Jag går med skönhet…

Önskar er en fin sommar! Kram Malin

Allt jag kunde önskat mig och mer

Så, nu är det väl ändå dags att jag berättar om min ljuvliga födelsedagsvecka.

Jag hade planerat den sedan november och velat mellan min väninnas hus i Frankrike, mitt gamla hem Mallorca eller Grekland, den plats där jag egentligen känner mig som mest lycklig. Eller är det verkligen sant? Mer om det senare…

Jag hade sparat och lagt undan pengar, för planen var att det inte var mina barn som skulle köpa mig en resa, utan att jag skulle ge dem en upplevelse av något som är jag. Dessa tre platser symboliserar mitt liv på olika sätt. Minnen, upplevelser och kärlek.

Till slut vann Rhodos i Grekland. Mycket för att det var dit pappa tog mig när jag var åtta år, och en plats jag har återkommit till fler gånger än jag kan räkna. Både med honom, med yogagrupper och på egna resor.

Det fanns också en strand jag ville att mina barn skulle uppleva: Stegna. Där ville jag att vi skulle besöka Kozas fiskrestaurang för middag och Marias Taverna för lunch.

Alexia på Apollo gruppresor hade haft ett enormt tålamod med alla mina önskningar. En ängel på jorden! Och när vi äntligen fann det som var perfekt kunde jag börja slappna av och planera innehållet för resan mer detaljerat. Alexia hittade ett hotell som bara låg tjugo minuter från Stegna, vid stranden Kolymbia. Det heter Port Royal och låg precis vid havet.

Min födelsedagsgåva till mig själv var att få vara med mina barn. Och att också få bjuda in deras partners och min egen partner.

Jag betalade mina barns resa och boende, och mina barn och deras partners delade på partnerns kostnad. Eller så betalade partnern det själv. Det fick de avgöra.

Målet för mig var inte bara att få uppleva tid med mina barn, utan också att se dem ha egen tid med varandra. Så min enda regel under resan var: inget tvång till gemensamma måltider, förutom på min födelsedag och pappas födelsedag.

Det skapade en frihet för dem och för mig. Oftast hamnade vi ändå på samma restaurang, men vid olika bord, för att sedan stråla samman på hotellet. Ingen behövde undvika någon. Ingen behövde känna skuld för att de ville ha egen tid. Snarare skapades en öppenhet som gjorde att vi ändå sågs, sa hej, kramades och satte oss där det kändes bäst.

Mina barn är ju vuxna nu och arbetar heltid. De behövde tid för egen återhämtning och tid för kärleken, och jag mådde bra av att ge dem den möjligheten. Jag kände också en enorm tacksamhet över att de gillade idén.

På söndagen när vi kom dit var vi alla trötta på grund av det tidiga flyget. Vi hade allihop behövt gå upp klockan tre på morgonen, och två av mina barn hade jobbat sent så de hade knappt sovit alls. Så fri tid och att sova ut var det som gällde.

De som kunde och orkade sammanstrålade på restaurangen Ozaki för middag, som bara låg ett stenkast från vårt hotell Port Royal. Ozaki blev kärlek vid första ögonkastet och vi återkom alla dit flera gånger under veckan.

Den 11 maj, som var min födelsedag, var jag uppe tidigt för att förbereda mig mentalt för allt som skulle hända den här dagen. Min partner brukar inte vara uppe lika tidigt som jag, men denna gång höll även han på att fixa. Jag anade att något var på gång…

Och helt plötsligt knackade det på dörren och den underbaraste kör av våra barn och partners sjöng “Ja må hon leva” utanför. Jag fick kramar och ett paket i min hand, och vi bestämde att vi skulle sammanstråla nere vid frukosten.

När jag kom ner satt alla så fint vid olika bord men ändå runt omkring mig. Och jag fick öppna mitt paket.

Det var ett halsband med olika hängen som var och en av dem hade valt ut, oberoende av varandra. De frågade om jag kunde räkna ut vem som hade köpt vad, och jag gissade rätt på varenda en.

Det var så otroligt fint. Men det var också lite märkligt.

