand om den lilla bebisen på natten hjälpte han inte sin fru – han hade sin egen stund med barnet.
Och när han arbetade gjorde han det inte bara för familjen, utan också för sig själv.

Plötsligt upplevde han att han hade mer tid än tidigare.
Han kände sig inte längre dränerad eller som att han fick för lite utrymme för sig själv.
Även om han gjorde allt detta av kärlek till dem han älskade, hade hans inställning tidigare varit att han gav och gav – utan att själv få det han behövde.
När han ändrade sitt förhållningssätt förändrades allt.

Och den här berättelsen är så sann.
Allt handlar om var vi lägger vårt fokus. Våra tankar. Vårt sätt att förhålla oss till livet, till andra och till det som sker.

För mig är uppmärksamhet att vara medveten om vardagens mirakel.
Det är en sådan otrolig gåva att få vara här på den här planeten – med dem vi älskar, platserna vi får besöka och smakerna vi får uppleva.
Men så ofta är vi någon annanstans. Och då är det kanske inte så konstigt att vi känner oss trötta och dränerade.

Att ge av kärlek är vackert.
Men att ge kärlek genom att offra sig själv är inte kärlek.
Då finns ofta en önskan om att bli sedd eller få uppskattning för det man gjort. Och även om man får det, kan känslan av tomhet ändå finnas kvar.

Att i stället se allt du gör som din egen tid – fylld av närvaro och uppmärksamhet – är att värna om den tid du har här på jorden.
Då blir varje stund en gåva till dig.

Thich Nhat Hanh talar om att “diska när du diskar”.
Han menar att när du diskar ska du vara helt där, och känna tacksamhet över att du förmodligen just har ätit en god måltid – kanske tillsammans med människor du tycker om.

När jag nu sitter här på stranden, långt ifrån den kalla snön i Sverige, gör jag mitt bästa för att vara här.
Inte tänka på hur kallt det är hemma.
Inte på hur skönt det är att vara här – eller på att jag en dag ska åka härifrån.
Jag vill ta vara på varje minut så att den inte går mig förbi.

Jag tar inte med mig mobilen till stranden, förutom när jag vill Facetime med mina barn.
Jag håller det lilla Sea Bean-fröet i min hand, som jag hittade i sanden, och känner glädjen över den långa resa det gjort för att hamna just hos mig.

Ja, här är det enklare att vara närvarande än hemma.
Men ändå händer det hela tiden att tankarna vill dra iväg.
Så jag tränar. Tränar på att värna om min egen tid – här och nu.
För det är det bästa sättet att ge kroppen den vila den behöver, och den kärlek jag vill ge mig själv för miraklet att få vara här.

Jag vet att det är svårare i vardagen hemma.
Men jag vill ta med mig detta. Och bli bättre på det.

Så när jag åker hem vill jag leva lite mer som Allen.
Se allt jag gör som min egen tid.
Inte tänka att jag saknar egen tid – utan att jag faktiskt har massor av den.

Allt handlar om var vi lägger vårt fokus.
Att gå uppmärksamhetens väg.
Och kärlekens – till mig själv och till den tid jag har här på jorden.

Kram
Malin

En överraskning kom min väg.

Han sa det som om han skojade, men han menade varje ord.
”Jag vet hur jobbigt du tycker det är med kylan och vintern. Vad säger du om att min 60-årspresent till dig är att vi åker till ett varmt tropiskt land?”

Jag tittade på honom länge för att kunna avgöra om han retades eller inte, men nu – tre veckor senare – sitter jag här i 30 graders värme. En stilla bris svalkar min panna här under palmträdens skugga.

Han brukar skoja med mig att jag, som gjort ett DNA-test och fått reda på att jag är 48 % svensk, 46 % norsk och 2 % finsk och dansk, borde ha pannben för kyla. Jag borde ÄLSKA det.
Jag svarar att jag har alldeles för mycket vikingablod i mig för att stanna på ett ställe för länge, och att det väl fanns ett skäl till att de reste så långt för sina skatter. Dessutom är jag helt övertygad om att min själ inte har sitt ursprung i mörker, utan i ljus, hav och sandstränder. Den har garanterat levt många liv i varmare länder.

Det finns dock något ganska intressant…
Min kropp och min själ läker bättre när de får jorda sig i saltvatten, gå barfota och dricka färskt kokosvatten varje dag. Så gåvan var väldigt uppskattad! Min fästman visste vad jag behövde.

Jag har varit otroligt upprymd sedan jag gick ledarutbildningen i Livstegen förra helgen. Det är något som händer i oss, tror jag, när vi får vara bland likasinnade. När det du tror på får ta plats utan dömande från någon annan.
Det var väldigt fint att få vara en del av en grupp där alla brann för samma sak – genom Livstegen hjälpa sig själv med livstegens verktyg och därifrån också hjälpa andra. Med Olle och Fotini Carlssons stora respekt för varje människas egen resa genom livet. Ingen väg är ”den rätta vägen”, men detta är vår.

Här på vår semester får jag tid att begrunda och leva igenom det vi lärde oss då och känna in på vilket sätt jag vill använda dessa verktyg.

Något som just nu fascinerar mig är kroppens förmåga att läka om vi verkligen lyssnar på dess naturliga sätt att göra det. Här där jag är nu kan min kropp återhämta sig från nästan precis allt, då jag ger den alla förutsättningar.
Jag går barfota nästan hela tiden, så jag jordar mig, och kroppen går från att vara lätt försurad på grund av oro och stress till mer basisk – i människans naturliga sätt att leva ute i naturen.

