Gör gott ändå…

För en tid sedan hittade jag en gammal bok som jag fått av min pappa. Några av er såg den på ett inlägg på Instagram. Och sedan pappa dog har hans budskap till mig kommit på de mest finurliga sätt. Boken heter;

Tankar om västvärldens vishet av Gunnar Adler-Karlsson.

Jag älskar ju gamla böcker. Framför allt böcker som redan har tillhört någon jag älskar. Det är något speciellt med att hålla i samma bok, läsa samma meningar och kanske stanna vid samma ord som en människa som inte längre finns här en gång gjorde.

Och den här boken blev extra speciell för mig.

Filosofi var en av min och pappas huvudämnen när vi talades vid. Och att välja kärlekens väg var något  betydelsefullt för oss båda i våra samtal. Pappa och jag talade ofta om att han ville att vi skulle åka till Capri. Nu förstår jag också varför.

Författaren Gunnar Adler-Karlsson köpte en bit land på Capri och gjorde en filosofisk park som finns än idag.

I boken har pappa skrivit :

”Gör gott vad som än sker.”

Jag blev såklart berörd. Men jag förstod inte innebörden förrän jag började läsa boken.  Det finns en dikt i boken tillskriven Moder Teresa.

Bland annat:

”Det spelar ingen roll, gör gott.”

Jag stannade där.

Och jag förstod att pappa fått tankarna från hennes dikt. Att den hade berört honom.

Gör gott vad som än sker.

Gör gott ändå.

Jag ville skriva en blogg om ordens betydelse men ville vara noga med källa så jag sökte på Moder Theresa och hennes dikt. Var kom de egentligen ifrån?

Och då hittade jag en historia som jag tycker är alldeles underbar. Det visar sig nämligen att orden inte skrevs av Moder Teresa.

De skrevs av en 19-årig student vid Harvard som hette Kent M. Keith. Året var 1968.

Det var en turbulent tid i USA. Vietnamkriget pågick, studentprotester växte, motsättningarna var stora och Kent Keith arbetade med unga studentledare. Han såg idealistiska unga människor som ville förändra världen men som ibland ganska snabbt blev besvikna, uppgivna eller bittra när deras goda intentioner inte uppskattades.

Han ville ge dem någonting att hålla fast vid. Någon djupare anledning att fortsätta göra det de trodde var rätt, även när ingen applåderade.

Så i en liten skrift om ledarskap, The Silent Revolution: Dynamic Leadership in the Student Council, skrev han det han kallade The Paradoxical Commandments – de paradoxala budorden.

Budskapet var egentligen väldigt enkelt:

Människor kommer inte alltid att förstå dig.

Gör gott ändå.

Det du bygger kan raseras.

Bygg ändå.

Du kan bli sårad när du försöker hjälpa.

Hjälp ändå.

Och kanske det viktigaste:

Låt inte andra människors agerande bestämma vem du själv väljer att vara.

Sedan berättar historien att orden började vandra.

Från människa till människa. Från tal till tidningsartiklar. Från land till land.

Någonstans på vägen kom en version hela vägen till Calcutta i Indien och sattes upp på väggen på Shishu Bhavan, ett barnhem som drevs av Moder Teresas orden Missionaries of Charity. Där hade texten fått rubriken Anyway.

Och sedan började människor tro att orden var hennes. Det är faktiskt ganska förståeligt. De låter som något Moder Teresa skulle kunna ha sagt.

1995 återgavs texten i boken Mother Teresa: A Simple Path, där det stod att den kom från en skylt på väggen på barnhemmet i Calcutta. Någon författare angavs inte.

Och så kommer min favoritdel av historien. Kent Keith visste fortfarande ingenting om detta.

1997, nästan trettio år efter att han skrivit orden, satt han på ett Rotarymöte. Moder Teresa hade nyligen dött och en man reste sig för att hedra hennes minne genom att läsa en text som han trodde att hon hade skrivit. Kent Keith satt och lyssnade. Och hörde sina egna ord.

Kan ni föreställa er känslan?

Orden som han som 19-årig pojke hade skrivit för att hjälpa unga människor att inte ge upp hade levt sitt eget liv i nästan trettio år.

De hade korsat kontinenter.

De hade hamnat på väggen i Moder Teresas barnhem i Calcutta. Och nu satt han där och fick tillbaka dem som hennes ord.

Keith har själv berättat att han blev djupt berörd när han förstod vad som hade hänt. Han hade stor respekt för Moder Teresa och tanken på att orden hade betytt tillräckligt mycket för att hamna på väggen i hennes verksamhet gjorde starkt intryck på honom. Det blev också början på att han åter började tala och skriva om de paradoxala budorden.

Jag älskar den historien!

För tänk på det.

En 19-årig människa skriver några ord.

Han kan omöjligt veta vart de ska ta vägen.

Han kan inte kontrollera vem som läser dem.

Han vet inte vem de kommer att hjälpa.

Han vet inte ens om någon kommer att minnas hans namn.

Och trettio år senare upptäcker han att orden har färdats över världen för att påminna de som missionerar i kärlekens namn varför dom gör det.

Så fint!!

Ord bär kraft både i det goda och det onda. Det vet vi idag med sociala medier. Men desto viktigare att sprida det goda och komma ihåg varför vi gör det. Inte för att få erkännande utan den kärleksfulla handlingen i att vilja väl.

Tänk att en vänlig handling, en tanke, ett leende, en bok, en undervisning eller några ord du ger till en annan människa kan fortsätta röra sig genom världen utan att du någonsin får veta vart de tog vägen. Och det är ok.

Precis som ringar på vattnet.

Och där någonstans möter den här historien allt det jag själv försöker förstå genom Konsten att vara människa.

Vem vill jag vara när ingen applåderar?

Vem vill jag vara när någon missförstår mig?

När någon annan är arg?

När jag inte får någonting tillbaka?

När ingen ens vet att det var jag?

Det är ganska lätt att vara generös när någon tackar.

Det är lätt att vara kärleksfull när vi blir älskade tillbaka.

Det är lätt att vara vänlig mot människor som är vänliga mot oss.

Den verkliga övningen börjar kanske någon annanstans. Och både Keith och moder Theresa vill påminna oss om det. Påminna oss om vem vi är och vill vara.

Att inte låta någon annans bitterhet göra mig bitter.

Att inte låta någon annans hat lära mig att hata.

Att inte låta någon annans rädsla bli min.

Att inte låta en hård värld göra mitt eget hjärta hårt.

Gör gott ändå….

Och här kommer jag tillbaka till pappa.

Jag vet inte vad han tänkte när han skrev orden i min bok.

”Gör gott vad som än sker.” Men jag ÄLSKAR att det är den han var. Ville vara!

Och plötsligt ser jag ännu en liten ring på vattnet.

En 19-årig pojke skriver några ord i USA 1968. Orden färdas genom världen. De hamnar på ett barnhem i Calcutta. De tillskrivs Moder Teresa. De hamnar i en bok av Gunnar Adler-Karlsson. Pappa ger boken till mig och skriver:

”Gör gott vad som än sker.”

Och många år senare sitter jag här och skriver orden till dig.

Och nu har de nått dig. ♥️

Kanske är det precis så vi förändrar världen. Inte alltid genom de stora handlingarna.

Utan människa för människa.

Ord för ord.

Handling för handling.

Glädje för glädje.

Kärlek för kärlek.

Och kanske behöver vi inte ens få veta hur långt ringarna når.

Vi behöver bara fortsätta kasta de små stenarna i vattnet.

Glöm inte vem du ÄR. Gör gott ändå….

Kärlek, Malin

Dikten av Kent M. Keith:

” Människan är oförnuftig, ologisk, egocentrisk.
Det spelar ingen roll, älska henne.

Om du gör något gott, kommer de att tillvita dig egoistiska biavsikter.
Det spelar ingen roll, gör gott.

Om du förverkligar dina mål kommer du att finna falska vänner och sanna fiender.
Det spelar ingen roll, förverkliga dem.

Det goda du gör kommer att vara glömt i morgon.
Det spelar ingen roll, gör gott.

Ärlighet och uppriktighet gör dig sårbar.
Det spelar ingen roll, var uppriktig och ärlig.

Det som du under år har byggt upp kan förstöras på ett ögonblick.
Det spelar ingen roll, bygg på.

Om du hjälper människorna kommer de att tycka illa om det.
Det spelar ingen roll, hjälp dem.

Ge världen det bästa av dig själv och de kommer att sparka på dig.
Det spelar ingen roll,

GE DET BÄSTA AV DIG SJÄLV.

Tänk om meningen med livet är..

I morse skrev jag på Instagram ett citat från en av mina deltagare i sommar:

”Tänk om din mening med livet är att skapa stunder av glädje.”

Inte mer.

Inte mindre.

Tänk om vi har gjort frågan om livets mening alldeles för komplicerad?

Vi söker vårt kall. Vår Dharma. Vårt syfte. Vi vill lyckas, utvecklas, förstå, prestera och lämna någonting efter oss.

Men tänk om en del av svaret är mycket enklare än så.

Tänk om din uppgift här på jorden är att, så ofta du kan, skapa små stunder av glädje.

För dig själv.

För människan bredvid dig.

För ett barn.

För en gammal människa.

För någon du älskar.

För någon du inte känner.

Kanske till och med för ett djur.

Där du kan.

I det lilla och i det stora.

Jag tycker att vi ibland talar om glädje som om den vore en belöning. Någonting vi får när allting annat är färdigt.

När jag har lyckats med det här ska jag njuta.

När jag har gått ner de där kilona ska jag känna mig nöjd.

När jag tjänar mer pengar.

När barnen mår bra.

När huset är klart.

När jag träffar den rätta.

När semestern börjar.

Sedan.

Sedan.

Sedan.

Men livet pågår ju nu.

Och kanske är glädje inte bara någonting som händer oss.

Kanske är glädje också någonting vi kan skapa.

Jag menar inte den stora lyckan. Jag menar de där små ögonblicken när någonting inuti oss lättar.

Ett skratt vid köksbordet.

Att sätta på en låt och dansa fast ingen tittar.

Att ringa någon bara för att säga: ”Jag tänkte på dig.”

Att laga någons favoritmat.

Att ge bort en bok som betytt mycket för dig.

Att hålla upp dörren.

Att berätta för någon att hon är vacker.

Att sätta sig i solen med en kopp kaffe och faktiskt vara där medan man dricker den.

Att skicka ett dumt sms som får någon att skratta.

Att säga:

”Jag är glad att du finns.”

Så små saker.

Och ändå kan de förändra en människas dag.

Kanske ibland hennes liv.

Jag tänker på en scen ur filmen Peace, Love & Misunderstanding med Jane Fonda som fastnat hos mig. Budskapet är ungefär:

Du är arg hela tiden. Du argumenterar med allt och alla och märker inte ens att ingen längre slåss tillbaka. Hur ska din ballong kunna flyga om du inte klipper av sandsäckarna som håller den nere?

Vilken bild.

För vi bär alla på sandsäckar.

Besvikelser.

Oförrätter.

Gamla gräl.

Människor som gjort oss illa.

Saker våra föräldrar gjorde eller inte gjorde.

Relationer som inte blev som vi hoppades.

Och ibland också politik, religion och hela världens elände.

En del av det måste få göra ont.

En del måste vi bearbeta.

En del behöver vi sätta tydliga gränser kring.

Men frågan är hur länge vi vill bära det.

För det finns en märklig sak med bitterhet.

Den människa vi är bittra på kanske sitter på andra sidan jordklotet och äter glass och har det alldeles utmärkt.

Det är vi som släpar runt på sandsäcken.

Och då kommer jag tillbaka till frågan jag skrev om häromdagen:

Är det här den människa jag vill vara?

Jag tror inte att glädje betyder att blunda för det onda.

Tvärtom.

Vi behöver reagera på orättvisor. Vi behöver säga ifrån. Vi behöver skydda människor. Vi behöver stå upp för det vi tror på.

Men vi behöver kanske också fråga oss:

Vad skapar jag medan jag gör det?

Mer rädsla?

Mer ilska?

Mer förakt?

Eller kan jag stå upp för någonting utan att själv bli det jag protesterar emot?

Det är för mig en del av konsten att vara människa.

Att förstå att det jag matar inom mig också är det jag så småningom börjar ge vidare.

Hat föder väldigt sällan kärlek.

Förakt skapar sällan förståelse.

Men glädje…

Glädje är smittsam.

Ett leende kan skapa ett leende.

Ett skratt kan få ett helt rum att lätta.

En människa som känner sig sedd kan gå därifrån och se nästa människa lite mer.

Det sprider sig.

Precis som motsatsen gör.

Och kanske är det därför jag allt oftare tänker att vårt avtryck i världen inte framför allt handlar om vad vi åstadkommer.

Kanske handlar det lika mycket om vad människor känner efter att de har varit tillsammans med oss.

Blev rummet lite varmare?

Kände någon sig sedd?

Skrattade någon?

Fick någon mod?

Blev någon mindre ensam?

Kände någon för en liten stund att livet faktiskt var ganska härligt?

Då har vi ju gjort någonting.

Jag växte upp med en mamma som hade en alldeles särskild förmåga att skapa just sådana ögonblick. Hon kunde stå på en scen inför tusentals människor, men hon kunde också se städaren, diskaren eller människan bakom scenen. Hon brukade säga:

”Glöm aldrig den som sopar scenen innan ridån går upp.”

Ju äldre jag blir desto mer förstår jag vad hon lärde mig.

Ingen av oss bär världen ensam.

Vi påverkar varandra hela tiden.

Och därför spelar det faktiskt roll vilken energi vi tar med oss in i ett rum.

Det betyder inte att vi ska vara glada jämt.

Gud nej.

Jag tror inte på ett liv där sorgen ska mediteras bort och ilskan tryckas undan med ett leende.

Jag har levt tillräckligt länge för att veta att sorg också är kärlek. Att ilska ibland berättar att en gräns har passerats. Att gråt kan vara precis vad kroppen behöver.

Glädje är inte frånvaro av sorg.

Det är kanske det som är så vackert.

De kan finnas i samma liv.

Ibland till och med under samma dag.

Vi kan sakna någon som dött och fem minuter senare skratta så vi kiknar.

Vi kan vara rädda och ändå dansa.

Vi kan ha ett hjärta som gått sönder och fortfarande lägga märke till hur vackert kvällsljuset faller över köksbordet.