Bara en vecka tidigare hade jag varit på begravning för våra vänner Sarah, Zoe och Rennies mamma, Francine. En fantastisk kvinna och en stor inspiration för mig.

För många år sedan var vi alla i New York med Francines familj och där köpte jag ett halsband med olika hängen. Det stod MOM på ett, ORIGINAL på ett annat, och “I don’t care what people think of me, it’s none of my business anyway” på ett tredje. Av någon anledning tog jag på mig det halsbandet till begravningen. Jag hade inte använt det på väldigt länge, men kände att det var så mycket Francine.

När jag väl var där, och vi var på väg därifrån, stannade jag tvärt och sa till min dotter Love:

“Jag lämnar halsbandet vid graven.”

Hon nickade. Hon visste ju att hon och hennes syskon redan hade planerat ett annat smycke till mig. Men jag visste ingenting.

Så när jag nu satt där vid frukosten med det nya halsbandet i min hand tittade jag upp på Love, som log.

“Märkligt”, sa jag.

Och så berättade jag för barnen att det halsband som i så många år hade stått för min kärlek till dem nu var lämnat som gåva till Francine. Och här satt jag, helt ovetande om att de redan hade planerat ett nytt.

Jag blir så ofta förundrad över den fantastiska guidning vi får av universum. Som om något inom oss redan vet.

Efter frukosten begav vi oss till Stegna strand och min vän Georges lilla townhouse, där vi hade solstolar. Han lät oss använda ett av sina rum för ombyte och för att ställa in väskor när det till exempel var dags för lunch.

Det var inte superstark sol, så vi kunde alla plocka upp en bok, somna om och bara chilla.

När det var dags för lunch gick vi bort till underbara Marias Taverna. Jag älskar deras grekiska, hemlagade mat och trots att vi beställde massor av mat att dela på blev det inte alls dyrt. För här går grekerna själva och äter.

Jag kan säga att om jag skulle tipsa om någon restaurang på Rhodos så är det just denna. Det är så mycket kärlek till maten, och grekisk husmanskost när den är som bäst. Familjeägt och enkelt. Deras citronkyckling är min favorit!

Efter lunch vilade vi på maten, men sedan tog några av oss en promenad till klipporna vid Grand Blue. Det tar cirka femton minuter att gå dit och sedan behöver man gå nerför en lång, ringlande trappa. Där finns solstolar och en bar, men lägg dig inte där — det är alldeles för dyrt. Gå istället till vänster på en liten stig, så kommer du till klipporna.

Ha bra skor på dig, och gärna badskor som du kan simma med. Där simmade vi i de små grottorna och njöt av det klara vattnet.

Klockan 19 var det dags för middag hos min vän Dimitris på hans fiskrestaurang Kozas. Han är som en enda stor famn, och denna restaurang har varit i hans familj i tre generationer. Den var en av de första restaurangerna på Stegna strand.

Så mycket fantastiskt god mat. Och där fick jag många gånger höra min familj uttrycka ord som:

“Det här är galet gott!”

Lyckan var total för mig och jag satt ofta tyst och bara tittade på dem. På samtalen de hade med sina partners eller syskon emellan. Martin med sin son och flickvän. Och jag med Dimitri.

Det var så fint att se mina barns glädje och njutning, där maten blandades med samtal och skratt.

Det var den bästa dagen i mitt liv hittills.

Förutom dagarna då de alla fyra föddes.

Fortsättning följer…

Varför känns det som om musklerna vobblar?!

Jag stod och tittade på mina ben häromdagen och tänkte:

“Vad är det som händer egentligen?”

Inte huden. Inte celluliterna. Inte ens åldrandet i sig. Det var känslan inifrån.

Som om musklerna i låren inte längre satt fast på samma sätt. Som om något blivit mjukare, lösare, mindre sammanhållet. Nästan som att kroppen tappat sitt “fäste” inifrån.

Och jag tänkte:

Är det bara jag?

Men ju mer jag pratar med kvinnor i min egen ålder desto mer inser jag att många känner samma sak. Vi beskriver det olika men menar ofta samma sak:

“Jag känner mig dallrig.”