Alla som varit i Grekland har sett gamla greker stå länge ute i havet och prata. De vet att det stärker och läker vår kropp. Jag badar varje dag i havet och låter de naturliga mineralerna fylla min kropp med nyttigheter.
MEN jag kan också använda mitt fokus och visualisera att havets vågor fångar in obalanser på vägen in och drar ut dem ur min kropp på vägen ut. Att visualisera att vi ”släpper taget” om något har använts länge, och jag upplever verkligen att det fungerar.

Jag yogar varje dag mellan 5–30 minuter, och ibland flera gånger om dagen, i total närvaro. Värmen här gör allt så mycket enklare, och det är så skönt att känna hur bindväven och lymfsystemet masseras genom rörelserna. Att jag svettas är ju också till en fördel – så orenheter lämnar kroppen.

Flera gånger om dagen lägger jag mobilen kvar i huset, så att jag inte tar den ens av gammal vana. Jag kan ju få feeling och vilja dela något eller kolla upp något jag är intresserad av, vilket jag ofta gör.
Men jag tror verkligen att låta ögonen vila på grönt och natur är viktigare än någonsin, särskilt på semestern.

Och slutligen – jag sätter mig ner och har kontakt med mitt hjärta, min själ, Gud eller medvetandefältet flera gånger om dagen. Oftast genom att KÄNNA tacksamhet och låta denna tacksamhet gå genom hela min kropp på cellnivå.
Jag känner att jag har ett flöde av detta nu sedan ledarutbildningen, så det är viktigt att hålla i det varje dag – gärna flera gånger om dagen.

Så denna överraskning och spontana present från Martin är väldigt betydelsefull för mig. Inte bara för att jag fått den av honom, utan för att jag verkligen tar vara på den för att balansera min kropp på alla sätt.

Innan jag åkte laddade jag upp alla videor som jag gjort genom åren på Boon TV, och nu finns de där för er som har någon form av medlemskap. I morse spelade jag in en film vid soluppgången som jag ska dela med er medlemmar så snart jag redigerat den senare i eftermiddag, så även ni kan yoga och meditera hemma – från denna magiska plats. Eller från någon av alla andra filmer i det lilla bibliotek jag skapat genom åren.

Just nu är klockan 12 här och solen står rakt ovanför oss, så det är väldigt varmt. Dags att äta lunch och ta en siesta.
Idag blir det yoghurt med papaya och banan, rostade mandlar och raw chokladnibs.

Stor kram från mig och värmen,
Malin

Känner mig helt ren!

Efter fem dagar på Masesgården är det återigen så tydligt för mig att maten här är bra för mig. Rent exemplarisk! Där ”ren” är huvudordet. Värken i lederna är nästan helt borta. Kroppen känns lättare och jag vaknar utvilad.

Den här veckan har jag varit exemplarisk noggrann också för att hjälpa kroppen på vägen. Kroppen har ju fått vila från ultraprocessad mat, eftersom det är lagad mat varje dag till alla måltider, där ekologiskt är målet så långt det går och maten är ren från tillsatser. Det har gjort att jag även passat på att inte äta någon pasta eller nudlar om det funnits.

Jag har även undvikit sädesslag för att få ner kolhydraterna och eliminera gluten så att tarmarna får läka. Så inte heller ris, gröt eller müsli, även om den är hemmagjord. Det bästa här är att de alltid har en gröt som kan vara på sädesslag och en som är glutenfri, på till exempel bovete eller quinoa. Men den här gången har jag undvikit även det.

För att hålla ner sockernivån i kroppen har jag även låtit bli frukt och enbart ätit bär, men lagt till kiwi eller ananas om det funnits, för det är så rikt på C-vitamin och fibrer.

Jag har även låtit bli mjölkprodukter och istället för yoghurt eller fil tagit deras egna sesam- eller mandelmjölk. MEN med ett litet animaliskt proteintillskott av deras fina fetaost och norska getost. Det är det enda av animaliskt jag fått i mig, och då tre små kuber av dem en gång om dagen.

Så fokus har varit grönsaker, bär, nötter, baljväxter och syrade grönsaker. Där jag vid varje måltid ändå fått i mig rikligt med protein och fibrer. Och då har jag fått i mig massor av mat tack vare deras fantastiska bufféer. De mjölksyrade grönsakerna har gjort att jag vid varje måltid fått i mig nyttiga bakterier för tarmarna.

Och jag har aldrig heller ätit mig helt mätt, för det är också ett av de problem som kan uppstå här. Maten är så god och variationsrik att det är svårt att låta bli. Flera olika fräscha sallader. Flera vegetariska varma rätter. Mängder av bär och frukter. Såååå mycket gott, så det gäller att vara ståndaktig om målet är att låta kroppen vila och läka. 80 % mätt är det optimala.

I morse när jag vaknade kände jag en sådan total lycka över att jag även upplevde förändringen i kroppen. Inte i form av viktnedgång, vilket säkert också skett, utan att jag känner mig ren och lätt.

Tillsammans med bastubad, promenader och yogan som jag själv har hållit i är jag supernöjd med resultatet och att återigen få konstatera att kroppen är fantastisk på att läka om vi bara hjälper den på vägen.

Tacksam åker jag nu tillbaka till Stockholm och ser fram emot lördagens dagsretreat med min vän och kollega Sandra. Det ska bli så fint!! Bara tanken på att jag har fyra veckor till i år här på Mases gör mig alldeles varm om hjärtat. Min ”fountain of youth”.

Nu gäller det bara att hålla i det här när jag åker härifrån. Lyxen är ju att få all denna goda, näringsrika mat serverad till mig. Svårare att leva upp till det hemma, men jag ska verkligen försöka. Håll tummarna!