Det ena gör inte det andra mindre sant.

Kanske är det snarare det som är livet.

Och om vi nu bara får den här lilla stunden – åttio år, kanske nittio om vi har tur, en blinkning i universums historia – hur vill vi använda den?

Jag vill inte använda min till att vinna varje diskussion.

Jag vill inte bära runt på fler sandsäckar än jag behöver.

Jag vill inte vänta med glädjen tills allting är perfekt.

Jag vill skriva.

Jag vill älska.

Jag vill dansa.

Jag vill skratta.

Jag vill få andra människor att skratta.

Jag vill lära mig nya saker.

Jag vill sitta länge runt bord med människor jag tycker om.

Jag vill resa.

Jag vill ibland vara alldeles ensam.

Jag vill säga tack.

Jag vill säga förlåt.

Jag vill säga jag älskar dig medan människan fortfarande finns där och kan höra det.

Och jag vill försöka lämna varje plats lite vackrare än den var när jag kom.

Jag kommer misslyckas med det också.

Jag är människa.

Men jag kan försöka.

Så kanske behöver frågan om livets mening inte alltid vara:

Vad ska jag åstadkomma?

Kanske kan vi ibland fråga:

Vilken liten stund av glädje kan jag skapa idag?

För mig själv.

För någon annan.

För världen omkring mig.

Och tänk om miljoner människor gjorde samma sak.

En liten stund av glädje i taget.

Lite mindre krig.

Lite mindre bitterhet.

Lite mindre behov av att vinna.

Lite mer musik.

Lite mer skratt.

Lite mer vänlighet.

Lite mer kärlek.

Tänk om det faktiskt räcker ganska långt.

Tänk om DET är en del av meningen med livet här på jorden.

Att under den korta stund vi får vara här bidra med lite mer glädje än vi tar ifrån den.

Det tycker jag är en ganska vacker mening med ett människoliv.

Kärlek, Malin

Är det här den människa jag vill vara?

Sluta skylla ditt eget och andras agerande
på religion, politik, ateism, barndom eller grupptillhörighet.

Ingen religion, ideologi eller livsåskådning
kan ensam berätta vem en människa är.

Det är i våra handlingar vi visar vilka vi är.

Så när du känner bitterheten, ilskan eller hatet växa –
stanna upp och fråga dig:

Är det här den människa jag vill vara?

Vill du se mer respekt, medmänsklighet och godhet i världen?

Börja där du faktiskt har makt att förändra något:

i dig själv.

Välj dina ord.
Välj dina handlingar.
Välj vad du bidrar med.

En bättre värld börjar inte med att de andra förändras.

Den börjar med hur DU väljer att vara människa.

Har inte bestämt mig än men…

Jag har funderat mycket på vilka värderingar jag vill att vårt samhälle ska bygga på.

Jag tror på alla människors lika värde och på ett samhälle där mänskliga rättigheter aldrig blir förhandlingsbara.

Jag tror på demokrati, frihet och eget ansvar. På ett samhälle som litar på människan mer än det kontrollerar henne. Men frihet betyder också ansvar – för varandra, för naturen och för det samhälle vi delar.

Jag tror på en stark gemensam välfärd. Jag betalar gärna skatt när pengarna går till vård, skola, äldreomsorg, trygghet och det som håller ihop ett samhälle. Och jag tycker att den som har väldigt mycket också kan bidra mer.

Samtidigt tror jag på företagande. På människors skaparkraft, initiativ och vilja att bygga någonting själva. Det ska vara möjligt att driva ett litet företag utan att drunkna i regler och administration.

Jag tror på landsbygden. Inte som något som ska hållas vid liv med konstgjord andning, utan som en plats för företagande, jordbruk, innovation, kultur och framtid.

Jag tror på en kraftfull klimatomställning och på att vi ibland måste låta naturens värde väga tyngre än kortsiktiga ekonomiska intressen. Men jag tror mer på ansvar, innovation och bra alternativ än på att kontrollera och straffa människor som ännu inte har möjlighet att ställa om.

Jag tror på ett humant flyktingmottagande. Vi ska hjälpa människor som behöver skydd. Men vi måste också klara av att ge människor som kommer hit verkliga möjligheter till språk, arbete, utbildning, trygghet och gemenskap. Och världens länder måste hjälpas åt.

Jag tror på integration som både rättigheter och ansvar.

Jag tror på att förebygga kriminalitet långt innan ett barn hamnar fel – men också på tydliga konsekvenser när människor utsätter andra för grova brott.

Jag tror på människors rätt att älska den de älskar, tro på det de tror på och leva sina liv som de själva väljer, så länge de respekterar andra människors samma frihet.

Jag tror på ett starkt försvar av demokratin och på att Sverige ska stå upp för andra demokratier när de hotas.

Och jag tror på kulturen.

Inte som en lyx vi kan unna oss när det finns pengar över.

För mig är kultur hälsa.
Kultur är berättelser, musik, teater, böcker, dans, bibliotek och mötesplatser. Den hjälper oss att förstå både oss själva och varandra. Ett samhälle behöver inte bara överleva. Människor behöver känna att det finns något att leva för.

Framför allt tror jag på ett samhälle byggt på moral, medkänsla, respekt och ansvar.

Jag vill inte ha ett Sverige där vi blir mer rädda för varandra, där grupper ställs mot grupper eller där människovärdet beror på vem du är eller varifrån du kommer.

Jag vill ha ett samhälle som vågar ställa krav – men också sträcker ut en hand.

Som skyddar den svaga utan att göra människan maktlös.

Som värnar det gemensamma utan att kväva individens frihet.

Som tar ansvar för framtiden utan att förlora tilliten till människan.

Det är ungefär där jag står.

OCH jag vill inte ha SD nära min regering. Punkt slut!

Sedan får valsedeln vara min ensak.

Det är dags att rösta och jag har en fråga..?

Just nu håller jag en kurs i Livstegen här i Stockholm.

Varje dag sitter jag i ett rum tillsammans med människor med helt olika livsöden. Så är det alltid oavsett vart kursen hålls.

Någon har förlorat. Någon har kämpat. Någon bär på en historia som ingen av oss andra hade kunnat ana när hon eller han klev in genom dörren.

Och varje gång händer något som griper tag i mig.

När vi får höra en annan människas berättelse blir det svårare att döma henne. I stället växer en känsla av medkänsla och empati.

Ur våra olikheter uppstår inte större avstånd.

Det uppstår respekt.

Sedan lämnar jag kursen och går ut på Stockholms gator.

Det är valår och på gatlyktor, stolpar och reklamtavlor möter partiernas ansikten och budskap mig.

Trygghet.

Ekonomi.

Välfärd.

Brott.

Migration.

Klimat.

Viktiga frågor. Självklart.

Men varje dag när jag går därifrån tänker jag på någonting.

Jag längtar efter fyra ord mitt i allt detta:

RESPEKT.

MORAL.

GEMENSKAP.

ANSVAR.

Inte från högern.

Inte från vänstern.

Utan från oss.

För tänk om några av problemen vi försöker lösa politiskt egentligen börjar ännu tidigare?

I hur vi ser på varandra.

Hur vi talar till varandra.

Hur vi fostrar våra barn.

Vad vi betraktar som rätt och fel.

Vad vi känner ansvar för – även när ingen ser oss.

Och kanske framför allt i en gammal och ganska enkel fråga:

Vad är jag skyldig en annan människa?

Det får mig att fundera över Sverige. Och över mina mor- och farföräldrar.

För vad var det egentligen som gjorde vårt lilla land i norr till ett av världens mest välmående och tillitsfulla samhällen?

Vad byggde generationerna före oss som vi fortfarande lever av?

Vad har vi förvaltat väl?

Vad håller vi kanske på att förlora?

Och vad kan vi – mitt i all denna diskussion om människor som kommer från andra länder – faktiskt lära oss av dem?

Jag tänker på ett uttryck som min mamma alltid använde.

Hon sa inte:

”Det här landet.”

Hon sa:

Vårt land.

Jag minns berättelsen om hur hon till och med korrigerade Olof Palme när han i en intervju lär ha sagt ”i det här landet”.

Mamma svarade ungefär:

”Herr statsminister, heter det inte i vårt land?”

Det var så typiskt henne.

Hon älskade Sverige. Inte på ett sätt som gjorde andra länder mindre värda. Tvärtom. Hon var nyfiken på människor, reste, mötte världen och hade en alldeles särskild förmåga att få människor att känna sig sedda.

För henne betydde Sverige gemenskap.

Jag minns också hennes sorg över att den svenska flaggan allt oftare kunde uppfattas som en symbol för nationalism och utestängning.

För henne var den någonting annat.

Den var midsommar.

Folkparker.

Sommarlov.

Små samhällen och stora städer.

Människor som hjälptes åt.

Den var vårt land.

Alla vi som bodde här, oavsett varifrån vi kom, vem vi älskade eller vad vi arbetade med.

Och kanske behöver vi våga ta tillbaka just det ordet:

Vårt.

Inte mitt.

Inte ditt.

Vårt.

Vad var det vi byggde?

Sverige blev inte ett av världens mest välmående och trygga samhällen av en slump.

Generationerna före oss byggde institutioner, demokrati, utbildning och välfärd. Vi byggde steg för steg ett samhälle med en strävan efter relativt små klyftor och hög tillit.

Vi litade på varandra.

Vi betalade skatt och litade på att pengarna skulle gå tillbaka till det gemensamma.

Vi skickade barnen till skolan och litade på läraren.

Vi litade på sjukvården, myndigheterna och rättsstaten.

Och någonstans fanns en ganska enkel tanke:

Vi hör ihop.

Folkhemmet hade mörka sidor som vi aldrig ska romantisera bort. Alla fick inte alltid plats i det där hemmet och delar av vår historia förtjänar hård kritik.

Men det fanns en vacker kärna i själva tanken:

Samhället är vårt gemensamma hem.

Och ett hem fungerar bara om människorna som bor där både tar hand om varandra och tar ansvar för det.

Du får frihet.

Men friheten kommer med ansvar.

Du har rättigheter.

Men människan bredvid dig har samma rättigheter.

När du faller ska samhället försöka fånga dig.

Och när du kan stå igen hjälper du till att bära.

Jag är 60 år idag. Under mitt liv har Sverige gått från rött till blått och tillbaka igen.

Och kanske har också det varit en styrka.

Demokratin är större än färgen på regeringen.

Till sist handlar det om vilka mänskliga värden de människor som får vårt förtroende väljer att försvara.

Vi har alltid vandrat

Sedan tänker jag på något mycket äldre än Sverige.

På människan.

Långt innan någon hade uppfunnit pass, nationsgränser eller ordet invandrare vandrade vi.

Vi rörde oss över savanner, genom skogar, över berg och så småningom över hav.

Varför?

Av tusen olika anledningar förstås. Men längst därinne fanns några av livets allra starkaste drivkrafter:

Mat.

Trygghet.

En framtid för våra barn.

Värden vi alla kan förstå, oavsett vilket liv vi lever idag.

När vattnet sinade på savannen sökte människan sig vidare. Människor har genom historien sökt sig till platser där förutsättningarna för livet varit bättre.

Vi är en vandrande art.

Och det gör vi fortfarande.

Människor flyttar på grund av krig och förföljelse. Andra för arbete, kärlek eller utbildning. Någon för äventyret. Någon för att ge sina barn möjligheter hon själv aldrig fick.

Det betyder naturligtvis inte att ett modernt samhälle kan vara utan gränser, lagar eller migrationspolitik.

Självklart måste ett land kunna bestämma vilka regler som gäller.

Men kanske händer någonting med vår människosyn när vi kommer ihåg att människans vandring inte började med dagens migrationsdebatt.

Att söka trygghet och bättre livsvillkor är en djupt mänsklig drivkraft.

Vi behöver hitta sätt att hantera migrationen – men kanske behöver vi också förstå människan bakom den.

Kriminalitet har ingen nationalitet

Och så kommer vi till det svåra.

Kriminaliteten.

Den måste vi våga tala om.

Den som skjuter en annan människa ska möta samhällets fulla kraft.

Den som utnyttjar barn, bedrar äldre, misshandlar, hotar eller bygger sin försörjning på andra människors rädsla ska hållas ansvarig.

Oavsett vad personen heter.

Oavsett hudfärg.

Oavsett om hans farfars far föddes i Dalarna eller hans mamma föddes i Damaskus.

Samtidigt måste vi kunna tala om överrepresentation i registrerad kriminalitet bland vissa grupper och försöka förstå varför den finns.

Att vägra undersöka verkligheten hjälper ingen.

Men kriminalitet är inte en egenskap som följer med ett pass.

Ondska är inte svensk.

Den är inte arabisk eller afrikansk.

Den är inte judisk, kristen eller muslimsk.

Inte heller godheten är det.

Människan bär förmågan till både egoism och medkänsla, destruktivitet och moral.

Därför måste vi våga fråga något svårare än:

Varifrån kommer den som begår brottet?

Vi måste också fråga:

Vad får en människa att sluta känna ansvar för en annan människa?

Har vi själva tappat någonting?

Och här tycker jag att vi svenskar också måste våga titta på oss själva.

Har vi tappat något på vägen?

Jag tänker ibland på mina år på Mallorca och på mina möten med människor från andra delar av världen.

Jag har upplevt en respekt för familjen och för äldre som berört mig. Familjer där generationerna tar hand om varandra.

Men också det där lilla, självklara:

God morgon.

Tack.

Ursäkta mig.

Att barn förväntas hälsa.

Vuxna likaså.

Här hemma i Sverige kan jag ibland gå en hel dag utan att någon säger hej eller ens möter min blick.

Att mormor eller farfar fortfarande har en självklar plats mitt i familjen berör mig.

Naturligtvis är inget annat land perfekt. Det finns andra problem och andra baksidor.

Och min erfarenhet är just min erfarenhet – inte en sanning om hela kulturer.

Men tänk om integration inte bara skulle handla om vad den som kommer hit behöver lära sig av oss.

Tänk om vi också frågade:

Vad kan vi lära oss av dem?

För mitt i dagens debatt glömmer vi lätt alla de människor som aldrig blir en tidningsrubrik.

Människor som arbetar.

Läkare.

Ingenjörer.

Företagare.

Lärare.

Restaurangägare.

Vårdpersonal.

Entreprenörer.