“Som om musklerna försvunnit.”

“Som om kroppen inte håller ihop på samma sätt längre.”

Och vet du? Det är inte inbillning.

När vi kommer in i klimakteriet och åren efter förändras kroppen på djupet. Hormoner påverkar inte bara fertilitet och humör utan även muskler, fascia, bindväv, kollagen, återhämtning och cirkulation. Kroppen känns annorlunda därför att den är annorlunda.

Men det betyder inte att den är trasig.

Det betyder heller inte att vi måste få panik och börja kriga mot kroppen för att se ut som vi gjorde när vi var trettio.

Jag tror faktiskt att mycket av lidandet idag kommer från att kvinnor försöker träna mot kroppen istället för med den.

Hård träning, stress, för lite vila och ständig kamp mot tiden kan ibland förvärra det hela. Kortisolnivåerna ökar, inflammationen ökar och kroppen går in i ännu mer obalans. Vi lever i en kultur som ofta skriker:

“Mer! Hårdare! Fortare!”

Men kroppen i den här fasen av livet viskar ofta något helt annat:

“Snällare. Smartare. Mer balanserat.”

Det betyder inte att vi ska sluta röra på oss.

Tvärtom. Kroppen behöver styrka — men utan panik och stress.

Den behöver belastning, för det stärker inte bara musklerna utan även hjärnan.

Den behöver cirkulation och rörelse.

Men den behöver också återhämtning, näring, sömn, mjukhet och närvaro.

Och kanske framför allt: den behöver att vi slutar se den som ett problem att lösa.

Just nu är jag i mitt älskade Grekland och jag märker hur bra kroppen mår av havet. Jag rör mig långsamt i vattnet, känner motståndet mot benen, höfterna och ryggen. Jag simmar, går, flyter, andas.

Men jag använder också vattnet som motstånd. Jag skjuter det åt sidan, framåt och bakåt. Gör benböj och små upphopp där ingenting skaver i knäna eller höfterna.

Och plötsligt känns kroppen mer hel igen.

Inte yngre. Inte perfekt. Men levande.

Kanske är det just det som är nyckeln i den tredje våren av livet: att sluta jaga tillbaka till den vi var och istället börja lära känna den vi håller på att bli.

Kroppen försöker också hitta ett nytt sätt att vara kvinna eller man på.

Och det finns hopp. Så mycket hopp.

Ju mer jag läser om jordning och kroppens elektriska system desto mer fascinerad blir jag över havet.

För havet är inte bara vatten.

Saltvatten leder elektricitet och jorden bär naturligt en negativ laddning. Forskare inom området earthing menar att direktkontakt med marken och havet kan hjälpa kroppen att ta upp fria elektroner som verkar antiinflammatoriskt och lugnande för nervsystemet.

Kanske är det därför så många av oss känner oss annorlunda efter några dagar nära havet.

Mjukare i kroppen. Lugnare i nervsystemet. Mer närvarande. Mindre svullna. Och kanske är det inte bara semesterkänslan.

Grekerna har i generationer levt nära havet. Stått länge i vattnet. Gått barfota på stenarna. Levt utomhus stora delar av året. Inte som en trend utan som en naturlig del av livet.

Ibland undrar jag om kroppen minns något där. Något vi moderna människor har tappat kontakten med.

För vi är elektriska varelser.

Hjärtat arbetar med elektricitet.

Nervsystemet arbetar med elektricitet.

Musklerna arbetar med elektricitet.

Och kanske mår kroppen bättre när den får kontakt med den största naturliga energikällan vi har: jorden själv.

Men varje dag säga till din kropp att du är alldeles alldeles underbar!

Är grekiskt kaffe bättre?

När jag kommer till Grekland dricker jag enbart grekiskt kaffe. Så vad är då grekiskt kaffe? Lite som vårt svenska kokkaffe men istället för att som vi låta sumpen sjunka i kannan heller de upp kaffet direkt i den lilla espressokoppen och så får sumpen sjunka ner där istället. Ingen stress alltså. Ingen svepning av kaffe utan du får sitta en stund och låta det sjunka ner..