Stor kram

Malin

Mamma sa en gång…

Mamma sa en gång:
”Malin, vi är som en stor kittel. Och i den kitteln finns massor av grönsaker, olivolja, örter och buljong. Allt som är stärkande och gör vårt liv livskraftigt. Men om vi glömmer att fylla på kitteln bränns det så småningom vid i botten.”

De här orden har jag burit med mig genom livet. Och det är nog de orden som gjorde att jag, kanske omedvetet, valde yogan och att arbeta med hälsa. Vi måste hela tiden vara närvarande i livet och se till att det inte bränns vid. Fylla på med nya grönsaker och vätska. Ge det vår kärlek, tid och närvaro. För även om vi i slentrian fyller på, blir smaken tom och flat om vi inte känner in vilka kryddor som faktiskt behövs:
Örter.
Salt.
Peppar.
Olivolja.
Citron, kanske.

Livet behöver vår kärlek för att bli så gott som det är menat att vara. Vi kan följa recept, men många kända kockar säger att det som ger maten dess djup och rikedom är kärleken till själva matlagningen – och glädjen i att få dela det man skapat med andra. Så hur hittar vi den kärleken?
Är det något vi lär oss? Eller är det något vi behöver komma i kontakt med igen?

Kitteln är lika med kroppen. Lika med livet.

Innehållet är det som håller livet smakrikt, flödande, och kroppen frisk – fri från att brännas vid.

Så min fråga till dig är: Vad är elden – eller elen – som värmer plattan?

Och om kärleken och tacksamheten är det som håller i sleven, som smakar av, fyller på, rör om, ger och tar i ett levande flöde… Var kommer det ifrån? Är det intuitionen? Erfarenheten?

Vart finns Gud, medvetandet eller livets intelligens, själen i allt detta? Vad tror du?

Och vad händer när vi tappar kontakten med dofterna och smakerna i livet? När vi glömmer att fylla på. När vi skyndar oss igenom recepten och slänger ner allt i vår kittel utan att ens smaka av. När vi inte är närvarande i det vi gör. Går livet oss förbi då?

Vad händer den dag vi blir gamla och inser att vi aldrig lagade en enda “rätt” utifrån vårt hjärta, för att vi bara sprang igenom livet?

Jag tror att varje dag borde få avslutas på samma sätt. Att jag sitter vid mitt “bord”. Tallriken är tom, men visar spår av den ljuvligaste tomatsås. Kroppen är lycklig, nöjd och lagom mätt. Solnedgången visar naturens skönhet i skymningsljus.
Mitt hjärta är fyllt av tacksamhet och ödmjukhet. Och själen är fylld av kärlek till livet.

Och när gryningen visar sig efter en utvilad natt, börjar jag dagen i stillhet och närvaro –
men också i nyfikenhet inför de smaker mitt hjärta längtar efter att fylla sitt kärl med denna nya dag i livet. Jag slänger inte ner allt på en list över vad jag behöver. Jag känner in, lyssnar på vad som längtar och känner citronen i min hand, doftar på grönsakerna innan jag lägger till dom i dagens recept. Jag låter inga måsten driva på, jag vet ändå att jag behöver äta. Min erfarenhet visar att även de bittraste smaker kan rundas av med lite honung så jag är inte rädd. Misstagen har gjort mig rikare och klokare.

Så… Jag känner in, väljer och sätter ingång dagens kittel.

Det är kanske det livet ber oss om. Att laga de rätter med de smaker som passar just var och en av oss.

Med kärlek som den viktigast ingrediensen.

Namaste, Malin

PS: Skriv ner dina tankar på min instagram eller Facebook om du vill. Eller på ett papper för dig själv att gå tillbaka till. Imorgon skriver jag ner mina tankar om vad jag tror. Vill du utveckla detta mer ? Fördjupa känslan av närvaro i livet och dess ingredienser kan det vara intressant att följa med mig och Camilla till Kreta på vår resa “ Lev din dröm” den 2-9 maj. Kram igen!

Låt inte rädslan ta över när Trump är flippar!

Hej min vän!

Ja kanske du också vaknade upp till vår finansministers röst på nyhetskanalerna i morse om Trumps utspel att han sätter tullar emot oss om vi sätter oss emot hans övertag av Grönland. Ja det är ju nästan skrattretande att en president inom Nato tror att vi som är skandinaver ska säga “ Oj förlåt, klart du ska ta Grönland som är en del av Nato som DU ska vara rädd om inte stjäla. Klart vi ska svika våra grannar danskarna! “.

Nej nu är det viktigt att vi håller ihop! Inte låter rädslan för hur detta ska påverka oss utan tilliten att vi är starka och vi hjälps åt.

Det ÄR tider då ord kastas snabbt och hårt över världen. Utspel, hot och tullar. Marknader som darrar, rubriker som vill väcka oro.

Men oro är inte samma sak som sanning.

Sverige och Europa står på en stark grund. Vår ekonomi är robust. Vår kompetens är djup. Våra samhällen är byggda på samarbete, tillit och långsiktighet – inte på ryckighet.

När makt används för att skrämma eller splittra, är vår uppgift inte att krympa utan att stå stadigt. Att påminna oss om vilka vi är. Att vara stolta över våra Nordiska länder samarbeten. Vår struktur som ändå är en av de bästa i världen.

Just nu är det viktigt att vi håller ihop i Norden och Europa. Att vi visar vårt stöd för varandra – för Danmark, för Grönland, för det samarbete som bygger fred, stabilitet och framtidstro.