Människor som studerar, betalar skatt, startar företag, uppfostrar barn och går till jobbet på morgonen.

Och människor utan akademiska titlar som gör precis samma sak: arbetar, sliter och bygger ett liv.

Jag har mött människor som kommit hit med en oerhörd arbetsmoral. Med en respekt för utbildning och en övertygelse om att barnens studier är familjens viktigaste investering.

Jag har mött en tacksamhet över att få känna sig trygg.

Men också en saknad efter dem de lämnat.

Något vi ibland glömmer bort.

Jag ser värden vi kan lära av:

Arbetsmoral.

Bildning.

Respekt för utbildning.

Familjens betydelse.

Omsorgen om de äldre.

Tacksamheten.

Och vi har mycket vackert att ge tillbaka:

Jämställdhet.

Demokrati.

Individens frihet.

Rättsstat.

Tillit.

Rätten att tro – och rätten att låta bli.

Rätten att älska den man älskar.

Idén att en människa inte blir mer värd för att hon har pengar, makt eller rätt efternamn.

Tänk om integration när den fungerar som allra bäst inte handlar om att den ena ska sudda ut sig själv och bli den andra.

Utan om att vi möts kring det bästa vi har.

Kanske behöver vi börja fostra igen

Och så kommer jag till något jag funderat mycket på.

Barnen.

Skolan.

Oss vuxna.

Jag undrar om vi någonstans på vägen blev så rädda för auktoriteter att vi också började göra oss av med auktoriteten.

Jag vill inte ha tillbaka en skola där barn ska vara rädda för läraren.

Men jag vill ha en skola där läraren inte behöver vara rädd för barnen – eller deras föräldrar.

En skola där en vuxen kan säga:

Nej.

Så gör vi inte här.

Här hälsar vi.

Här väntar vi på vår tur.

Här lyssnar vi när någon annan talar.

Här behandlar vi flickor och pojkar med samma respekt.

Här får du vara arg, men du får inte slå.

Här får du tycka vad du vill, men du får inte göra en annan människa rädd.

En skola där vi lyssnar på varandra – vuxna och barn.

Det är inte partipolitik.

Det är civilisation.

Skolan måste naturligtvis lära våra barn matematik, språk, naturvetenskap och historia.

Men kanske måste den också hjälpa oss föräldrar att lära dem något ännu större:

Hur man lever tillsammans med andra människor.

Respekt.

Ansvar.

Hövlighet.

Medkänsla.

Civilkurage.

Och förståelsen av att min frihet slutar där jag börjar ta ifrån dig din.

Vårt land

Jag tänker på mamma igen.

På hennes vårt land.

Och kanske är det just där vi behöver börja.

För ett samhälle hålls inte samman av att alla ser likadana ut.

Inte av att alla äter samma mat, ber till samma Gud, firar samma högtider eller har mor- och farföräldrar från samma plats.

Ett samhälle hålls samman av att tillräckligt många människor känner:

Det här är vårt.

Vår skola.

Våra parker.

Våra äldre.

Våra barn.

Vår demokrati.

Vår trygghet.

Vårt ansvar.

Och vår flagga.

Den blågula flaggan behöver inte tillhöra den som skriker högst om vem som får vara svensk.

Den kan få vara midsommarafton och skolavslutning igen.

Den kan få vara farmor från Hälsingland och läkaren som kom hit från Iran.

Barnet som föddes på Södersjukhuset och ingenjören som kom hit som vuxen.

Den kan få betyda:

Här har vi bestämt oss för att försöka leva tillsammans.

Kanske är det dags för ett nytt slags folkhem.

Inte en nostalgisk längtan tillbaka till ett Sverige som inte längre finns.

Och absolut inte ett samhälle där vissa favoriseras och får fördelar medan andra lämnas utanför eller behandlas som mindre värda – det som Per Albin Hansson i sitt folkhemstal från 1928 kallade ”kelgrisar och styvbarn”.

Utan ett modernt folkhem där dörren har regler, men där människovärdet inte avgörs av vilken sida av dörren du föddes på.

Ett hem där rättigheter följs av ansvar.

Där kriminalitet möts med tydlighet.

Där godhet möts med tacksamhet.

Där utbildning betyder något.

Där arbete betyder något.

Där gamla människor visas respekt.

Där barn lär sig att frihet och hänsyn hör ihop.

Och där vi är stolta över det vi byggt utan att för den skull tro att vi inte har något kvar att lära av världen.

För människan har vandrat över berg, hav och gränser sedan tidernas början.

Det kommer hon fortsätta göra.

Och när allt kommer omkring tror jag inte att den viktigaste frågan är:

Varifrån kommer du?

Utan:

Vem väljer du att vara som människa – oavsett varifrån du kommer?

Hur behandlar du andra?

Vad bidrar du med?

Vad tar du ansvar för?

Vad är du beredd att stå för?

Behandlar du andra så som du själv skulle vilja bli behandlad?

Vi har en stund här på jorden.

En stund att leva tillsammans.

Och kanske börjar ett gott samhälle just där.

Inte i frågan om vilka de andra är.

Utan i frågan vi var och en måste ställa oss själva:

Vem vill jag vara?

Så min fråga är till dig…. Vem vill du vara ?

Vem ÄR du i konsten att vara människa.

Kram Malin

PS till yngre läsare: Per Albin Hanssons folkhemsvision innehöll en vacker tanke om jämlikhet och gemenskap. Han var demokrat och reformist, inte någon auktoritär ledare. Många betraktar honom därför som en av de viktigaste politikerna i det moderna Sveriges framväxt. Men historien visar också att det folkhem som växte fram inte alltid lyckades leva upp till sina egna ord. Låt oss se om våra politiker idag kan gör det.

Dharma - Den ordning som får livet att fungera.

Konsten att vara människa – Dharma

Innan jag ens börjar skriva om Dharma, låt oss översätta ordet.

Jag frågade ChatGPT: "Beskriv Dharma för mina läsare på ett förståeligt sätt."

Den svarade: "Dharma är den princip, livsordning och rätta handling som upprätthåller både individen och helheten. Dharma är egentligen den ordning som får livet att fungera." Och det är en bra början. Men när vi inom yogan talar om "min Dharma", om vad som stör min Dharma eller vad som gör att jag inte längre är i kontakt med den, använder vi egentligen ordet lite slarvigt.

Om vi ska vara noggranna är det ofta Svadharma vi menar.

På sanskrit betyder sva ungefär "sin egen". Svadharma är alltså din egen Dharma – din natur, ditt sätt att bidra till livet och den väg som bara du kan gå. I dagligt tal säger vi inom yogan ofta bara Dharma, och det kommer jag säkert också att göra ibland här. Men egentligen är det alltså Svadharma jag talar om när jag skriver om det som är unikt för just dig.

Kanske kan man säga: Svadharma är hur den stora Dharma får ta form genom just mitt liv.

Yoga och meditation tar mig alltid till en plats där jag känner min Svadharma mycket tydligare. Eller kanske är det ännu mer sant att säga att jag känner igen den. Allt utanför mig stillnar och jag känner vad som får min kropp och min själ att må bra och leva i harmoni.

Det handlar egentligen inte om vilket yrke du har eller vilken titel du bär. Inte ens om vilken roll du spelar i livet. Det handlar om något djupare.

Det handlar om det som bara är ditt. Jag brukar säga att när jag lever i kontakt med min Svadharma mår min kropp bra. Mina tankar blir lugnare och jag känner en stillhet i själen. När jag däremot kommer bort från den blir jag oftare trött, kroppen säger ifrån och jag känner mig osäker. Det är som om något inom mig långsamt hamnar ur balans.

Jag läste en så vacker beskrivning nyligen:

Flodens Dharma är att ta sig till havet.

Eldens Dharma är att brinna.

Växternas Dharma är att sträcka sig mot himlen.

Jag tycker om den bilden. Varje varelse – människa, djur och växt – uttrycker livet på sitt eget sätt. Vi skulle kunna säga att varje människa har sin egen Svadharma. När vi lever i samklang med den skapas inte bara harmoni inom oss själva, utan också i världen omkring oss. I universum!

Tyvärr är det så att vi människor ofta lägger oss i varandras Svadharma. En förälder kan till exempel bestämma sig för vad barnets väg ska vara, trots att den kanske inte alls stämmer överens med barnets egen natur. Inom den shamanska traditionen finns ett uttryck som jag älskar:

"Låt inget korsa barnets eld." Jag tycker att det säger allt. Vår uppgift som föräldrar är inte att tala om för våra barn vad de ska bli. Vår uppgift är att se deras Svadharma när den visar sig och hjälpa dem att hålla den inre elden levande.

Inte knuffa dem åt olika håll för att de ska passa in i samhället eller leva upp till vår bild av vad som är normalt.

En kärleksfull förälder ser när ett barn är i harmoni. Då ska vi skydda den harmonin, inte forma om den. Samtidigt måste vi våga låta våra barn finna sin egen väg på sitt alldeles egna sätt.

Många av oss försöker i stället tänka oss fram till vår Svadharma. Vi går upp i huvudet och analyserar oss fram till svaret. Men för mig fungerar det sällan så. Yoga och meditation lär mig något annat. När tankarna stillnar börjar hjärtat tala. Det betyder inte att tanken är oviktig. Tvärtom. Den kan vara ett fantastiskt redskap om vi använder den på rätt sätt.

Ett av de bästa sätten jag vet är att sätta sig ner med papper och penna och fråga sig: När i livet har jag känt mig som mest levande?

Och då menar jag inte passion, utan den där djupa känslan av att vara hel. När har kroppen känts stark? När har själen varit lugn?

När har jag upplevt den där stilla harmonin som inte beror på någon annan? För svaret handlar sällan om ett visst arbete eller en viss människa.

När du lever i kontakt med din Svadharma kan du arbeta på många olika platser och möta många olika människor. Det handlar om något djupare. Det handlar om den inre lågan. Den där platsen inom dig där du inte längre gör avkall på den du är.

Ibland försöker vi leva någon annans liv därför att vi ser hur lyckliga de verkar vara. Vi försöker göra som de gör och hoppas att deras glädje ska bli vår. Jag ser det ofta inom yogan. Elever försöker bli en version av mig i stället för att upptäcka den yogini som redan finns inom dem.

Vi kan inspireras av varandra. Vi kan lära av varandra. Men vi kan aldrig leva någon annans Svadharma. Vi kan stå på samma plats, göra samma saker och säga samma ord – och ändå känna oss tomma. När jag ser tillbaka på mitt eget liv märker jag att de perioder då jag försökt följa någon annans recept på framgång också varit de perioder då jag mått som sämst. Men när jag följer min egen inre röst – som att sitta här och skriva till dig utan att få betalt för det – då händer något. Då känner jag mig hel. Då känner jag igen mig själv. Och då vet jag att jag är hemma i min Svadharma.

Sādhāraṇa Dharma – det som förenar oss

Hittills har jag skrivit om Svadharma – den unika väg som bara du kan leva. Men inom yogafilosofin finns också ett annat viktigt begrepp: Sādhāraṇa Dharma. Om Svadharma handlar om det som är unikt för just dig, handlar Sādhāraṇa Dharma om det som förenar oss alla.

Orden betyder ungefär: Sādhāraṇa – gemensam, universell eller allmän.

Dharma – det som bär, upprätthåller eller leder till ett gott och sant liv.

Tillsammans beskriver orden de mänskliga dygder som hjälper både individen och samhället att leva i harmoni. Mitt mål är inte bara att följa min egen Svadharma. Jag vill också försöka leva det som inom yogan kallas Sādhāraṇa Dharma. Det är också det som gång på gång för mig tillbaka till en känsla av harmoni. Det finns många gamla indiska texter och många tänkare och filosofer som beskrivit detta på olika sätt. När jag läser dem slås jag av hur bekanta frågorna känns. Det är precis de frågor som alltid har fascinerat mig. Kanske ända sedan jag var liten.

Det är därför jag älskar att läsa filosofi. Det är därför yogan kändes som att komma hem. Genom årtusenden har människor ställt sig samma frågor:

Hur blir jag en god människa?

Hur lever jag i fred med mig själv och andra?

Vad får ett samhälle att blomstra?

De dygder som återkommer är till exempel

Ahimsa– att inte skada.

Satya – sanningsenlighet.

Asteya– att inte stjäla eller utnyttja andra.

Śauca – renhet, både yttre och inre.

Dayā – medkänsla.

Kṣamā – förlåtelse.

Dama – självbehärskning.

Karuṇā– barmhärtighet.

Generositet.

Ödmjukhet.

Det fina är att dessa inte behöver förstås som regler som tillhör en viss religion. De kan förstås som mänskliga dygder – egenskaper som hjälper oss att leva i samklang med livet och med varandra. Jag tycker att det är otroligt vackert. Och kanske är det just därför jag älskar filosofer så mycket. Oavsett om de levde i Indien, Grekland, Kina eller Jerusalem verkar människor genom historien ha återkommit till samma fråga:

Hur blir vi människor som bidrar till livet i stället för att bryta ner det?

Kanske är det också därför människor i världens blå zoner lever både längre och ofta verkar må bättre. När forskare studerar deras liv handlar det sällan bara om maten de äter eller hur mycket de rör sig. Det handlar också om gemenskap, mening, generositet, tacksamhet, att få bidra, ett lugn och ett liv där människan fortfarande känner sig behövd.

Men här finns också något viktigt som jag har pratat om tidigare när det gäller framgång. Du kan inte leva någon annans Svadharma.

Du kan inspireras av andra, men du kan aldrig bli dem. Du behöver själv upptäcka varför du vill leva sanningsenligt. Varför du inte vill skada. Varför medkänsla känns rätt för just dig. Vad som hjälper dig att leva med ett öppet hjärta, ett klart sinne och ett hem – både det yttre och det inre – där det råder ordning och frid.

Jag tycker mycket om bilden: "En flod känner ingen avund inför bergets stillhet." Det är inte hennes väg. Hon skulle inte heller vara lycklig där.

Floden följer sin Svadharma. Berget sin. Och du har din. Kanske är det just där, i modet att leva sin Svadharma fullt ut, som meningen med livet börjar.

Adharma – när vi kommer ur harmoni

Det som blivit så tydligt för mig genom livet är att när jag inte lever i kontakt med min Svadharma – utan försöker leva det liv som någon annan tycker att jag borde leva, eller följer någon annans framgång därför att den verkar fungera – då faller inte kroppen ihop över en natt.