Så är grekiskt kaffe bättre för hälsan? Ja, faktiskt på några sätt kan grekiskt kaffe vara lite “snällare” och potentiellt hälsosammare än vanligt bryggkaffe — men det beror också på hur mycket man dricker och hur det tillagas.

Det grekiska kaffet (likt turkiskt kaffe) kokas långsamt i en liten kanna, ofta kallad briki, och kaffet filtreras inte bort. Det gör att smaken blir kraftig men mängden kaffe man dricker oftast är ganska liten. Det innehåller vanligtvis mindre koffein per kopp än en stor kopp bryggkaffe eller espresso, trots den starka smaken.

Några saker som forskare och nutritionister ofta lyfter fram:

Det är rikt på antioxidanter. Precis som annat kaffe innehåller det polyfenoler och antioxidanter som kan skydda cellerna mot oxidativ stress.

Mindre koffeinchock. Eftersom portionerna är små och bryggningen långsam upplever många mindre “stresspåslag” än av stora koppar vanligt kaffe. För vissa kvinnor i klimakteriet kan det kännas skönare för nervsystemet och hjärtklappning.

Koppling till Blue Zones och lång livslängd. I delar av Grekland där människor lever ovanligt länge — till exempel på Ikaria — dricks ofta just grekiskt kaffe dagligen tillsammans med social gemenskap, vila och långsamma ritualer. En del studier har sett samband mellan traditionellt grekiskt kaffe och bättre kärlfunktion hos äldre människor. Men då handlar det också om hela livsstilen: olivolja, sömn, natur, relationer, mindre stress osv.

Många svenskar dricker kaffe som energi för att “köra vidare”, ofta tillsammans med stress, dålig sömn och för lite mat. Då blir kaffet mer som ett lån från nervsystemet.

Det intressanta är att forskning idag visar att kaffe i måttliga mängder faktiskt verkar vara kopplat till:

• lägre risk för vissa neurodegenerativa sjukdomar

• bättre leverhälsa

• lägre risk för typ 2-diabetes

• mycket antioxidanter

Så kaffe är inte “farligt” för de flesta. Men kroppen verkar må bäst när:

• kaffet dricks långsamt

• inte på tom mage

• inte som stressbränsle

• tillsammans med vila, mat och gemenskap

Och där är Medelhavskulturen ganska klok ☺️
Kaffet är inte bara koffein där. Det är en ritual. Ett andetag. Ett möte.

Lite förenklat:

1. Espresso = “Nu kör vi!”

2. Svenskt kontorskaffe = “Jag måste orka”

3. Grekiskt kaffe = “Sitt ner en stund”

   Kärlek från Grekland!

Att vakna till livet igen.

Hon ringer mig nästan i panik.

“Hej… jag måste fråga dig en sak. Eller kan vi ses? Snälla. Det är viktigt.”

Jag försöker hålla rösten lugn men blir orolig.
“Är du okej? Har det hänt något?”

“Allt är bra”, svarar hon snabbt. Sedan skrattar hon nervöst.
“Eller egentligen åt helvete men fantastiskt. Var inte orolig. Möt mig bara.”

Jag har precis jobbat klart så jag skyndar mig iväg och vi bestämmer att ses i parken i Vasastan.

När jag får syn på henne strålar hon, även om jag ser nervositeten bakom leendet. Hon har jeans, vit skjorta och stora glittriga örhängen. Jag tänker direkt att det var länge sedan jag såg henne bära sådana örhängen. Länge sedan jag såg den sidan av henne över huvud taget.

Hon sätter sig bredvid mig på bänken och tar ett djupt andetag.

“Du måste hjälpa mig att förstå en sak. Fast jag vet inte ens om det går att förstå eftersom det handlar om känslor…”

Hon berättar att hon för många år sedan hade en liten fling som aldrig riktigt hann bli något. De var båda upptagna då och livet drog dem åt olika håll.

“För några år sedan tog han kontakt igen och bad om ursäkt för hur allt blev. Jag bad också om ursäkt. Sedan gick livet vidare.”