Inte genom höjda röster och ilska gentemot USA. Låt honom inte ens lyckas förstöra vår dag med sitt nonsens.

Vi svenskar och i Norden kan välja att svara med mognad. För det är vårt fundament idag.
Med klokhet.
Med handlingar som stärker oss ännu mer.

Så vad kan vi svenskar göra?

Att handla mer svenskt!
Mer europeiskt!
Att stötta lokala företag, producenter och idéer!
Att investera i det som bär – relationer, kvalitet, hållbarhet!

Det är så motståndskraft byggs. Inte i rädsla, utan i tillit. Tror du inte? Jag tror på det till 100 %.

Historien visar oss detta gång på gång: När vi slutar tro på varandra blir vi svagare. När vi väljer gemenskap blir vi starkare.

Det här är en tid att andas djupare. Att stå rakare som de Nordbor vi är.
Att minnas att vår styrka inte sitter i någon annans beslut, utan i vår egen förmåga att hålla ihop.

Du, vi är inte små.
Vi är inte ensamma.
Och vi blir inte svagare av andras utspel – vi kan, om vi väljer det, bli ännu starkare tillsammans.

Så låt inte rädslan ta över. Inte heller ilskan. Skratta lite åt hans tokigheter ( Ryssland har ju trots allt varit granne med USA sedan länge så att bara skylla på det är nonsens. ) och i allt du köper idag och den närmaste tiden låt det vara svenskt, nordiskt och europeiskt.

Håll ihop! Var i kärlek! Det som är vi!

Namaste! Malin

Hans ord får mig att gråta hejdlöst

Jag tänker att du, precis som jag, har några favoriter på sociala medier som du ibland kollar upp för att få det där lilla extra som just du behöver. Jag har några stycken faktiskt, och en av dem är coachen Jay Jay Douglas. Han är i mina barns ålder, och hans visdom är egenupplevd och självreflekterad – i sann metakognition. Förmågan att reflektera över varför vi just nu känner som vi känner, eller tänker som vi tänker, i en situation. Du lägger det inte på andra, utan du funderar över varför din reaktion är som den är och gör sedan något åt det. Det egna ansvaret.

Igår lyssnade jag på honom igen och var inte alls beredd på min reaktion. Jag bröt ihop i tårar. Så här sa han:

”Jag läste någonting någonstans att egenvård är att inte argumentera med människor som ändå har någon förpliktelse att missförstå dig. Jösses! De orden satt kvar i mig längre än vad jag förväntade mig, för det fanns en tid då jag trodde att att förklara mig själv var att växa.

Jag trodde att om jag stannade kvar i konversationen innebar det ett bevis på mognad. Jag trodde att om jag bara fann de rätta orden att säga till dem, skulle de äntligen höra mig.

Men vissa människor lyssnar inte för att förstå. De lyssnar för att svara och för att försvara sin version av sina tankar om dig. Försvara deras ”berättelse” som får dem att känna sig bekväma i din närvaro.

Och ingen mängd klarsynthet kan nå den som redan har bestämt vem du är och vad du menade med det du sa. Det var då jag förstod att försöka övertyga dem om vem jag är inte kostade mig min stolthet – utan min inre frid.

Jag gick ifrån konversationer helt slut. Ifrågasatte mig själv, gick igenom samtalet igen i mitt huvud i ett försök att se om jag kunde ha sagt något annorlunda för att få dem att förstå mig.

Men sanningen är: inget av det jag sa kunde ha förändrat deras sätt att se på mig. För missförstånd är inte alltid förvirring – ibland är det ett val.

Så jag slutade slåss för förståelse från människor som ändå inte var intresserade av att förstå mig. Jag slutade förklara mitt hjärta för människor som ändå inte höll det med varsamhet.

Och DET var egenvård.

Inte dramatisk tystnad, utan ett sätt att skilja på när en konversation kommer att läka och när den kommer att dränera dig (för att du försöker övertyga någon). Att välja inre frid istället för att bevisa min åsikt. Vila från att ”ha rätt” och acceptera att inte alla förtjänar tillgång till din inre värld.

Viss klarhet kommer inte från att prata mer. Den kommer från att gå ifrån samtalet i tystnad.

Och ärligt – det valet förändrade allting för mig.”

– Jay Jay Douglas

Redan halvvägs in i videon kände jag att det grep tag i en sanning inom mig, och när videon var klar kunde jag inte hålla tillbaka längre. Tårarna rann utan stopp. De rann så mycket att jag behövde gå in i duschen, så att jag kunde gråta i fred.

Så vad var det då som slog an i mig så hårt?

Det första var att jag insåg att jag flera gånger, när mina vuxna barn försökt förklara något för mig, inte alltid har lyssnat på vad de säger – utan haft min egen uppfattning. En uppfattning som vuxit fram genom alla år jag känt dem, men som för den sakens skull inte behöver vara rätt eller sann för dem, utifrån deras point of view. De de har vuxit in till att vara idag.

Gånger då jag tolkat dem utifrån min upplevelse av dem, men också för att skydda min egen trygga (missuppfattade) plats i relationen till dem.

Förändring skrämmer. Och människor förändras. Och vad är det som säger att det ens var rätt från början? Vi tolkar ju hela tiden från vår egen plats av erfarenheter.

I många familjekonstellationer, som till exempel vid jul, hamnar alla tillbaka i sina roller – inte för att de själva väljer det, utan för att det är bekvämt för oss andra att placera dem i den roll vi en gång haft dem i.