Nope!

Det sker nästan omärkligt till en början. Kroppen, känslorna och själen börjar långsamt vittra. Lite i taget.

Glädjen blir inte lika självklar. Kroppen blir tröttare. Värken smyger sig på. Och plötsligt står man där och känner en tomhet utan att riktigt förstå när den flyttade in. Jag har varit där. Min kropp försökte säga ifrån långt innan jag själv gjorde det. Min själ viskade gång på gång att det här inte var min väg. Men jag ville något annat. Jag var uppe i huvudet. Jag jagade mål som egentligen inte var mina och arbetade ibland av fel skäl.

Inom yogafilosofin finns också ordet Adharma. Om Dharma är det som bär och upprätthåller ordning, kan Adharma beskriva det som går emot eller bryter ner denna ordning. Jag tänker på det som en liten spricka i en bergvägg. Först syns den knappt. Sedan blir den lite större. Och en dag rämnar hela klippan.

Dharma är inte passion

Det var också då jag förstod att passion och Svadharma inte är samma sak. Absolut inte. Passion kan komma som en våg. Den kan få hjärtat att rusa och fylla oss med inspiration. Men den är ofta knuten till något utanför oss och kommer och går, precis som den första förälskelsen.

Svadharma är annorlunda. Den brinner stilla. Den finns kvar även när passionen har lagt sig. För mig handlar den om det jag gång på gång återvänder till. Det som ligger i min natur och som jag mår bra av att göra. Som att sätta mig ner och skriva till dig. Ingen betalar mig för det.

Jag jagar inte framgång. Jag gör det därför att något inom mig vet att det är här jag hör hemma. Det är det här jag kan. Här är jag på rätt plats inom mig. Jag tror att Svadharma är det som finns kvar när passionen tillfälligt har tystnat. Precis som kärleken till våra barn.

Den bygger inte på inspiration. Den bygger inte på humör. Den bara finns där.

Jag mår till exempel inte bra när jag inte får värna om mina barn. Samtidigt har jag full förståelse för att de vill gå sin egen väg. Min kärlek, min empati och – ja – min oro föddes samma dag som mitt första barn kom till världen. Sedan behöver jag förstås hitta sätt att visa den kärleken utan att lägga mig i deras liv mer än de önskar. Men jag gör det jag gör därför att det är den jag är. Inte för att de ska älska mig mer.

Jag tänker också på snickaren som sitter med en träbit i handen. Hans uppgift är egentligen inte att skapa en liten hästskulptur.

Hans uppgift är att varje dag tälja bort allt som inte är häst. Den bilden tycker jag om. Kanske är det också så med oss.

Vi blir inte den vi är genom att lägga till mer och mer. Vi blir oss själva genom att varsamt skala bort allt det som aldrig var vi från början, tills den människa vi var ämnade att vara träder fram. Jag tror att livet handlar om att delta i det liv som blivit oss givet, oavsett vilken väg vi väljer att gå. Det spelar egentligen mindre roll vad du arbetar med. Det viktiga är vad som får dig att stiga upp på morgonen med känslan av att du får vara med och förverkliga livet genom just dig.

Din uppgift är inte att leva någon annans liv.

Din uppgift är att leva ditt.

Jag växte upp i en musikerfamilj, och ibland tänker jag att Svadharma är som ett ackord. Vi är alla en ton i livets stora melodi. En ton som bara vi kan spela. Och om ett människoliv kanske varar i åttio år – en blinkning i universums historia – varför skulle vi då slösa vår korta stund här med att försöka spela någon annans ton? Spela din egen. Låt den klinga klart. Det är ju just därför du är här. Kanske är det just då världen blir lite mer harmonisk.

Ingen människa bär världen ensam

Vår älskade mamma var oerhört mån om människor. Hon levde både sin Svadharma och det som inom yogan kallas Sādhāraṇa Dharma, även om hon aldrig hade hört de orden.

Hon brukade säga: "Glöm aldrig den som sopar scenen innan ridån går upp." Hon talade om städaren. Om ljusteknikern som gjorde det möjligt för publiken att se henne. Om kocken som lagade maten på restaurangen. Men också om diskaren, utan vilken restaurangen aldrig hade fungerat. Ingen människa bär världen ensam. Vi bär den tillsammans. Vi behövs alla. Glöm aldrig det. Jag tänker ofta på det när det gäller sociala medier. Där utmanar jag mig själv att inte läsa kommentarer eller reaktioner om jag märker att det egentligen är mitt ego som söker en dopaminkick eller vill känna sig lite viktigt. Min mamma brukade till och med skälla lite på mig när jag glömde att tala om att jag skulle vara med på tv. Hon förstod inte varför. Men samtidigt var det hon som hade lärt mig att det viktigaste aldrig är att bli sedd. Det viktigaste är att göra det du är här för att göra, oavsett om någon applåderar eller inte.

Missförstå mig inte. Jag blir otroligt glad när någon tar sig tid att skriva några vänliga ord. Jag läser dem med stor tacksamhet. Men jag försöker göra det när jag känner att jag vill möta människan bakom orden – inte när jag behöver deras bekräftelse. Det kan ibland få vänta en dag eller två. Att ge kärlek och att ta emot kärlek är en av livets största gåvor. Jag vill bara vara uppmärksam på varför jag gör det. Är det av respekt för den andra människan? Eller är det mitt ego som vill bli matat? Det är inte alltid lätt att veta. Men jag tycker faktiskt om att öva på det.

Om du följer mig på sociala medier har du säkert sett att jag ofta delar andra människors inlägg. Om jag läser något klokt, vackert eller roligt vill jag att fler ska få ta del av det. Det sker nästan av sig självt. Jag funderar inte på om mina egna ord försvinner i flödet eller om det är bra eller dåligt för mitt konto att dela andras.

Jag tänker bara: "Det här borde fler få läsa." Redan innan sociala medier fanns gav jag ofta bort böcker som hade betytt mycket för mig. Jag blir lycklig av det. Jag känner mig hemma där.

Jag känner att jag lever min Svadharma.

Kärlek.

Visdom.

Ett gott skratt.

Inspiration.

Allt det vill jag ge vidare! Kanske därför att jag själv älskar att växa, förstå och känna. Häromdagen tankade jag en kollegas bil därför att den nästan var tom. Det var en elbil, men för säkerhets skull fyllde jag på bensintanken med ett par hundralappar. Jag berättade det inte.

Och faktum är att jag älskar att utmana mitt ego precis så. Jag lovar dig att det fanns en liten längtan inom mig efter att få höra:

"Men så snällt av dig. Det hade du inte behövt." Men det var just den längtan som gjorde mig obstinat. Jag vägrade. Jag gjorde det jag gjorde därför att det är den jag är och därför att det kändes klokt. Inte för att få bekräftelse på hur snäll jag är.

Och den känslan – att göra något gott och veta att det bara är jag, Gud och universum och bilen som känner till det – är minst lika härlig.

Jag var snäll därför att jag gillar att spela den melodin. Inte för att höra applåderna. Det var därför ännu skönare när han tre dar senare sa UTAN att jag nämt det: “ Malin du tankade min bil!! Det hade du inte behövt. “

Så vad är skillnaden mellan Dharma, Svadharma och Sādhāraṇa Dharma?

Tänk dig en skog.

Dharma är själva skogen och den ordning som gör att livet kan existera.

Sādhāraṇa Dharma är den jord, det vatten och det ljus som varje träd behöver för att kunna växa.

Svadharma är vilket träd just du är.

Du kanske är en ek.

Jag kanske är en björk.

Någon annan är ett körsbärsträd.

Vi ska inte bli likadana. Men vi behöver alla samma jord för att kunna bli fullt ut oss själva.

Om du nu har tid vill jag skicka med några frågor. Sätt dig gärna med papper och penna och skriv:

När känner jag mig verkligen hemma i mig själv?

När infinner sig ett lugn i kroppen och ett leende i själen?

När upplever jag att jag bidrar med det liv som bara jag kan ge världen?

Och när värnar jag om min gåva, även de dagar då den inte ger mig framgång, beröm eller pengar?

Jag tror att ju oftare vi stannar upp och lyssnar, desto lättare känner vi igen vår Svadharma. Till slut blir den inte längre något vi söker.

Den blir något vi lever. Och kanske är det då vi upptäcker att meningen med livet inte handlar om att bli någon annan. Utan om att våga bli mer och mer den vi redan är. Ett ackord ämnat för just detta ögonblick i universums stora melodi.

Kärlek, Malin

Sluta inte drömma efter du fyllt 60!

Jag har funderat mycket på vad som väntar runt krönet av 60. Jag VET att det måste vara ngt mer.

Jag har absolut inte tålamod med :
“Nu är det dags att vara nöjd.”
“Nu är det dags att trappa ner.”
“Nu är det dags att förvalta det liv du redan har.”

Men tänk om den största lögnen vi fått höra är att framtiden blir mindre bara för att vi blir äldre?

Astrid Lindgren skrev Bröderna Lejonhjärta när hon var 65 och Ronja Rövardotter när hon var 73. Hör ni var jag skriver!! 73!

Kathryn Joosten arbetade som sjuksköterska innan hon långt senare blev en älskad och prisbelönt skådespelare i serien Desprate Housewives.

Ljuvliga June Squibb fick sitt stora genombrott när hon var 84 med Nebraska och sedan dess jobbar hon hela tiden.

Harland Sanders var 65 när han förlorat allt och började om från början med sitt recept på friterad kyckling.

Diana Nyad var 64 när hon till slut simmade från Kuba till Florida och uppfyllde en dröm hon burit på i årtionden.

Och deras berättelser handlar egentligen inte om berömmelse.

De handlar om mod, att inte ge upp och att vägra sluta leva.

Om människor som fortsatte att säga ja till livet när andra tyckte att de borde vara färdiga.

För den största framgången är kanske inte att bli känd utan  att aldrig sluta vara nyfiken på sitt eget liv.

För någon betyder det att skriva sin första bok.
För någon annan att sälja huset och resa.
Att utbilda sig.
Att bli kär.
Att plantera en trädgård.
Att öppna ett litet kafé.
Att bli konstnär.
Att äntligen säga ja till den där drömmen som väntat i tysthet i många år.

Den tredje våren handlar inte om att börja om.

Den handlar om att äntligen börja leva ännu mer som den man är.

Så sluta inte drömma när du fyller 60.

Kanske är det just då dina viktigaste drömmar vågar visa sig.

Så kanske är det så att när klimakteriet äntligen stillat sig och vi landar på en trygg plats inom oss igen kommer energin tillbaka för att fortsätta leva sina drömmar!

Ge inte om, det är många gryningar kvar att uppleva.

Kram Malin

Konsten att vara människa - ” Där vill du inte vara”.

“Människan ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat.”
– 1 Samuelsboken 16:7

18 juli 2026

Jag är ett stort fan av engelska kriminalserier och just nu följer jag Cooper & Fry på SVT.

I gårdagens avsnitt sades en mening som fick mig att trycka på paus.

En polis hade begått flera allvarliga brott, bland annat mördat en kollegas förälder. När han till slut grips springer den sörjande kollegan efter honom, uppfylld av ilska och med knuten näve.

Då stoppar en kvinnlig kollega honom och säger:

“Han lever i ett helvete som han själv har skapat. Gör honom inte sällskap där.”

Jag lät serien vänta.

För de där orden ville inte lämna mig.

Först tänkte jag att de handlade om ilska. Om hur lätt det är att vilja slå tillbaka när någon gjort oss djupt illa – med ord eller handlingar.

Men ju mer jag funderade desto mer insåg jag att de egentligen handlar om något mycket större.

De handlar om frihet.

Vi möter alla människor som sårar oss. Människor som ljuger, manipulerar, sviker eller fastnar i sitt eget drama. Och det är så lätt att följa efter dem. Att älta. Att vilja vinna. Att få rätt. Att låta deras mörker flytta in i våra egna tankar.

Men då har vi redan tagit de första stegen in i deras värld.

Den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius skrev:

“Den bästa hämnden är att inte bli lik den som gjort dig orätt.”

Jag tror att det är precis det den där polisen försökte säga.

Jag tänker ibland att samma mekanism finns mellan människor, familjer och till och med mellan nationer. Smärta föder ny smärta. Hämnd föder ny hämnd. Och plötsligt har ännu fler människor flyttat in i ett helvete som ingen egentligen ville skapa.

Det handlar inte om att låta människor komma undan. Tvärtom. Gränser behöver sättas. Rättvisa behöver få ha sin gång.

Men det finns en avgörande skillnad mellan rättvisa och hämnd.

Om den sörjande kollegan hade slagit mannen hade han, om så bara för ett ögonblick, klivit in i samma värld av våld och hat.

Ibland tänker vi att vi måste få upprättelse för att kunna gå vidare.

Men kanske börjar den verkliga upprättelsen först när vi slutar låta den andra människan styra vårt inre liv.

Och kanske är det därför de här orden träffade mig så djupt.

Gång på gång genom livet, när jag blivit arg, ledsen eller besviken, har jag blivit lika förvånad över vem jag själv kan bli.

Den versionen av mig är inte alltid vacker.

Jag har också velat få rätt. Velat bli förstådd. Velat höra ett “förlåt”.

Men efter en stund har något annat nästan alltid tagit över.

Min längtan efter frid.

Min tro på det goda.

Och kanske framför allt min önskan att ingen annan människa ska få makten att bestämma vem jag blir.

Det gäller inte bara de stora tragedierna.

Det gäller också vardagen.

När någon talar illa om oss.

När någon sviker vårt förtroende.

När någon behandlar oss utan respekt.

Ibland är den mest kärleksfulla handlingen vi kan göra mot oss själva att stanna utanför någon annans helvete.

Att inte låta deras val bli våra.

Att inte ge bort vår inre frid till bitterhet, ältande och någon slags uppfostran.

Kanske kommer den andra människan aldrig att kunna se situationen från den plats där du står. Kanske gör hon det en dag. Men det är inte längre ditt ansvar.

Jag kan inte begära empati där empatin ännu inte har vaknat.

Jag kan inte förändra någon annans resa.

Jag kan bara ta ansvar för min egen.

Och ju äldre jag blir desto mer tänker jag att vi egentligen vet väldigt lite om varandras livsvägar. Vad vet jag om den andra människans kamp? Om hennes rädsla? Om hennes historia? Eller om den resa hennes själ behöver göra?