Hon blir tyst en stund innan hon fortsätter.

“Den senaste tiden har jag känt precis som du skriver om i Den tredje våren… att jag tappat bort mig själv lite. Min passionerade sida. Allt som hänt genom klimakteriet och livet har gjort mig avtrubbad på något sätt. Barnen har flyttat ut, livet har lugnat sig… och plötsligt finns det plats att känna efter. Och då inser jag att jag saknar henne. Den jag en gång var.”

Hon skrattar till och skakar på huvudet.

“Häromdagen såg jag Je m’appelle Agneta och tänkte:
‘Men herregud… det där är ju jag.’
Jag har valt tryggheten före mitt levande jag.”

Sedan tittar hon på mig med stora ögon.

“Idag passerade vi varandra på gatan. Jag såg honom inte först, men plötsligt märkte jag att han tittade på mig som om han försökte känna igen mig. Och när jag såg att det var han…”

Hon lägger handen mot bröstet.

“…då hände något. Mitt hjärta rusade iväg. Hela jag blev varm. Det var som om en känsla jag inte känt på många år exploderade i mig. Ingen av oss sprang fram till den andre. Vi bara fortsatte åt varsitt håll. Men hela jag skakar fortfarande.”

Hon tittar ner på sina händer.

“Vad var det som hände? Är det karma? Energi? Jag blir nästan rädd… men samtidigt känns det som om hela jag vaknade till liv.”

Jag kramar hennes hand. Hon är så vacker där hon sitter — i sitt nervösa, lite ungdomliga 56-åriga jag med de glittriga örhängena som fångar kvällssolen.

Och jag svarar:

“Det som hände kan vara flera saker samtidigt.

Först och främst kroppen och nervsystemet. Människor vi haft stark kemi med — särskilt sådana relationer som aldrig riktigt fick ett avslut — kan ligga kvar i oss som en öppen loop. När vi sedan plötsligt ser personen igen kan hela kroppen reagera blixtsnabbt. Adrenalin. Minnen. Fantasier. Möjligheter som aldrig blev. Det kan kännas nästan elektriskt.

Och ärligt talat… ibland är det också passion. Livskraft. Något i oss som vaknar.”

Hon nickar tyst.

“Men vet du vad jag tror är viktigast här?” fortsätter jag.
“Jag tror inte att det här bara handlar om honom. Jag tror att mötet väckte något i dig som du saknat länge.”

Hon tittar upp.

“Du sa något väldigt viktigt nyss:
‘Jag har tappat bort mitt passionerade jag.’

Det där tror jag är nyckeln.

Kanske blev den där mannen inte bara en gammal fling. Kanske blev han en spegel av en del av dig själv som du saknat:
den levande, impulsiva, vibrerande kvinnan. Hon som känner starkt. Hon som längtar. Hon som glöder.”

Hon blir alldeles stilla.

“När sådant varit nedtryckt länge kan ett enda ögonblick öppna dammluckorna.”

Jag lutar mig tillbaka mot bänken.

“Och visst finns det människor där kemin känns nästan ödesbestämd. Som om något fortsätter leva trots tiden. Många skulle kalla det energi, karma eller själslig igenkänning. Jag tycker inte man behöver avfärda det. Vi människor är mer komplexa än bara biologi.

Men… starka känslor betyder inte automatiskt att man ska kasta om hela sitt liv.”

Hon skrattar plötsligt till.

“Det där behövde jag höra.”

“För ibland handlar det om personen.
Ibland handlar det om sorgen över den man själv blivit.
Och ibland är det båda samtidigt.

Och hjärnan älskar att fylla i tomrum — särskilt kring människor vi aldrig riktigt fick leva färdigt med. Då kan fantasin bli större än verkligheten.”

Hon nickar igen.

“Samtidigt tycker jag inte att du ska trycka undan det här heller. För något i dig försöker säga:
‘Jag lever fortfarande.’

Och det är faktiskt väldigt vackert.”