Det kräver ett eget ansvar att se varje människa med nya, rena ögon och att lyssna utifrån den sanning de levererar nu, utan den gamla uppfattning vi haft om dem sedan förr.

Det är därför yoga och meditation skapar sådan ”oreda” i relationer. För när vi börjar med yoga kommer vi i kontakt med den vi egentligen är. Vi förändras och blir oss själva – och när vi sedan levererar det, blir människor runt omkring oss obekväma. För vi rör oss utanför boxen, utanför den plats vi alltid varit för dem.

De kanske inte ens ser att förändringen är bra. De är rädda, för de knuffas in i en förändring de inte vet hur de ska agera i.

Senare i videon skiftade fokus inom mig, och reflektionen ”var kommer detta beteende i mig ifrån?” öppnades. För egentligen är jag helt den andra.

Jag har ända sedan jag var liten försökt förklara mig. Få andra att se mig som den jag är. I media, i skolan, bland vänner har andra haft åsikter och tankar om min familj och om kändisskap. De har knuffat in mig i en låda som passar dem – en generalisering för att göra allt enklare för dem.

”Kändisar är ytliga.”

Vilket är helt osant.

De är inte mer ytliga än vad vanliga Svenssons är. Ytlighet är ett personlighetsdrag – det har inget med kändisskap, framgång eller pengar att göra. Det har med personlighet och uppfostran att göra. Och min erfarenhet är att det ofta är tvärtom. Eftersom vi så kallade kända alltid har blickarna på oss behöver vi jobba ännu mer med att inte vara ytliga.

För mig var det tydligt redan i unga år att den som bestämmer sig för att någon är ytlig utan att känna dem, egentligen gör sig själv till den ytliga.

Men jag fortsatte att förklara mig. Liten som jag var, och genom hela tonåren, kämpade jag i samtal efter samtal emot andras missuppfattningar och förutfattade meningar om mig. Nästan så att det blivit en del av den jag är – en ständigt förklarande person.

Och det är jäkligt jobbigt.

Mamma och pappa höll på att förlora mig när jag låg i mammas mage. När jag väl föddes var de otroligt rädda om mig, och jag var dessutom väldigt snäll – så jag tolkades som skör.

Men jag var egentligen tvärtom.

Och genom yogan hittade jag äntligen min egen röst. Jag upptäckte att jag har ett enormt känslomässigt pannben och att jag inte alls är skör. Jag vet inte hur många år jag tycker att jag har kämpat med att förändra andras uppfattning om mig, oavsett om det gällt min roll som offentlig person eller i familjen.

Så hans ord sjönk in så djupt i mig att jag nästan ville kräkas. Fast på ett bra sätt.

Det finns idag inget jag är så allergisk mot som när någon applicerar något på mig som inte är sant.

Till exempel har jag sedan jag började arbeta med The Work av Byron Katie ansträngt mig hårt för att låta mina barn ha sin sanning. Att inte gå in i deras drama. Att låta dem ventilera sina känslor och äga dem – utan att jag går in i försvar. Utan att ta över deras berättelse och göra den till min.

Men det är svårt.

Ibland när min partner eller mina barn säger:

”Fast Malin / mamma, så menar du ju inte…”

kan jag vilja skrika rakt ut.

Jag märker att detta verkligen är ett sår i mig, som jag pratat med min vän Cristina om flera gånger.

Och det som är lite spännande här är att vi ofta är både den som inte lyssnar och den som inte känner sig sedd – och missförstånden kan fortsätta i all oändlighet.

Tills vi bestämmer oss för att ta varje ord som sanning här och nu.

Och vara så sanna som det är möjligt att vara.

Empati är ett viktigt ord här, tror jag.

Tänk efter – du känner säkert igen det här.

Hur många gånger har någon i din närhet gått i terapi och löst sin problematik, men du vill fortfarande hålla kvar dem i det förflutna? För att du inte har bearbetat ditt. Och det är enklare att lägga dem i det gamla facket än att själv behöva förändras. Ja, kanske till och med förlåta.

Om du är helt ärlig – kan du se det i dig själv, i relation till en anhörig, partner eller ex?

Att de har förändrats, men du vill inte lita på det, för det ställer krav på dig att gå vidare. Du är arg.

Jag tänker på män som faktiskt mött sina demoner och förändrats. Som öppnat upp för sin sårbarhet – men där kvinnorna fortfarande vill ha dem där de sist såg dem. Och hatet fortsätter.

Ska de då behöva övertyga kvinnorna?

Eller tyst gå ifrån samtalet och låta kvinnorna träna på tillit i lugn och ro?

Männen har gjort sitt arbete.

Dags för kvinnorna att göra sitt.

(Nu pratar jag inte om grovt våld, ok. Jag syftar på den vanliga människans fel, brister och könsroller.)

Jay Jay har så rätt.

Han har rätt i hur jag ibland möter mina närstående – hur jag ibland redan har bestämt mig för vad de menar, för att det är tryggare för mig än att verkligen lyssna.

Och han har rätt i min egen känsla av hur jag upplever att andra ser på mig, och hur jag försöker övertyga dem om motsatsen – trots att de inte lyssnar.

Samtidigt tycker jag att människan är så fantastiskt härlig i sin komplexitet.

Vi är så mycket mer än jobb, fortplantning och kärlek.

Vi är i ständig utveckling – i att förstå oss själva, förstå varandra och släppa gamla mönster.

Igår kändes det som att jag kunde andas bättre.

Som om jag förstod något nytt om mig själv – och om andra.

Och jag bestämde mig för att sluta kämpa med att förklara mig för människor som ändå inte lyssnar. Som inte vill se mig som den jag är idag. De förändringar jag gjort. De sanningar jag bär.