Det betyder inte att jag accepterar det som är fel.

Det betyder bara att jag väljer att inte göra någon annans mörker till mitt hem.

Jag tror att Gud – eller Gudinnan, den kärleksfulla avsikten, det gudomliga fältet, kalla det vad du vill – vill leva genom oss.

Varje dag får vi välja.

Ska kärleken eller rädslan få leda mina steg?

Ska egot få sista ordet – eller hjärtat?

Jag lyckas inte alltid.

Men jag försöker.

För jag vill kunna se när en människa lever i ett mörker som jag själv inte vill flytta in i.

Inte för att döma henne.

Utan för att påminna mig om vilken väg jag själv vill gå.

“Uppmärksamhet är den sällsyntaste och renaste formen av generositet.” Simone Weil

När vi verkligen ser en människa, utan att dras med i hennes mörker, drama eller sorg.

För till syvende och sist handlar det kanske inte om den andra människan alls.

Det handlar om vem jag väljer att bli.

Och därför kommer jag nog att bära med mig de där orden länge.

“Han lever i ett helvete som han själv har skapat. Gör honom inte sällskap där.”

Kram Malin

Konsten att vara människa – Att se tillbaka.

Ibland söker jag på mitt eget namn i bildarkivet på mobilen och tittar tillbaka på mitt liv. Jag ser kvinnan jag en gång var och minns vad jag kände då. Men idag, med några fler år på jorden, vet jag kanske lite mer.

Den här bilden är en sådan.

Den är tagen i Oman 2005 – ett av de få platser i världen som verkligen berörde mig i själen. Kanske var det den stilla värdigheten i landskapet. Kanske tystnaden. Eller kanske var det för att något inom mig höll på att vakna.

Jag hade med mig @paulocoelho’s bok Zahiren. Den grep tag i mig så starkt att jag skrev ett mejl till honom. Jag berättade att jag drömde om att börja skriva böcker, precis som min svensklärare alltid hade uppmuntrat mig att göra.

Han svarade att jag verkligen skulle följa mitt hjärta och önskade mig lycka till.

Sedan dess har det blivit sju böcker.

Och egentligen har de alla handlat om samma sak – den inre resan. Om att växa som människa. Om att ingen av oss är perfekt. Om att sårbarhet inte är en svaghet, utan en del av det vackra i att vara människa.

Sedan dess har livet bjudit på både skilsmässa, trauman och sorger. Men också på modiga beslut, oväntade möten och fantastiska äventyr – som att flytta till Mallorca och en dag hitta hem till Sverige igen.

Så vad vet jag idag, sextio år gammal, när jag ser kvinnan på bilden?

Vad har livet lärt mig sedan dess?

Jag har lärt mig att medkänsla utan gränser riskerar att bli självutplåning.
Men gränser utan medkänsla riskerar att bli ensamhet.

Livet ber oss hitta balansen mellan de två.

Kärleken ber oss öppna hjärtat.
Visdomen ber oss sätta gränser.

Och kanske är den mest kärleksfulla handlingen ibland inte att bära någon annan, utan att låta sanningen bära er båda.

Kanske är det också just där vi blir verkligt fria.

När vi kan älska – utan att förlora oss själva.

När jag ser kvinnan på bilden känner jag tacksamhet. Hon visste inte allt som väntade henne. Men hon fortsatte ändå att följa sitt hjärta.

Kanske hade Søren Kierkegaard rätt när han skrev att “Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges.”

Nåväl… kanske borde du göra detsamma? Titta på dina bilder på dig själv och se den du var då med den visdomen du har idag. Vad skulle du sagt henne om du hade vetat?

Kram Malin

Vykort från förr

Konsten att vara människa

Del 2

“Words mean more than what is set down on paper. It takes the human voice to infuse them with deeper meaning.”

— Maya Angelou

Jag har alltid haft orden omkring mig.

Född på 60-talet var vi den generation som fortfarande hade brev och vykort i våra liv. Jag minns så tydligt känslan när mamma bad mig hämta posten och jag nyfiket undrade om det fanns något till mig där.

Familjen Berghagen var duktiga på både brev och vykort och höll en stadig kontakt med mig efter mammas och pappas skilsmässa. Det damp ofta ner ett vykort från farmor eller mina fastrar, ofta med vackra konstnärliga motiv.

Mamma och pappa skickade också ofta vykort från sina resor och turnéer. Då var det oftare bilder från platsen de befann sig på – en vacker byggnad, en trädgård eller ett landskap. Jag älskade berättelserna, även om de bara var några få rader, och jag tror att det var då jag blev förälskad i orden tillsammans med den fina känslan av att någon tänker på mig.

När jag började skolan var svenska mitt favoritämne. Trots att jag hade både dyslexi och svårt med grammatiken hade jag fantastiska svensklärare redan från första klass som inspirerade mig att skriva mer.

Magister Möller var från Skåne och var extremt sträng, men han brann för lärandet och skapade teateruppsättningar där vi fick spela för att utforska både grammatik och geografi.

Mamma och familjen Svensson hade inte många bokhyllor, medan familjen Berghagen hade hela väggar fyllda med böcker. I mitt tonårsrum var väggarna täckta av bilder, citat och texter, så mycket att tapeten knappt syntes.

Kanske är det därför min kärlek till orden och gåvan i några skrivna rader ligger mig så varmt om hjärtat att jag ibland oroar mig för att vi håller på att tappa vårt skrivna språk.

Samtidigt visar forskning att hjärnan mår bra av att skriva för hand. Det stimulerar minnet, aktiverar flera delar av hjärnan och kan vara positivt för vårt lärande genom livet.

Kanske kommer det skrivna ordet också att få ett nytt värde i en tid av AI, datorer och emojis.

Tänk att få ett vykort från någon som lika gärna hade kunnat skicka ett sms, ett mejl eller skriva en snabb kommentar på sociala medier, men som istället tagit sig tid att välja ett vykort, köpa ett frimärke, skriva några rader med en penna och lägga det på brevlådan.

Det måste ändå vara en fantastisk omfamning av kärlek i en tid då det oftast bara är paket från olika nätbutiker som dimper ner i brevlådan.

Konsten att vara människa är att vi har möjligheten att visa kärlek på så många olika sätt.

Som jag ofta säger till Martin:

“Det är inte värdet av gåvan du ger mig, eller om den är rätt eller fel. Det är ansträngningen du gör för att ge mig något eller göra något för mig. Eller bara att ta dig tid att dricka en kopp kaffe med mig när du vet hur mycket jag älskar att sitta en stund tillsammans med dig.”

Han sveper ju annars kaffekoppen och springer sedan iväg för att bygga något.

Jag skriver gärna sms till mina barn, och det händer att de inte ens läser dem direkt eftersom deras generation oftare kommunicerar genom meddelanden på sina sociala medier. Jag vet därför att det ibland kan ta tid innan jag får svar.

Men när svaret väl kommer hoppar mitt hjärta av glädje. Inte bara för att de svarar, utan för att de har tagit sig tid att göra det.

Även om det bara står:

“Älskar dig också, mamma.”

Kanske är det också så att vi som närmar oss 60, när förlusterna av föräldrar och jämnåriga vänner blir allt vanligare, oftare går tillbaka till gamla brev, mejl och kort för att minnas vad vi skrev till varandra när vi fortfarande kunde tala med varandra.

Jag gör det ofta.

Jag går tillbaka till mejl, brev och texter som mina föräldrar skrev till mig.

Vi får inte glömma vad våra ord betyder för andra. Vår ansträngning. Den tid vi väljer att ge någon.

Men också vad några skrivna rader gör med oss själva.

Personligen tror jag att de hjälper oss att bevara kontakten med våra känslor.

Så vad sa de visa kvinnorna och männen före oss om ordets betydelse? Och vad säger forskningen?

“Vänliga ord kan vara korta och lätta att uttala, men deras ekon är oändliga.”

— Moder Teresa

“Höj dina ord, inte din röst. Det är regnet som får blommorna att växa, inte åskan.”

— Rumi

“Vänliga ord skapar tillit. Vänliga tankar skapar djup. Vänliga handlingar skapar kärlek.”

— Laozi

“Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord…”

— Matteusevangeliet 4:4

“Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.”

— Lukasevangeliet 6:45

“Writing is medicine.”

“We write to hear ourselves think.”

— Julia Cameron

Psykologen James Pennebaker har forskat i över fyrtio år om expressive writing.

Hans forskning visar att när människor skriver om sina känslor med egna ord kan det hjälpa dem att bearbeta upplevelser, skapa mening och, i många studier, förbättra sitt välbefinnande. Effekterna varierar mellan olika personer, men forskningen har haft stort inflytande inom psykologin.

Han säger:

“Putting experiences into words changes the way we remember them.”

Han visar också att själva processen att sätta ord på känslor hjälper hjärnan att organisera våra upplevelser.

Det handlar inte bara om att “skriva av sig”.

Det handlar om att skapa ordning.

Så det finns många skäl att använda våra ord.

Personligen tror jag att ord är skapande. De börjar i en känsla, tar form genom vår vilja och blir sedan något vi skickar ut i världen.

En skapande process.

På gott eller ont, beroende på känslan bakom orden.

Så varför inte värna om den vackra sidan av att vara människa?

Att skapa närhet, omfamning och kärlek genom våra ord.

Och låta dem tala lite oftare än emojierna.

Nu ska jag skriva vykort till mina barn.

Kram, Malin

“Words matter because they shape the way we see ourselves and each other.”

— Susan Cain

Konsten att vara människa

En bloggserie – ett samtal med mänsklighetens stora visa kvinnor och män

Del 1 – När orden tystnar

Igår lade jag upp en bild på mig själv som liten på min privata Instagram.

Jag vände mig ärligt till min familj och mina vänner och skrev något som egentligen kändes ganska sårbart.

Jag berättade att den lilla flickan i mig ibland blir lite ledsen när ett varmt sms besvaras med en 👍🏻 eller ett ❤️.

Missförstå mig rätt.

Jag älskar emojis.

Jag använder dem själv. ❤️🙏🏻😂

De hjälper mig att förstärka en känsla, ett skratt eller ett hjärta.

Men jag tror inte att de är tänkta att ersätta våra ord.

De är tänkta att förtydliga dem.

Och det fick mig att fundera.

Vad händer med oss när vi inte längre tar oss tid att svara med :

“Tack.”

“Jag blev glad av ditt meddelande.”

“Jag saknar dig.”

“Jag älskar dig.”

Eller bara:

“Tack! Hur mår du ?”

Vi lever i en tid där vi kan nå varandra på några sekunder.

Samtidigt känner sig många människor ensamma. Vi följer varandras liv genom sociala medier, “träffar” dem vi bryr oss om via deras konton och upplever att vi ses. Men det gör vi inte.

Det finns naturligtvis många andra orsaker till ensamhet och depression än sociala medier. Livet är mer komplext än så.

Men jag kan inte låta bli att undra om vi ibland har börjat förväxla kontakt via en skärm med verklig närvaro och levande ord.

Ett hjärta på en skärm kan vara fint.

Men ibland behöver ett mänskligt hjärta få möta ett annat genom ord.

För när jag skriver ordet “tack” händer något också i mig.

Jag stannar upp.

Jag känner efter.

Jag blir medveten om min tacksamhet.

När jag skriver “jag älskar dig” påminns jag själv om kärleken.

När jag skriver “förlåt” måste jag först möta min ödmjukhet.

Orden förändrar inte bara den som läser dem.

De förändrar också den som skriver dem.

Och vi visar med vår tid att vi värdesätter varandra.

Jag är orolig för att ju längre ifrån våra äkta känslor vi kommer, desto mer avtrubbade blir vi. Och då kommer vi att söka mer avancerade kickar för att över huvud taget känna något.

Jag har känt en stor förändring i mig det senaste året när jag, som ni säkert har märkt här på bloggen, fokuserat mycket på att känna tacksamhet och kärlek i stort som smått.

Min läkning har skett där. I att ge mig tid för uppskattning, se mig omkring och känna lycka och tacksamhet för den minsta blomman i min trädgård.

Och det ledde till min ärlighet gentemot min familj och mina vänner.

Jag behöver era ord, er tid och er närvaro, även om det bara är ett skrivet “tack” istället för 👍🏻 eller ❤️.

Det senaste året har jag funderat mycket över hur våra handlingar formar den vi blir och de liv vi lever.

Varje dag har jag slagit upp de böcker som stått vid min sida genom livet. De finns överallt i mitt hem, så jag kan inte undvika dem.

På toaletten, i trappen, i mitt sovrum och på mitt kontor.

Ibland öppnar jag dem inte ens, utan låter bara blicken falla på dem.

Och jag minns.

Hos yogamästaren Patanjali finner jag en uppmaning att leva utan att skada.

Hos Buddha läser jag om medkänsla.

Hos Yeshua om kärleken till nästan.

Hos Hypatia om modet att söka sanningen.

Hos Kierkegaard läser jag:

“Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

Hos vår älskade Selma Lagerlöf påminns jag om att människan alltid har en möjlighet att bli bättre.

Hos Carl Gustav Jung om vikten av att känna sitt eget mörker.

Hos Deepak Chopra minns jag orden:

“I varje ögonblick har du ett val som antingen för dig närmare ditt innersta eller längre bort från det.”

Och jag har ju nu nästan alla Paulo Coelhos böcker.

“När vi strävar efter att bli bättre än vi var igår blir också världen omkring oss lite bättre.”

Och en av mina ledstjärnor, Maya Angelou:

“Människor kommer att glömma vad du sa och vad du gjorde, men de kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna sig.”

De levde på olika kontinenter.

De tillhörde olika kulturer.

De hade olika språk och olika trosuppfattningar.

Ändå återkommer de gång på gång till samma fråga.

Hur lever vi så att våra liv blir till välsignelse för andra?

Och då tror jag att svaret kanske inte börjar med de stora gesterna.

Kanske börjar det med de små.

Att skriva några fler ord.

Att ringa istället för att bara reagera.

Att våga säga:

“Jag tänkte på dig.”

“Tack.”

“Jag är glad att du finns.”

Ord kostar så lite.

Men de kan leva kvar i ett människohjärta i många år.

Så jag tänkte att det här får bli min bloggserie i sommar.

Den gemensamma visdom som människor sökt genom årtusenden.