Kvällssolen glittrar i hennes örhängen när jag fortsätter:

“Jag tror att mötet handlade om mycket mer än honom. Det låter som att något i dig stått och knackat på länge. Och när du såg honom öppnades dörren för en sekund — inte bara till en gammal romans, utan till en gammal version av dig själv.

Hon som levde mer intuitivt. Sensuellt. Färgstarkt. Hon som inte bad om ursäkt för sin energi.

Det händer ofta mitt i tryggheten och vardagen att vi långsamt slipar ner delar av oss själva för att skapa lugn och harmoni. Ingen gör egentligen fel. Det bara händer. Särskilt för kvinnor mitt i livet som under så många år burit ansvar för andra människors behov.

Man börjar anpassa sin eld efter rummets temperatur.

Och efter ett tag saknar kroppen sig själv.

Inte dramat.
Inte kaoset.
Sig själv.”

Jag låter handen röra vid hennes örhängen.

“Det är därför de där örhängena betyder mer än bara örhängen, eller hur?”

Hon skrattar genom tårarna.

De var nästan som ett litet uppror från själen:
‘Hallå… jag är kvar här inne.’

“Vet du vad jag tror?” säger jag.
“Du är på väg in i en ålder där det nästan blir omöjligt att fortsätta överge sig själv utan att hjärtat protesterar. Många kvinnor mellan 50 och 60 beskriver exakt det här. Inte att de vill lämna sina liv — utan att de inte längre orkar leva halvt.”

Hon sitter tyst länge.

Sedan säger jag:

“Så kanske är frågan inte:
‘Varför reagerade jag så starkt på honom?’

Utan:
‘Vad i mig försöker vakna nu?’”

Hon torkar kinderna.

Och jag ler.

“Ibland börjar stora livsförändringar inte med något dramatiskt.

Ibland börjar de med ett par strassörhängen.”

Hon skrattar högt nu.

Och innan vi går därifrån säger jag:

“Jag tror inte att den där kvinnan är borta överhuvudtaget.

Jag tror bara att hon gick på gatan idag och vinkade till dig.”

Hon tittar på mig länge. Och jag säger :

”Hur känns det att hitta hem igen?”

Sedan ler hon genom tårarna och viskar:

“Alldeles… alldeles underbart.”

Morgonen därefter tar jag stegen för att åter igen gå och läsa in en bok. Boken Worthy som också handlar om att stå upp för sig själv igen.

Jag stannar till, går in igen och öppnar mitt lilla smyckeskrin och där ligger dom MINA strassörhängen.

Klart jag kan ha strassörhängen en helt vanlig vardag!

Minnen…

Min lilla underbara familj ♥️

Så stolt över var och en av dem. Över allt de tagit sig igenom, och över vilka de är idag – sedan bilden togs.

I natt drömde jag att jag höll ett nyfött barn i min famn.

Så morgonen är fylld av tankar på var och en av mina.

Det händer något när man håller sitt barn för första gången.

En kärlek som är svår att sätta ord på.

När det där lilla livet har vuxit inom dig – burits av ditt blod, dina celler, dina andetag, dina känslor… då öppnas något.

Och när de där små, starka fingrarna greppar ditt finger, reser sig en kraft inom dig.

En urkraft. Ett beskydd. Som en lejoninna.

Ett beskydd som också väcks till liv hos en förälder till ett adopterat barn.

Något händer… som egentligen inte går att beskriva med ord.

Livet får en ny mening. Och sedan börjar resan. År av oro och lycka – varje dag, året runt. Och så en dag börjar de gå sin egen väg.

Precis som de ska.

De knuffar sig fria, steg för steg. Och kvar står vi… med samma kärlek. Samma stolthet. Och en ny känsla – saknad.

Hur självständiga och starka de än blir, så känns de fortfarande i oss. Minnena sitter kvar i kroppen. Doften av små fötter på skötbordet. Skratten som bubblade upp ur deras magar.

Etsat i kärlek.

Barnen ska få springa ut i livet. Men alltid med en dörr öppen hem. Och vi sitter där, stolta, och ser deras liv ta form. Ser deras lycka vibrera genom världen.