Det är bättre att vara tyst.

För vi kan inte förändra andra.

Vi kan bara förändra oss själva.

Och för att få någon form av inre frid tror jag att Jay Jay har rätt:

Lämna samtal där ingen egentligen vill lyssna.

Och håll om dig själv.

Älska dig själv – för du vet vem du är.

Det är det som är viktigt.

De som vill missförstå dig.

De som vill placera dig i en karaktär som passar deras liv just nu – de kommer ändå aldrig att övertygas om motsatsen.

Du ska inte behöva övertyga någon.

Varje människa har sin egen resa att gå.

Det är inte vårt jobb att få dem att inse vem vi är.

Det är deras jobb att inse vem de är i situationen.

Låt dem göra sitt arbete – utan din påverkan.

Och fokusera på ditt.

Min yngsta son och jag pratar mycket om känslor. Jag uppskattar det enormt – inte minst för att jag kan göra om och göra rätt där jag upplever att jag inte gjorde det med mina andra barn.

Men ibland händer det ändå att jag automatiskt hamnar i tanken:

”Han brukar ju alltid göra så.”

Och så tolkar jag det han säger fel, utifrån gamla erfarenheter.

Då ringer jag upp honom och säger:

”Förlåt. Jag känner att jag applicerade något på dig nu som inte alls har med dig att göra – utan med mig. Förlåt.”

Och varje gång säger han:

”Det är lugnt mamma. Jag förstod.”

Men han vet också – och jag vet – att det viktigaste inte är att han förstod.

Det viktigaste är att jag såg mitt mönster. Mitt gamla beteende. Och gjorde något åt det.

Jag behövde inte säga det för hans skull.

Jag behövde säga det för min.

Och han tar alltid emot det så fint.

Ibland går jag lite sönder inombords när jag märker att jag applicerat något på mina barn som inte är sant.

Med syskon och vänner är det lättare.

Och enklast av allt med människor jag inte står nära.

Men med våra barn…

Där vill vi ju så gärna göra rätt.

Och jag tror att det är just sådana här videor – som den med Jay Jay Douglas – som slår an något djupt i oss. Där vi inte bara ser ett beteende, utan också källan till varför vi har agerat som vi gjort.

Och då kan vi vakna.

Förändras.

Och med förlåtelse säga till oss själva:

Du gjorde så gott du kunde där och då. Nu gör du om. Nu gör du rätt.

Det är då allt rämnar.

Och tårarna kommer.

För mönster och beteenden kommer alltid någonstans ifrån.

Det gäller att hitta roten.

Det här blev en djupdykning i självreflektion där jag flera gånger kände:

Oj… det där är jag. Det där känns.

Samtidigt kom skrattet genom tårarna.

För jag måste också sluta övertyga mig själv om att jag inte är så bra som jag är.

Jag lyssnar ju ändå inte… hahaha.

Nej.

Låt varje sanning få finnas.

Nu är jag rädd.

Nu är jag osäker.

Nu är jag lycklig.

Nu har jag tillit.

Mitt mantra just nu är, som några av er vet:

Jag älskar mina barn och de älskar mig.

Jag älskar mina syskon och de älskar mig.

Jag älskar mina vänner och de älskar mig.

Jag älskar min lilla Malin – och hon älskar mig.

Jag behöver inte övertyga någon.

Jag bara är.

Och jag tror att i den kärleken – till oss själva och till dem vi har nära – kommer lugnet.

Hur andra, utanför den cirkeln, uppfattar oss…

det behöver vi släppa.

Gör oss den tjänsten att vara tysta.

För känner vi att vi måste övertyga någon som ändå inte lyssnar, då behöver vi nog själva stanna upp och reflektera över varför det är så viktigt för oss.

Och hålla om oss själva där.

Låt dem ta hand om sitt.

Och låt oss ta hand om vårt.

Det är nog det enda sättet att hitta inre frid. 💛

Här har du Jay Jays inlägg på instagram.

Kram Malin

Har nyttiga bakterier och åldrande något samband?

Fördelen med en engelsktalande fästman är att jag får uppdateringar i nyheter och forskning från andra nyhetskanaler än våra svenska. Och i morse skickade Martin mig en artikel av journalisten Hugh Pym där han berättar att han spenderade en månad på att söka information om sambandet maghälsa och åldrade. Han berättar om den 117 åriga spanska kvinnan Maria Branyas Morera och hur de tilläts att undersöka hennes avföring, blod, saliv och urin och jämföra det med 75 andra kvinnor från Spanien. Artikeln berättar om hur hon levde ett väldigt hälsofrämjande liv eftersom hon bodde på landet, gick en timme varje dag och åt medelhavskost rik på olivolja. Men det som verkligen skilde henne från de andra kvinnorna var att hon varje dag åt tre portioner yogurt. Undersökningen visade att hennes celler var mycket yngre än hennes ålder.

Maghälsa visar sig vara mer och mer av betydelse och möjligheten att förändra den till det bättre idag finns där oavsett ålder. Även om det blir svårare och svårare ju äldre vi blir. Hugh är själv lika gammal som jag och han förklarar att för honom som lever i en rätt stressande miljö med olika platser och mycket resande är det svårt att hålla sig till den kost som är bra för magen. Nyttiga fetter, grönsaker, frön och nyttiga bakterier finns inte alltid att tillgå när du har bråttom. Men är det verkligen det? Det handlar ju bara om val.