Jag vill sätta mig vid samma bord som världens stora visa kvinnor och män.

Inte för att hitta färdiga svar.

Utan för att ställa en fråga som känns viktigare än någonsin:

Hur lever vi innerligt i en tid som så lätt blir ytlig?

Och kanske börjar svaret med något så enkelt som att ta sig tid att skriva ett par extra ord till någon man tycker om.

För ibland kan ett “Jag tänker på dig” betyda mer än vi någonsin får veta.

Kram Malin ♥️🫶

Hur kan kärleken bli synlig genom mig idag?

"Herren är min herde – jag får det jag innerst behöver." Den meningen från Psaltaren 23 har ju följt mig den senaste tiden.

Kanske är det just där allting börjar. Om jag innerst vet att jag är buren behöver jag inte längre söka mitt värde genom att rädda andra. Då kan kärleken få vila på en annan grund. Samtidigt finns det en annan fråga som återkommer till mig, nästan varje morgon:

Hur kan kärleken bli synlig genom mig idag?

Ju äldre jag blir desto mindre intresserad blir jag av vad människor säger att de tror. Och desto mer intresserad blir jag av hur vi faktiskt lever.

Då kommer jag ofta tillbaka till två meningar.

Den ena kommer från Yeshua även kallad Jesus: "Alla som hör dessa mina ord och handlar efter dem..."

Den andra säger jag ofta själv när jag undervisar yoga: "Yoga är inte något vi gör en timme om dagen. Det är hur vi lever resten av dagen."

För mig säger de egentligen samma sak.

Ni vet att jag inte är ett fan av religioner som skiljer människor åt, även om jag förstår varför de vuxit fram genom historien. Jag älskar människor. Kloka, sökande, filosoferande och kärleksfulla människor som vågar utvecklas genom livet.

När jag läser Jesus, Buddha, Rumi och andra stora andliga lärare slås jag av att de inte främst ville bli beundrade. De ville att människor skulle leva det de undervisade.

Jesus sa inte bara: "Hör mina ord."

Han sa: "Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem..."

Han pekade inte främst på vad vi skulle tro. Han pekade på hur vi lever. Hur vi möter våra medmänniskor. Hur vi talar när vi är sårade. Hur vi väljer när kärleken kostar något. Det blir också tydligt när Jesus kommer till templet. Han möter människor som tror på Gud, men den heliga platsen har förvandlats till en marknadsplats. Då väljer han inte tystnad. Han sätter en gräns. Inte av hat, utan av kärlek till det heliga.

Den scenen har fått en ny betydelse för mig. Kärlek är nämligen inte alltid mjuk. Ibland är kärlek att säga nej. Ibland är kärlek att skydda det som är sant. Ibland är kärlek att låta en annan människa ta ansvar för sitt eget liv.

Det tog mig tex många år att förstå att kärlek och medberoende inte är samma sak. Tvärtom. De kan se väldigt lika ut på utsidan, men de kommer från helt olika platser inom oss.

Vi människor vill hjälpa. Vi vill lindra smärta, lösa problem och skydda dem vi älskar. Det är en vacker egenskap. Men ibland glider hjälpen nästan omärkligt över i något annat. Vi börjar bära någon annans ansvar. Vi förklarar bort deras beteenden. Vi räddar dem ur situationer. Vi ljuger för att skydda dem. Vi städar upp efter dem. Vi anpassar våra liv efter deras mående. Och vi kallar det kärlek.

Men är det verkligen kärlek?

Många terapeuter som arbetar med beroende beskriver hur medberoende, hur välmenande det än är, ibland kan göra att beroendet får fortsätta längre. Inte för att den anhörige orsakar beroendet – det gör den aldrig. Ansvaret ligger alltid hos den som är beroende. Men när någon ständigt räddas från konsekvenserna av sina handlingar finns risken att drivkraften till förändring skjuts upp.

Sann kärlek ser annorlunda ut.

Den vågar sätta gränser.

Den vågar säga nej.

Den vågar låta en annan människa ta ansvar för sitt eget liv.

Jag brukar säga till människor som söker min hjälp med sitt matberoende:

"Jag hjälper dig gärna. Men den 'kompis' som håller dig kvar i ditt beroende får inte följa med oss. Så länge du väljer den före ditt eget liv kan jag inte göra arbetet tillsammans med dig."

Det kan låta hårt. Men kanske är det egentligen tvärtom. Kanske är det en djupare kärlek att våga släppa taget och säga:

"Jag älskar dig. Men jag kan inte leva ditt liv åt dig. Jag går sönder om jag försöker."

Medberoendet säger: "Jag måste rädda dig."

Kärleken säger: "Jag tror på dig."

Medberoendet drivs ofta av rädsla. Kärleken drivs av sanning.

Medberoendet säger ja när hjärtat egentligen känner nej.

Kärleken vågar säga nej när ett nej är det mest kärleksfulla svaret.

Jag tror också att medberoende ofta handlar om vårt eget ego. Vi vill inte förlora den vi älskar. Vi vill vara den som räddar. Vi vill fortfarande vara behövda. Men sann kärlek vågar släppa taget om sitt ego. Den vågar till och med riskera att förlora kontakten en tid, om det är det som ger den andra människan möjlighet att hitta tillbaka till sitt eget liv.

Det finns ett uttryck inom beroendevården som berört mig djupt:

"Ställ dig inte mellan den beroende och de konsekvenser som kan bli början på förändring."

Jag tror att det är en av de svåraste formerna av kärlek. Och kanske också en av de mest barmhärtiga.

I dagarna har jag läst Heliga Faustinas bön. Den berörde mig så… Hon bad om hjälp att stå kvar i kärlek. Hon ber:

“O Herre, Låt mig helt förvandlas till din barmhärtighet och bli en levande återspegling av dig. Må din största gudomliga egenskap, din outgrundliga barmhärtighet, flöda genom mitt hjärta och min själ vidare till mina medmänniskor. Hjälp mig, Herre, att mina ögon blir barmhärtiga, så att jag aldrig dömer efter det yttre, utan ser det vackra i min nästas själ och kommer henne till hjälp.”

Det stannade kvar hos mig.

Vad betyder egentligen att vara barmhärtig?

I Bibeln ryms flera nyanser. Det grekiska ordet eleos betyder medkänsla, nåd och aktiv omsorg – kärlek som blir handling. I Gamla testamentet används bland annat det hebreiska ordet rachamim, som har sitt ursprung i ordet för livmoder och beskriver en kärlek som bär, skyddar och ger liv. Ett annat ord är ḥesed – kärleksfull trofasthet, nåd, lojalitet och godhet på samma gång.

Kanske är det därför barmhärtighet inte alltid handlar om att skydda en människa från konsekvenserna av hennes val. Ibland är den mest kärleksfulla handlingen att låta sanningen få göra sitt arbete.

Barmhärtighet handlar om att möta en människa med kärlek, sanning och respekt. Att se henne med hjärtats ögon och samtidigt tro på hennes förmåga att ta ansvar för sitt eget liv.

För mig är det en djupare form av kärlek.

Och det är inte alltid lätt.

Vi lever i en tid där det är svårt att inte beröras av det som händer omkring oss. Krig. Polarisering. Hårda ord. Utfrysning. Konflikter. Människor som sårar varandra.

De senaste månaderna har jag mött djup narcissism vid några tillfällen. Förminskanden och härskartekning om än subtil men tydlig. Jag tog mig stadig genom var och en av dom och lät dom som jag kallar det “ Äga sitt drama” , satt gränser men också fortsätte stå i kärlek. Kärleken och omvårdnaden om mig själv. Att inte bli ett offer och tycka synd om mig själv för t.e.x en förminskande tystnad, för det mår jag ju inte heller bra av utan låta dom äga det. Låta dem visa vem dom är men stå kvar i vem jag är och vill vara.

Hur bevarar vi då ett mjukt hjärta utan att själva gå sönder? Jag tror inte att svaret är att stänga hjärtat. Men jag tror inte heller att svaret är att bära hela världens smärta. Kanske handlar barmhärtighet om något annat. Att se människors lidande utan att göra det till vårt eget. Att möta människor med kärlek utan att överge oss själva.

Att sätta gränser utan att sluta älska.

Att våga säga nej utan att förlora medkänslan.

Kanske är det just där den djupaste tryggheten finns.

Inte i att världen alltid är god.

Utan i att vi, mitt i det som är svårt, får välja vem vi själva vill vara.

Varje dag.

Om och om igen.

Kanske börjar all sann kärlek just där. Inte i att försöka förändra andra. Utan i att stå stadigt i sitt eget hjärta.

Att veta att också jag är värd kärlek.

Att också jag är värd respekt.

Att också jag har rätt att sätta gränser när någon trampar på min värdighet eller försöker kontrollera mitt liv.

Jag tror inte att det är själviskt.

Jag tror att det är barmhärtigt.

För också jag är en människa som Gud, gudinnan, den kärleksfulla medvetenheten, LIVET har anförtrott mig att ta hand om.

När vi hittar den tryggheten inom oss behöver vi inte längre rädda någon för att känna oss värdefulla. Vi behöver inte säga ja när hjärtat viskar nej. Vi behöver inte bära sådant som aldrig var vårt att bära.

Vi kan stå kvar med ett öppet hjärta. Mjuka, men inte gränslösa. Kärleksfulla, men inte självutplånande.

För kanske är det först när vi också älskar och respekterar oss själva som kärleken blir fri. Och kanske är det då vi verkligen börjar leva de ord vi säger oss tro på.

Så kanske är den viktigaste frågan inte längre: Vad tror jag på?

Utan: Hur lever jag? Hur ser jag på människan framför mig? Hur talar jag när jag blir sårad? Hur sätter jag gränser utan att sluta älska?

Hur visar jag barmhärtighet – också mot mig själv?

För kanske är det där den andliga vägen börjar. Inte i orden.

Utan i livet.

Kram och kärlek, Malin

Om Heliga syster Faustina

Heliga syster Maria Faustina Kowalska (1905–1938) var en polsk nunna i Barmhärtighetssystrarnas kongregation. Hon växte upp i en fattig familj och hade endast några få års skolgång, men blev genom sina andliga erfarenheter en av 1900-talets mest inflytelserika kristna mystiker. I sin dagbok Den gudomliga barmhärtigheten i min själ beskriver hon återkommande visioner som kretsar kring Guds barmhärtighet, tillit och kärlek till människan. Det var också efter en av dessa uppenbarelser som bilden av Den gudomliga barmhärtigheten målades – med Jesus som pekar mot sitt hjärta, varifrån en röd och en vit stråle strömmar ut. Den röda symboliserar kärleken och livet. Den vita rening och nytt liv. Under bilden står orden:

"Jesus, jag litar på dig."

Oavsett hur man ser på hennes visioner eller hennes tro har hennes budskap om barmhärtighet, förlåtelse och kärlek berört miljontals människor världen över.

Tilliten bär mig..

Det plingar till i mobilen och jag ser att det är ett sms från en väninna som jag nu har känt i nästan 30 år. Vi lärde känna varandra uppe i Järvsö när våra döttrar började på samma dagis.

Hon har, liksom jag, en andlig tro, men är uppvuxen med väldigt strikta kristna regler som hon genom åren rebelliskt har skakat av sig. I dag har hon funnit sin egen väg. Fortfarande starkt kristen, men formad utifrån sin egen upplevelse och inte sina föräldrars.

Hon är en av de godaste, omtänksammaste och gladaste människor jag känner.

I sms:et berättar hon att Frank och Simon Ådahl ska spela i Delsbo om några veckor och undrar om jag vill följa med.

Och det ville jag verkligen.

Jag älskar ju Frank Ådahls röst, och Edin-Ådahls musik betydde väldigt mycket för mig för ungefär 25 år sedan. Den bar mig och gjorde mig så otroligt stark och glad. Jag reser till kärlekgick varm i bilen vart jag än åkte, och jag sjöng med så att taket nästan lyfte.

Efter några år hade jag spelat sönder cd-skivan, och när jag försökte få tag på en ny hittade jag den ingenstans. Genom min exman fick jag tag på Franks nummer och hörde av mig till honom och frågade om jag fick köpa en skiva direkt av honom. Han sa att han inte hade någon hemma just då, men han brände en ny åt mig och inte så långt senare låg den i ett kuvert i min brevlåda.

Genom åren har vi skrivit lite till varandra, bland annat eftersom min yngste son började plugga på Musikmakarna i Örnsköldsvik, som Frank varit med och startat.

Så ja, jag ville väldigt gärna åka till Delsbo och lyssna på Frank.

När vi kom till lokalen var det mest äldre människor där, men det var proppfullt med folk. På scenen stod ett elpiano och en gitarr. Frank satt redan där och vi väntade otåligt på att det skulle börja. Varenda minut fram till hel timme kändes nästan oändlig.

Och sedan började det.

Det blev så mycket vacker musik, både från Lejonkungen, från Edin-Ådahl och även musik jag aldrig hade hört tidigare. Simon, som är resande evangelist och präst, pratade fint om tro och om sin oro över vart världen är på väg. Om ensamheten vi upplever i ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Om hur mobilerna och tv:n har tagit över människans behov av gemenskap och hur vi drar oss undan både livet och varandra. Han bad oss att våga nå ut till dem som kanske behöver någon.

Vid ett tillfälle sa Frank:

– Simon, jag tror vi måste göra om spellistan för ikväll.

Simon såg frågande ut.

– Ja, vi måste spela Reser till kärlek nu.

Och då kunde jag ju inte hålla mig.

Jag skrek “Jaaaa!” rakt ut.

Frank skrattade och sa:

– Ja, men då får du väl komma upp här och sjunga med oss.

Men det vågade jag förstås inte, utan gömde mig bakom min väninna medan både Frank och Simon skrattade.

Och sedan blev det drag, vill jag lova.

Vi sjöng med av full hals, och jag och min väninna dansade för fullt på den där lilla metern vi hade omkring oss bland alla stolar och bord.

Vilken lycka.

När Frank sedan sjöng Tårar från himlen i total närvaro och stillhet, då var det som om luften själv blev magisk.

När kvällen var slut lät jag dem först hämta andan en liten stund, men sedan gick jag fram och tackade för en underbar kväll. Jag köpte en bok som Simon hade skrivit, och i den skrev han: “Ps. 23”.

Sedan sa han:

– Det här är du, där du är nu, och resten av livet.