Men någonstans… så fortsätter deras hjärtslag att leva i oss.

Att vara förälder – till små och vuxna barn – kan få den starkaste, coolaste pappan att fälla tårar. Av stolthet, beundran eller saknad. Alla starka murar faller i vår kärlek till er.

Så älskade barn… kanske är det just det som är så svårt att förklara. Att vår oro inte handlar om att vi inte tror på er. Utan om att vi alltid kommer att känna er i oss.

En dag kommer ni att förstå.

Inte för att vi säger det.

Utan för att livet visar er.

När ni själva håller det där lilla livet i er famn… och plötsligt känner hur kärlek och oro alltid går bredvid varandra – hur gamla ni barn än blir.

Och kanske förstår ni då också att vi gör så gott vi kan när vi låter er springa fritt ut i livet.

Vi föräldrar är långt ifrån perfekta, men oj vad vi älskar er.

Även de gånger vi verkligen försöker att inte älska er så mycket. Även när vi försöker släppa taget lite mer.

Era hjärtan slår i våra celler.
Era liv pulserar i vårt blod.

Så ha tålamod med oss. ❤️

Vad triggar dig?

Jag har följt Gregg Braden i över trettio år. Hans visdom har burit mig genom så många skiften i livet. Ibland varsamt, ibland mer utmanande – men alltid med en riktning som lett mig närmare något sant.

Igår, när jag blev intervjuad igen för Gudinnesummit, slog det mig att mycket av det jag delar idag inte bara är ord jag har hört, utan något jag har fått leva igenom. Något som har blivit erfarenhet i kroppen. Och just därför vet jag att det inte alltid är enkelt. Men det är befriande.

För vi kommer inte undan längre.
Vi behöver, mer än någonsin, välja kärlek och medkänsla.
Inte som en vacker tanke – utan som ett aktivt val, i våra liv, i våra relationer, i hur vi möter världen.

Så fort vi triggas är det lätt att vilja dra sig undan. Att undvika personen, situationen, känslan. Men den vägen leder oss bort från oss själva. För det som väcks – väcks i oss.

Triggern sitter inte i den andra. Den visar något i dig.
Kanske en rädsla.
Kanske ett gammalt sår.
Kanske något du aldrig själv skulle göra – och därför reagerar starkt på.
Kanske en känsla av att inte vara respekterad eller vald och då inte älskad.

Och där, precis där, finns också din väg.
Att stanna. Att lyssna. Att våga se.

Att hitta såret inom dig.
Att se dramat du själv – ofta omedvetet – har varit med och skapat.
Och sedan göra något så radikalt som att möta det med kärlek.

Att hålla om det.
Att förlåta.
Att känna empati – både för dig själv och för andra.

För det är inte andras fel att du triggas.
Det är i dig bristen på acceptans, förståelse eller medkänsla visar sig.
Och det är också där läkningen kan ske.

Så om vi, mitt i allt som sker i världen och i våra egna liv, stannar upp och frågar oss:
”Vad skulle kärleken göra nu? ” ( Ur boken Samtal med Gud av Neal Donald Walsch)

Då börjar något skifta.

Inför världens ledare – de som väcker rädsla, ilska eller förtvivlan i oss – kan vi, om vi vågar, se bortom handlingen för ett ögonblick. Inte acceptera eller ursäkta, men förstå.
Vad är det i en människa som leder till så mycket behov av kontroll, bekräftelse eller makt?
Vilken smärta bärs där inne?
Att hålla många liv i sina händer måste vara en tung börda för en själ.

Och i det kan vi välja att skicka empati. Inte som en svaghet, utan som en kraft.

I våra nära relationer ser det kanske annorlunda ut, men vägen är densamma.
När du triggas av en familjemedlem, en partner eller någon från det förflutna – stanna upp.

Fråga dig själv:
Var i mig sitter det här såret?
Vad är det som känns hotat?
Vad är jag rädd för?

Och låt hjärtat få vara med i svaret.

Känn empati för dig själv i det du upplever.
Håll om det som gör ont.
Tacka för det du får syn på.
Och när du är redo – släpp taget.