Jag reser ju mycket inom landet tex. Jag bor ju mer än halva tiden i Sthlm och resten i Järvsö. Jag reser mycket med tåg och bil till olika platser för yoga och en och annan flygresa till ett annat land. Jag ser hur svårt det kan vara pga att det finns så mycket annat som attraherar. I kiosker och pressbyråer finns det mängder av ultraprocessad mat som attraherar med sitt allt i ett. Och trots att fruktskålen med bananer och äpplen står vid kassan är det ofta att tanken kommer “ Men är det tillräckligt” när jag är hungrig. Men det ÄR tillräckligt! Det svåra nu när jag åkte upp till Järvsö denna gång och stannade på macken i Gävlebro, var att finna något som inte hade en massa annat i sig. Det fanns tio olika varianter av nötter och torkad frukt men alla innehöll salt eller socker eller smakämnen. Jag t o m frågade om rena nötter med det hade de inte. Så det blev en banan och den påse med nötter som hade minst salt och en kopp grönt te innan jag åkte vidare. Så det går även om jag fick ge vika för saltade nötter.

Här hemma så undviker jag rätt mycket gluten förutom när vi köper riktigt surdegsbröd eller bakar själva. Och eftersom jag inte äter frukost utan låter magen vila fram till kl 11 tar jag mig tid med min lilla brunch. Ingen stress där inte. Då lägger jag alltid skivade tomater på en tallrik, en avokado, pressar citron över det och olivolja och en örtblandning från Grekland. Detta fångar jag sedan upp med brödet och en liten sked. Kanske inte super enkelt att ta med sig till jobbet men…. så himla krångligt är det väl inte. En riktigt bra olivolja kan alltid stå på jobbet i en låda. Jag har olivolja på all min mat och senaste igår när jag var och firade min storasyster på hennes 71 års dag tog jag med mig olivolja till henne.

Martin har länge ätit vanligt vitt köpt bröd till frukost men har nu äntligen gått med på att sluta med det och tar nu istället yogurt med frukt, bär och nyttig granola. Vilket enligt Hughs forskning är mycket bättre. Jag äter oftast det som mellan mål. Det går att göra yogurt själv hemma, ska be min dotter Love lägga ut recept här på det, för det är ju bra att få så levande bakteriekultur som möjligt. Och gärna variera sig. Lyckligtvis finns det många härliga yogurt i affären om det är knöligt att göra egen och även där går det att variera sig för utbudet av ren yogurt, kefir, A-fil mm är stort. För ju bredare olika bakterier vi har i magen desto bättre.

Fördelen med att delvis bo på landet är att vi får i oss bakterier från blad, frukter och bär som vi plockar och stoppar i munnen när vi är ute och går. Och när vi handlar grönsaker från bondens marknad eller ekologiska böndernas frukt och grönt i affären där de nyttiga bakterierna finns kvar. Medan när vi köper färdiglagad mat på affären har de kokat bort och också försvunnit under processen. Vi borde leva mer som Fru Morera. Och försöka komma mer ut på landet med promenader i den friska luften. ( Kanske därför så många börjar spela golf när de blir äldre… De får både promenad och frisk luft och socialt liv. ) Se till att vi har ett brett utbud av nyttiga bakterier i magen. Alla borde dessutom ha lite surkål hemma.

Nåväl… Hugh intervjuade många forskare och betydelsen av att äta hälsosam ren mat har betydelse för de nyttiga bakterierna i magen. Så vi fortsätter med vår yogurt och vår medelhavsmat här hemma mitt i smällkalla vintern. Och nu längtar jag ju förstås ännu mer efter våra resor till Grekland till våren. Jag mår alltid som bäst när jag varit där. Kombinationen medelhavsmat, saltvatten i havet som gör att kroppen neutraliseras från alla olika våglängder som snurrar runt i vår Wifi värld, solens D-vitamin och yogan… Ja vad mer är möjligt!?

Var rädd om dig och dina kompisar i magen! De är viktigare än en dyr skönhetskräm och botox.

Namaste, Malin

Det unika i att vara människa

Av alla varelser vi hade möjlighet att bli under vår vistelse på planeten jorden – jorden i sig ett mirakel i universum – föddes vi till människor. Ett unikt däggdjur med möjligheten att inte bara föda levande ungar, amma dem med mjölk och dela alla de gemensamma egenskaper vi har med andra däggdjur här på jorden, utan också med en förmåga till kreativt skapande, djupt inkännande och innovativa idéer.

De andra däggdjuren har ofta bara en huvudsaklig egenskap, och utifrån den formas deras liv i ganska inrutade rutiner kring att sova, skaffa mat och fortplanta sig. Vi människor har varje dag en möjlighet att helt ändra väg – om möjligheten ges oss. Om inte ekonomin, kunskapen eller rädslan för att göra något vi kanske aldrig gjort förut stod i vägen, ger varje dag oss en chans att göra något helt annat än att sova, skaffa mat och fortplanta oss.

Vi kan gå ut och dansa. Vi kan bygga ett skåp. Vi kan virka en duk. Vi kan skriva en bok. Vi kan resa runt hela jorden och besöka platser vi aldrig sett förut. Vi kan djupdyka i historia, lära oss ett nytt språk, plugga på Komvux och byta jobb. Vi går inte bara till ett träd och hämtar ett äpple eller gräver i jorden efter en morot – vi kan skapa fantastiska maträtter med smaker som berör hjärtat.

Vi sätter inte bara på varandra ( ursäkta uttrycket) för att skaffa barn och säkra framtiden, utan vi har möjligheten att kyssas långsamt, smeka hud och älska i kärlek och närvaro under många långa minuter – mer än vad en snabb utlösning ger andra däggdjur.