Och jag, som inte alls mindes vad Psaltaren 23 var, blev ändå alldeles varm i kroppen. Som om hans ord sjönk djupt in i mig, och jag bad tyst inom mig att Psaltaren 23 verkligen skulle vara något gott och vackert.

Jag hade ju just då ingen aning.

När vi satte oss i bilen hem den där otroligt vackra sommarkvällen berättade jag vad Simon hade sagt. Min väninna, som är uppvuxen i en frikyrklig familj, började då läsa Psaltaren 23 utantill.

Och allt var så magiskt vackert och berörande.

Ni vet när man känner att tiden står stilla, men samtidigt är så levande och fylld av skönhet på alla plan.

När jag kom hem slog jag som vanligt upp texten och började sedan söka på originalöversättningen från hebreiskan, för jag ville verkligen förstå dess ursprungliga ton. Med hjälp av ChatGPT översatte jag den sedan så nära originalet som möjligt, och gjorde en bild som jag nu har i mobilen. och Simon hade så rätt. Precis är

Orden därifrån bär jag nu med mig, och låter dem bära mig genom tillit och styrka.

Den här kvällen blev en sådan där gåva som stannar kvar.

En gåva från min väninna.
Från Simon.
Från Frank.
Från livet.
Och från herdepojken David, som en gång skrev de där orden. Pojken som en dag blev Kung David.

En kväll jag alltid kommer att bära med mig, av så många vackra skäl.

Kram,
Malin

Att stanna hemma…

Jag tycker det är svårt med alla val som sommaren ger, alla möjligheter att besöka vackra platser som vårt underbara land kan ge oss, visa oss. Sommaren är på något sätt till för gemenskap, skönhet och smaker.

Men det är också lätt att vilja stanna hemma.

Det egna pysslandet i trädgården, på kolonilotten eller vid sommarstugan lockar. I vårt vackra land är sommaren ju inte särskilt lång, och jag kan känna att tiden är knapp för att hinna njuta av allt det vi försöker skapa hemma, eller på vår sommarfavorit.

Samtidigt som min längtan efter att besöka vänner är stor, värnar jag om varje sekund då jag får möjlighet att fixa och njuta i mitt eget sommarparadis.

Just nu vill en del av mig åka och besöka min väninna Birgitta Kjörk vid Kinnekulle, nära Mariestad, för att se hennes otroliga trädgård. Jag vill åka till mina vänner Pia och Patrik på Gotland. Jag vill besöka min favoritstad Lund och dess omnejd.

MEN…

Jag vill också sitta hemma i min fantastiska lada och skriva medan ladugårdsdörrarna står öppna mot ängen utanför. Jag vill pyssla om våra nya höns och rensa i rabatterna där alla fröer nu sätter fart upp mot himlen. Jag vill bli klar med verandan i mitt och Kristins hus här i Järvsö, och jag vill bada i min lilla damm.

Sommarens dilemma.

Men jag tror också att det som hör sommaren till är att låta saker komma lite naturligt. Att vara spontan. Att dra iväg några dagar när längtan kallar. Eller att stanna hemma när kroppen och hjärtat vill det.

Så jag tar nog helst av allt dagen som den kommer.

Sommarens dagar får väcka mig med nyfikenhet, en dag i taget. Det får bli som det blir, helt enkelt.

För en sak har jag märkt:

När jag verkligen är närvarande i dagen som är nu, i alla dess små detaljer, då går sommaren långsamt fram.

Och kanske är det just så vi får den att räcka lite längre.

Kärlek, Malin

Sommarens läkande

Det är helt klart att jag inte är en vintermänniska.

Sommaren gör mig verkligen stark, trygg och frisk i både kropp och själ. Mina rutiner med att varsamt gå in i den nya dagen på morgonen, och lika varsamt säga tack och på återseende när den lämnar, har gett mig så mycket.

Jag känner ett lugn i varenda fiber i min kropp och i varje glimrande ljus i min själ.

Arbetet med Vägen tillbaka till kärlek, som nu ligger på hemsidan, har rotat sig djupt i mig. Det har varsamt formats fram, och på något sätt har jag under hela processen känt mig uppkopplad till det villkorslösa kärleksfulla fältet.

Allt som är.

I dig.
I mig.
I träden.
I djuren.
I naturen.

En sådan innerlig känsla av kärlek och tacksamhet fyller mig.

Inte långt från mitt hus finns en kraftplats mellan några stora gamla tallar. Så kallade mother trees. Det är som att kliva in i deras trygga famn när man går in där och omsluts av naturen och deras kärlek.

Det är hisnande vackert.

Jag tror att vi alla har en sådan plats. En plats där kroppen får läka, hämta ny kraft och ta emot insikter. Om du inte vet var din plats är ännu, rekommenderar jag dig att gå ut och finna den.

Jag går dit och känner mig hållen.

Mobilen lämnar jag hemma. Det är bara jag, naturen och fältet av ljus som omsluter mig. Ibland sätter jag mig ner och lutar mig mot någon av de stora mödrarnas stammar.

Mother trees kallas de träd som är äldst i en skog och som ofta är djupt förbundna med träden omkring sig. Kanske har de till och med gett liv åt många av dem. De är ofta över hundra år gamla.

Sådan skönhet.
Sådan trygghet.

Sedan jag fyllde 60 år har jag känt mig både varsam och uppfylld inför varje ny dag. Varsam med tiden. Varsam med livet. Varsam med frågan om vem jag vill vara.

Jag vet att jag kan ha tre år, tio år eller trettiofem år kvar här på jorden. Och just därför frågar jag mig:

Varför inte leva som den människa jag verkligen är?

Och varför inte leva som den människa jag vill att andra en dag ska minnas mig som?

Vi vet alla att vi en dag kommer att dö. Men vi vet inte om det är nära eller långt borta.

Om du visste att du bara hade en vecka kvar att leva, vem skulle du vilja vara då?

Vem skulle du vilja att de mindes dig som?

Och hur skulle du spendera den tiden?

Jag vet vad som är viktigt för mig.

Att se det magiska i att få leva här på vår fantastiska planet, bland så mycket skönhet.

Att välja kärlek i det jag gör, men också kärlek till mig själv genom att sätta gränser när jag blir trampad på.

Att påminna dem jag älskar om hur betydelsefulla de är för mig.

Att tillåta mig att känna kärlek helt och fullt.

Vad är viktigt för dig?

Du behöver inte svara mig.

Din egen reflektion är viktigast.

Stor kram,
Malin

Jag går med skönhet…

Önskar er en fin sommar! Kram Malin

Allt jag kunde önskat mig och mer

Så, nu är det väl ändå dags att jag berättar om min ljuvliga födelsedagsvecka.

Jag hade planerat den sedan november och velat mellan min väninnas hus i Frankrike, mitt gamla hem Mallorca eller Grekland, den plats där jag egentligen känner mig som mest lycklig. Eller är det verkligen sant? Mer om det senare…

Jag hade sparat och lagt undan pengar, för planen var att det inte var mina barn som skulle köpa mig en resa, utan att jag skulle ge dem en upplevelse av något som är jag. Dessa tre platser symboliserar mitt liv på olika sätt. Minnen, upplevelser och kärlek.

Till slut vann Rhodos i Grekland. Mycket för att det var dit pappa tog mig när jag var åtta år, och en plats jag har återkommit till fler gånger än jag kan räkna. Både med honom, med yogagrupper och på egna resor.

Det fanns också en strand jag ville att mina barn skulle uppleva: Stegna. Där ville jag att vi skulle besöka Kozas fiskrestaurang för middag och Marias Taverna för lunch.

Alexia på Apollo gruppresor hade haft ett enormt tålamod med alla mina önskningar. En ängel på jorden! Och när vi äntligen fann det som var perfekt kunde jag börja slappna av och planera innehållet för resan mer detaljerat. Alexia hittade ett hotell som bara låg tjugo minuter från Stegna, vid stranden Kolymbia. Det heter Port Royal och låg precis vid havet.

Min födelsedagsgåva till mig själv var att få vara med mina barn. Och att också få bjuda in deras partners och min egen partner.

Jag betalade mina barns resa och boende, och mina barn och deras partners delade på partnerns kostnad. Eller så betalade partnern det själv. Det fick de avgöra.

Målet för mig var inte bara att få uppleva tid med mina barn, utan också att se dem ha egen tid med varandra. Så min enda regel under resan var: inget tvång till gemensamma måltider, förutom på min födelsedag och pappas födelsedag.

Det skapade en frihet för dem och för mig. Oftast hamnade vi ändå på samma restaurang, men vid olika bord, för att sedan stråla samman på hotellet. Ingen behövde undvika någon. Ingen behövde känna skuld för att de ville ha egen tid. Snarare skapades en öppenhet som gjorde att vi ändå sågs, sa hej, kramades och satte oss där det kändes bäst.

Mina barn är ju vuxna nu och arbetar heltid. De behövde tid för egen återhämtning och tid för kärleken, och jag mådde bra av att ge dem den möjligheten. Jag kände också en enorm tacksamhet över att de gillade idén.

På söndagen när vi kom dit var vi alla trötta på grund av det tidiga flyget. Vi hade allihop behövt gå upp klockan tre på morgonen, och två av mina barn hade jobbat sent så de hade knappt sovit alls. Så fri tid och att sova ut var det som gällde.

De som kunde och orkade sammanstrålade på restaurangen Ozaki för middag, som bara låg ett stenkast från vårt hotell Port Royal. Ozaki blev kärlek vid första ögonkastet och vi återkom alla dit flera gånger under veckan.

Den 11 maj, som var min födelsedag, var jag uppe tidigt för att förbereda mig mentalt för allt som skulle hända den här dagen. Min partner brukar inte vara uppe lika tidigt som jag, men denna gång höll även han på att fixa. Jag anade att något var på gång…

Och helt plötsligt knackade det på dörren och den underbaraste kör av våra barn och partners sjöng “Ja må hon leva” utanför. Jag fick kramar och ett paket i min hand, och vi bestämde att vi skulle sammanstråla nere vid frukosten.

När jag kom ner satt alla så fint vid olika bord men ändå runt omkring mig. Och jag fick öppna mitt paket.

Det var ett halsband med olika hängen som var och en av dem hade valt ut, oberoende av varandra. De frågade om jag kunde räkna ut vem som hade köpt vad, och jag gissade rätt på varenda en.

Det var så otroligt fint. Men det var också lite märkligt.

Bara en vecka tidigare hade jag varit på begravning för våra vänner Sarah, Zoe och Rennies mamma, Francine. En fantastisk kvinna och en stor inspiration för mig.

För många år sedan var vi alla i New York med Francines familj och där köpte jag ett halsband med olika hängen. Det stod MOM på ett, ORIGINAL på ett annat, och “I don’t care what people think of me, it’s none of my business anyway” på ett tredje. Av någon anledning tog jag på mig det halsbandet till begravningen. Jag hade inte använt det på väldigt länge, men kände att det var så mycket Francine.

När jag väl var där, och vi var på väg därifrån, stannade jag tvärt och sa till min dotter Love:

“Jag lämnar halsbandet vid graven.”

Hon nickade. Hon visste ju att hon och hennes syskon redan hade planerat ett annat smycke till mig. Men jag visste ingenting.

Så när jag nu satt där vid frukosten med det nya halsbandet i min hand tittade jag upp på Love, som log.

“Märkligt”, sa jag.

Och så berättade jag för barnen att det halsband som i så många år hade stått för min kärlek till dem nu var lämnat som gåva till Francine. Och här satt jag, helt ovetande om att de redan hade planerat ett nytt.

Jag blir så ofta förundrad över den fantastiska guidning vi får av universum. Som om något inom oss redan vet.

Efter frukosten begav vi oss till Stegna strand och min vän Georges lilla townhouse, där vi hade solstolar. Han lät oss använda ett av sina rum för ombyte och för att ställa in väskor när det till exempel var dags för lunch.

Det var inte superstark sol, så vi kunde alla plocka upp en bok, somna om och bara chilla.

När det var dags för lunch gick vi bort till underbara Marias Taverna. Jag älskar deras grekiska, hemlagade mat och trots att vi beställde massor av mat att dela på blev det inte alls dyrt. För här går grekerna själva och äter.

Jag kan säga att om jag skulle tipsa om någon restaurang på Rhodos så är det just denna. Det är så mycket kärlek till maten, och grekisk husmanskost när den är som bäst. Familjeägt och enkelt. Deras citronkyckling är min favorit!

Efter lunch vilade vi på maten, men sedan tog några av oss en promenad till klipporna vid Grand Blue. Det tar cirka femton minuter att gå dit och sedan behöver man gå nerför en lång, ringlande trappa. Där finns solstolar och en bar, men lägg dig inte där — det är alldeles för dyrt. Gå istället till vänster på en liten stig, så kommer du till klipporna.

Ha bra skor på dig, och gärna badskor som du kan simma med. Där simmade vi i de små grottorna och njöt av det klara vattnet.

Klockan 19 var det dags för middag hos min vän Dimitris på hans fiskrestaurang Kozas. Han är som en enda stor famn, och denna restaurang har varit i hans familj i tre generationer. Den var en av de första restaurangerna på Stegna strand.

Så mycket fantastiskt god mat. Och där fick jag många gånger höra min familj uttrycka ord som:

“Det här är galet gott!”

Lyckan var total för mig och jag satt ofta tyst och bara tittade på dem. På samtalen de hade med sina partners eller syskon emellan. Martin med sin son och flickvän. Och jag med Dimitri.

Det var så fint att se mina barns glädje och njutning, där maten blandades med samtal och skratt.

Det var den bästa dagen i mitt liv hittills.

Förutom dagarna då de alla fyra föddes.

Fortsättning följer…

Varför känns det som om musklerna vobblar?!

Jag stod och tittade på mina ben häromdagen och tänkte:

“Vad är det som händer egentligen?”

Inte huden. Inte celluliterna. Inte ens åldrandet i sig. Det var känslan inifrån.

Som om musklerna i låren inte längre satt fast på samma sätt. Som om något blivit mjukare, lösare, mindre sammanhållet. Nästan som att kroppen tappat sitt “fäste” inifrån.

Och jag tänkte:

Är det bara jag?

Men ju mer jag pratar med kvinnor i min egen ålder desto mer inser jag att många känner samma sak. Vi beskriver det olika men menar ofta samma sak:

“Jag känner mig dallrig.”

“Som om musklerna försvunnit.”

“Som om kroppen inte håller ihop på samma sätt längre.”

Och vet du? Det är inte inbillning.

När vi kommer in i klimakteriet och åren efter förändras kroppen på djupet. Hormoner påverkar inte bara fertilitet och humör utan även muskler, fascia, bindväv, kollagen, återhämtning och cirkulation. Kroppen känns annorlunda därför att den är annorlunda.

Men det betyder inte att den är trasig.

Det betyder heller inte att vi måste få panik och börja kriga mot kroppen för att se ut som vi gjorde när vi var trettio.

Jag tror faktiskt att mycket av lidandet idag kommer från att kvinnor försöker träna mot kroppen istället för med den.

Hård träning, stress, för lite vila och ständig kamp mot tiden kan ibland förvärra det hela. Kortisolnivåerna ökar, inflammationen ökar och kroppen går in i ännu mer obalans. Vi lever i en kultur som ofta skriker:

“Mer! Hårdare! Fortare!”

Men kroppen i den här fasen av livet viskar ofta något helt annat:

“Snällare. Smartare. Mer balanserat.”

Det betyder inte att vi ska sluta röra på oss.

Tvärtom. Kroppen behöver styrka — men utan panik och stress.

Den behöver belastning, för det stärker inte bara musklerna utan även hjärnan.

Den behöver cirkulation och rörelse.

Men den behöver också återhämtning, näring, sömn, mjukhet och närvaro.

Och kanske framför allt: den behöver att vi slutar se den som ett problem att lösa.

Just nu är jag i mitt älskade Grekland och jag märker hur bra kroppen mår av havet. Jag rör mig långsamt i vattnet, känner motståndet mot benen, höfterna och ryggen. Jag simmar, går, flyter, andas.

Men jag använder också vattnet som motstånd. Jag skjuter det åt sidan, framåt och bakåt. Gör benböj och små upphopp där ingenting skaver i knäna eller höfterna.

Och plötsligt känns kroppen mer hel igen.

Inte yngre. Inte perfekt. Men levande.

Kanske är det just det som är nyckeln i den tredje våren av livet: att sluta jaga tillbaka till den vi var och istället börja lära känna den vi håller på att bli.

Kroppen försöker också hitta ett nytt sätt att vara kvinna eller man på.

Och det finns hopp. Så mycket hopp.

Ju mer jag läser om jordning och kroppens elektriska system desto mer fascinerad blir jag över havet.

För havet är inte bara vatten.

Saltvatten leder elektricitet och jorden bär naturligt en negativ laddning. Forskare inom området earthing menar att direktkontakt med marken och havet kan hjälpa kroppen att ta upp fria elektroner som verkar antiinflammatoriskt och lugnande för nervsystemet.

Kanske är det därför så många av oss känner oss annorlunda efter några dagar nära havet.

Mjukare i kroppen. Lugnare i nervsystemet. Mer närvarande. Mindre svullna. Och kanske är det inte bara semesterkänslan.

Grekerna har i generationer levt nära havet. Stått länge i vattnet. Gått barfota på stenarna. Levt utomhus stora delar av året. Inte som en trend utan som en naturlig del av livet.

Ibland undrar jag om kroppen minns något där. Något vi moderna människor har tappat kontakten med.

För vi är elektriska varelser.

Hjärtat arbetar med elektricitet.

Nervsystemet arbetar med elektricitet.

Musklerna arbetar med elektricitet.

Och kanske mår kroppen bättre när den får kontakt med den största naturliga energikällan vi har: jorden själv.

Men varje dag säga till din kropp att du är alldeles alldeles underbar!

Är grekiskt kaffe bättre?

När jag kommer till Grekland dricker jag enbart grekiskt kaffe. Så vad är då grekiskt kaffe? Lite som vårt svenska kokkaffe men istället för att som vi låta sumpen sjunka i kannan heller de upp kaffet direkt i den lilla espressokoppen och så får sumpen sjunka ner där istället. Ingen stress alltså. Ingen svepning av kaffe utan du får sitta en stund och låta det sjunka ner..

Så är grekiskt kaffe bättre för hälsan? Ja, faktiskt på några sätt kan grekiskt kaffe vara lite “snällare” och potentiellt hälsosammare än vanligt bryggkaffe — men det beror också på hur mycket man dricker och hur det tillagas.

Det grekiska kaffet (likt turkiskt kaffe) kokas långsamt i en liten kanna, ofta kallad briki, och kaffet filtreras inte bort. Det gör att smaken blir kraftig men mängden kaffe man dricker oftast är ganska liten. Det innehåller vanligtvis mindre koffein per kopp än en stor kopp bryggkaffe eller espresso, trots den starka smaken.

Några saker som forskare och nutritionister ofta lyfter fram:

Det är rikt på antioxidanter. Precis som annat kaffe innehåller det polyfenoler och antioxidanter som kan skydda cellerna mot oxidativ stress.

Mindre koffeinchock. Eftersom portionerna är små och bryggningen långsam upplever många mindre “stresspåslag” än av stora koppar vanligt kaffe. För vissa kvinnor i klimakteriet kan det kännas skönare för nervsystemet och hjärtklappning.

Koppling till Blue Zones och lång livslängd. I delar av Grekland där människor lever ovanligt länge — till exempel på Ikaria — dricks ofta just grekiskt kaffe dagligen tillsammans med social gemenskap, vila och långsamma ritualer. En del studier har sett samband mellan traditionellt grekiskt kaffe och bättre kärlfunktion hos äldre människor. Men då handlar det också om hela livsstilen: olivolja, sömn, natur, relationer, mindre stress osv.

Många svenskar dricker kaffe som energi för att “köra vidare”, ofta tillsammans med stress, dålig sömn och för lite mat. Då blir kaffet mer som ett lån från nervsystemet.

Det intressanta är att forskning idag visar att kaffe i måttliga mängder faktiskt verkar vara kopplat till:

• lägre risk för vissa neurodegenerativa sjukdomar

• bättre leverhälsa

• lägre risk för typ 2-diabetes

• mycket antioxidanter

Så kaffe är inte “farligt” för de flesta. Men kroppen verkar må bäst när:

• kaffet dricks långsamt

• inte på tom mage

• inte som stressbränsle

• tillsammans med vila, mat och gemenskap

Och där är Medelhavskulturen ganska klok ☺️
Kaffet är inte bara koffein där. Det är en ritual. Ett andetag. Ett möte.

Lite förenklat:

1. Espresso = “Nu kör vi!”

2. Svenskt kontorskaffe = “Jag måste orka”

3. Grekiskt kaffe = “Sitt ner en stund”

   Kärlek från Grekland!

Att vakna till livet igen.

Hon ringer mig nästan i panik.

“Hej… jag måste fråga dig en sak. Eller kan vi ses? Snälla. Det är viktigt.”

Jag försöker hålla rösten lugn men blir orolig.
“Är du okej? Har det hänt något?”

“Allt är bra”, svarar hon snabbt. Sedan skrattar hon nervöst.
“Eller egentligen åt helvete men fantastiskt. Var inte orolig. Möt mig bara.”

Jag har precis jobbat klart så jag skyndar mig iväg och vi bestämmer att ses i parken i Vasastan.

När jag får syn på henne strålar hon, även om jag ser nervositeten bakom leendet. Hon har jeans, vit skjorta och stora glittriga örhängen. Jag tänker direkt att det var länge sedan jag såg henne bära sådana örhängen. Länge sedan jag såg den sidan av henne över huvud taget.

Hon sätter sig bredvid mig på bänken och tar ett djupt andetag.

“Du måste hjälpa mig att förstå en sak. Fast jag vet inte ens om det går att förstå eftersom det handlar om känslor…”

Hon berättar att hon för många år sedan hade en liten fling som aldrig riktigt hann bli något. De var båda upptagna då och livet drog dem åt olika håll.

“För några år sedan tog han kontakt igen och bad om ursäkt för hur allt blev. Jag bad också om ursäkt. Sedan gick livet vidare.”

Hon blir tyst en stund innan hon fortsätter.

“Den senaste tiden har jag känt precis som du skriver om i Den tredje våren… att jag tappat bort mig själv lite. Min passionerade sida. Allt som hänt genom klimakteriet och livet har gjort mig avtrubbad på något sätt. Barnen har flyttat ut, livet har lugnat sig… och plötsligt finns det plats att känna efter. Och då inser jag att jag saknar henne. Den jag en gång var.”

Hon skrattar till och skakar på huvudet.

“Häromdagen såg jag Je m’appelle Agneta och tänkte:
‘Men herregud… det där är ju jag.’
Jag har valt tryggheten före mitt levande jag.”

Sedan tittar hon på mig med stora ögon.

“Idag passerade vi varandra på gatan. Jag såg honom inte först, men plötsligt märkte jag att han tittade på mig som om han försökte känna igen mig. Och när jag såg att det var han…”

Hon lägger handen mot bröstet.

“…då hände något. Mitt hjärta rusade iväg. Hela jag blev varm. Det var som om en känsla jag inte känt på många år exploderade i mig. Ingen av oss sprang fram till den andre. Vi bara fortsatte åt varsitt håll. Men hela jag skakar fortfarande.”

Hon tittar ner på sina händer.

“Vad var det som hände? Är det karma? Energi? Jag blir nästan rädd… men samtidigt känns det som om hela jag vaknade till liv.”

Jag kramar hennes hand. Hon är så vacker där hon sitter — i sitt nervösa, lite ungdomliga 56-åriga jag med de glittriga örhängena som fångar kvällssolen.

Och jag svarar:

“Det som hände kan vara flera saker samtidigt.

Först och främst kroppen och nervsystemet. Människor vi haft stark kemi med — särskilt sådana relationer som aldrig riktigt fick ett avslut — kan ligga kvar i oss som en öppen loop. När vi sedan plötsligt ser personen igen kan hela kroppen reagera blixtsnabbt. Adrenalin. Minnen. Fantasier. Möjligheter som aldrig blev. Det kan kännas nästan elektriskt.

Och ärligt talat… ibland är det också passion. Livskraft. Något i oss som vaknar.”

Hon nickar tyst.

“Men vet du vad jag tror är viktigast här?” fortsätter jag.
“Jag tror inte att det här bara handlar om honom. Jag tror att mötet väckte något i dig som du saknat länge.”

Hon tittar upp.

“Du sa något väldigt viktigt nyss:
‘Jag har tappat bort mitt passionerade jag.’

Det där tror jag är nyckeln.

Kanske blev den där mannen inte bara en gammal fling. Kanske blev han en spegel av en del av dig själv som du saknat:
den levande, impulsiva, vibrerande kvinnan. Hon som känner starkt. Hon som längtar. Hon som glöder.”

Hon blir alldeles stilla.

“När sådant varit nedtryckt länge kan ett enda ögonblick öppna dammluckorna.”

Jag lutar mig tillbaka mot bänken.

“Och visst finns det människor där kemin känns nästan ödesbestämd. Som om något fortsätter leva trots tiden. Många skulle kalla det energi, karma eller själslig igenkänning. Jag tycker inte man behöver avfärda det. Vi människor är mer komplexa än bara biologi.

Men… starka känslor betyder inte automatiskt att man ska kasta om hela sitt liv.”

Hon skrattar plötsligt till.

“Det där behövde jag höra.”

“För ibland handlar det om personen.
Ibland handlar det om sorgen över den man själv blivit.
Och ibland är det båda samtidigt.

Och hjärnan älskar att fylla i tomrum — särskilt kring människor vi aldrig riktigt fick leva färdigt med. Då kan fantasin bli större än verkligheten.”

Hon nickar igen.

“Samtidigt tycker jag inte att du ska trycka undan det här heller. För något i dig försöker säga:
‘Jag lever fortfarande.’

Och det är faktiskt väldigt vackert.”

Kvällssolen glittrar i hennes örhängen när jag fortsätter:

“Jag tror att mötet handlade om mycket mer än honom. Det låter som att något i dig stått och knackat på länge. Och när du såg honom öppnades dörren för en sekund — inte bara till en gammal romans, utan till en gammal version av dig själv.

Hon som levde mer intuitivt. Sensuellt. Färgstarkt. Hon som inte bad om ursäkt för sin energi.

Det händer ofta mitt i tryggheten och vardagen att vi långsamt slipar ner delar av oss själva för att skapa lugn och harmoni. Ingen gör egentligen fel. Det bara händer. Särskilt för kvinnor mitt i livet som under så många år burit ansvar för andra människors behov.

Man börjar anpassa sin eld efter rummets temperatur.

Och efter ett tag saknar kroppen sig själv.

Inte dramat.
Inte kaoset.
Sig själv.”

Jag låter handen röra vid hennes örhängen.

“Det är därför de där örhängena betyder mer än bara örhängen, eller hur?”

Hon skrattar genom tårarna.

De var nästan som ett litet uppror från själen:
‘Hallå… jag är kvar här inne.’

“Vet du vad jag tror?” säger jag.
“Du är på väg in i en ålder där det nästan blir omöjligt att fortsätta överge sig själv utan att hjärtat protesterar. Många kvinnor mellan 50 och 60 beskriver exakt det här. Inte att de vill lämna sina liv — utan att de inte längre orkar leva halvt.”

Hon sitter tyst länge.

Sedan säger jag:

“Så kanske är frågan inte:
‘Varför reagerade jag så starkt på honom?’

Utan:
‘Vad i mig försöker vakna nu?’”

Hon torkar kinderna.

Och jag ler.

“Ibland börjar stora livsförändringar inte med något dramatiskt.

Ibland börjar de med ett par strassörhängen.”

Hon skrattar högt nu.

Och innan vi går därifrån säger jag:

“Jag tror inte att den där kvinnan är borta överhuvudtaget.

Jag tror bara att hon gick på gatan idag och vinkade till dig.”

Hon tittar på mig länge. Och jag säger :

”Hur känns det att hitta hem igen?”

Sedan ler hon genom tårarna och viskar:

“Alldeles… alldeles underbart.”

Morgonen därefter tar jag stegen för att åter igen gå och läsa in en bok. Boken Worthy som också handlar om att stå upp för sig själv igen.

Jag stannar till, går in igen och öppnar mitt lilla smyckeskrin och där ligger dom MINA strassörhängen.

Klart jag kan ha strassörhängen en helt vanlig vardag!