Människan har genom evolutionen gått från att vara en del av ordningen primater, där vi tog oss från gren till gren med våra långa armar, till utvecklingen av en hjärna som vill skapa och hitta mer kreativa lösningar än just gren till gren. Något hände som gjorde att vi reste oss upp på våra två ben.

Och nu sitter jag här framför min dator (som generationer av briljanta hjärnor gjort möjlig), i min lägenhet (långt ifrån den grotta vi en gång bodde i), och dricker min kopp kaffe (som inte ens växer i det land jag är född i) – i en mugg min mamma en gång designade (med hjälp av keramiker och människor som ville hjälpa henne att förverkliga en dröm).

DET är att vara däggdjuret människa idag.

Värnar vi om den gåvan, eller lever vi fortfarande som alla andra däggdjur – gör det vi ska och stannar inte ens upp för en sekund för att betrakta det stora, unika i att vara människa och alla möjligheter vi har just som människor?

Häromdagen tittade jag på en fransk film för att lära mig franska. Filmen var gjord på 90-talet, och jag kände så otroligt väl igen en av skådespelarna, men kunde inte placera honom. Han pratade både perfekt engelska och franska – men vem var han?

När han i slutet gjorde de mest akrobatiska rörelser jag sett, var jag tvungen att googla honom. Var hade jag sett honom förut?

Mycket riktigt visade det sig att mannen var James Thierrée – barnbarn till Charlie Chaplin och barnbarnsbarn till Eugene O’Neill. Hans föräldrar var cirkusartisterna Victoria Chaplin och Jean-Baptiste Thierrée, och han var bara fyra år när han klev upp på scenen för första gången.

Jag minns så väl när Circus Delirium besökte Järvsö sommaren 1998, och jag satt där i publiken på Hälsinglands träteater och såg James föreställning Symfoni Ollenborre. Allt var i rörelse, ett kreativt uttryck där inte ett enda ord sades – åtminstone vad jag minns. Och jag var helt fascinerad!

När föreställningen var över såg scenen ut som mina barns lekrum – ett enda kaos. Det regnade den dagen, så när jag var på väg ut ur teatern höll jag mitt svarta paraply i handen. Jag log lite åt situationen och lät det gunga i min hand, så som Charlie Chaplin gjort så många gånger på film.

När jag lyfter blicken ser jag siluetten av Victoria Chaplin stå där vid sidan av scenen. Jag ser så tydligt konturerna av både Charlie Chaplin och Oona O’Neill i hennes ansikte och hennes späda kropp, och jag måste hämta andan.

Ja, som du säkert förstår är ögonblick som dessa väldigt speciella för någon som vuxit upp i en artistisk familj, som jag. Säkert inte så annorlunda än när bagarens dotter ser den internationellt kända bagaren passera utanför sin mammas fönster – du fattar säkert. Det vi på något sätt har en relation till, och som är en del av vår historia eller vårt intresse.

För mig just då var det mindblowing.
Och jag var inte i Paris – jag var i lilla Järvsö.

Så varför berättar jag detta nu?

Jo, för det var genom dessa minnen jag började reflektera över vilka möjligheter vi som människor faktiskt har. James föddes mer eller mindre på en cirkus, som sedan utvecklades långt ifrån den traditionella djurcirkusen – till akrobatik, dans och scenkonst på hög nivå. Han kan röra sin kropp på sätt som är helt otroliga, för han har valt att använda sin kropp som sitt verktyg i sitt skapande.

Tänk ändå vad vi människor kan!
Och ändå väljer vi ibland det enkla, inrutade, och låter dag efter dag passera utan att använda vår förmåga – oavsett vad den är.

Du som människa kan röra din kropp på fler sätt än liggande, gående och sittande. Du kan låta vilan bli till njutning i nattens sömn. Stegen kan bli till dans, bara genom att röra dig till musiken på radion. Och där du sitter – finns det något du kan betrakta, just nu, som väcker tacksamhet eller förundran?

Låt mig ta ett exempel, här där jag sitter:

Min kopp kaffe, som jag dricker ur mammas kopp, ger mig minnen av det goda hon var. Kaffet är köpt i en kaffebod där de lägger sin själ i att plocka fram det bästa. Redan igår kväll längtade jag efter den här koppen, och nu är den här med mig.

Utanför mitt fönster i Sundbyberg ligger nysnö över alla hustak. Jag ser att jag egentligen behöver skotta för att ens få ut bilen – MEN det är helgdag idag, och jag ska ingenstans, så den får stå där den står. Jag är ändå mer glad över att det äntligen är snö.

På trottoaren går en man med sin lilla hund. Jag ser hur den lilla hunden får hans stora kropp att tvärstanna varenda meter – den lille vill eventuellt kissa.

På mitt skrivbord brinner ett levande ljus i en ljusstake jag fick av min syster Kristin när pappa gick bort.

När jag stannar upp och betraktar allt detta med ett leende, besjälar jag stunden med en känsla som blir ett mycket djupare minne än om jag inte gjort det. Men framför allt gör jag mer än att bara sitta här och jobba. Jag reflekterar över det unika i att vara människa och tar tillvara på varje minut jag har möjligheten att vara just detta lite annorlunda däggdjur – med så många möjligheter till ett rikare liv än att bara sova, leta mat, älska och sova igen.

Så idag ska jag inte bara sträcka ut min kropp i yoga.
Jag ska dansa i köket.
Lägga min själ i en god grekisk kycklingrätt till min son.
Och läsa en bra bok.

Några av de där underbara egenskaper vi har som människor, en röd dag i januari.

Stor kram, du unika människa.
Malin