Inte för den andras skull, utan för din egen.

För vi är inte här för att bära vidare det som tynger oss.
Vi är här för att lära oss, uppleva livet men också att läka, och i det – skapa något annat.

Som Gregg Braden säger: vi är den vibration vi väljer att vara.
Och den vibrationen påverkar inte bara världen omkring oss – den lever i oss. I våra tankar, i våra känslor, i våra kroppar.

Så välj medvetet.

Inte perfekt. Men ärligt.
Om och om igen.

För din skull.
För dem du älskar.
Och för den värld vi alla är en del av.

Helt ärligt – jag gör misstag och faller nästan dagligen i det här.
Men jag tror på det han förmedlar. På den här visdomen. På arbetet med energi och kärlek.

Och jag vet att det påverkar mig ännu mer att inte göra det.
Att inte möta mig själv. Att inte läka i kärlek.
Det känns – hela vägen ner på cellnivå.

Så jag fortsätter.
Jag försöker.
Och jag ber om hjälp, varje dag.

Låt min själ omfamna din, Malin

Försurad eller inte

Försurad eller inte- Om pH, bikarbonat och det vi egentligen behöver.

Jag gjorde ett sådant där test i morse. Ett lackmuspapper i urinen. Resultatet visade att jag var “sur”. En timme senare, efter ett glas vatten med bikarbonat, var jag plötsligt “basisk”.

Det är så lätt att tänka då: Oj, min kropp är i obalans. Jag måste fixa det här.

Men sanningen är lite mer nyanserad – och faktiskt mer trygg än så.

Det vi mäter med sådana tester är urinens pH, inte kroppens. Och urinen är just kroppens sätt att göra sig av med sådant den inte längre behöver. Den kan vara sur ena stunden och mer basisk nästa, beroende på vad vi ätit, druckit, hur vi sovit och hur kroppen arbetar just då.

Men själva kroppen… den är klok. Den håller sitt pH inom ett mycket snävt spann. Om den inte gjorde det skulle vi bli allvarligt sjuka. Det är inget som svänger upp och ner under en vanlig dag.

Så när vi pratar om att vara “försurade” är det ofta något annat vi egentligen menar. Testet visar att de renande organen gjort sitt jobb. Men kanske att vi också är trötta. Stressade. Inflammerade. Att vi inte riktigt känner oss i balans.

Och det var nog där jag befann mig.

För igår var en sådan dag då kroppen verkligen fick jobba. Jag stod upp större delen av dagen med mina systrar i mammas lada. Ett projekt som vi skjutit framför oss i åtta år. Jag hade dessutom under veckan hållit i mammas smyckesförsäljning tillsammans med Jewellery Escape på Strandvägen, samtidigt som jag skyndade mellan uppdrag och läste in boken Worthy. Det blev intensiva dagar.

Jag var trött långt in i kroppen. Hade värk i benen, bakom knäna och min hälsporre gjorde sig påmind. Du vet den där känslan när kroppen nästan säger: nu räcker det för idag.

På kvällen samlades vi ändå. Mina systrar Monica och Kristin, Martin och Gunnar. Vi åt gott. Mycket grönt, men också kött. Vi öppnade en av mammas Cava – bara det var en stund i sig – och senare blev det en glass. En kväll med både näring och njutning. Livet, precis som det är.

Så när testet på morgonen visade “surt” hade det varit så lätt att tänka att något var fel pga maten. Att jag behövde rätta till mig själv.

Jag hade ätit en stor sallad med grönkål, spenat och ruccola, toppad med fetaost, grönt äpple, granatäpple och lite lime. Samtidigt hade jag ätit kött, druckit vin och avslutat med något sött. En fantastisk balanserad måltid av hälsosamt och njutning!

Och kroppen hade gjort precis det den ska.

För även om det gröna ofta förknippas med något “basiskt”, påverkar protein från kött, alkohol och socker kroppen på andra sätt. Den arbetar, bryter ner, sorterar – och det den inte behöver gör den sig av med via urinen.

Så att testet visade “surt” var egentligen inte konstigt alls. Det var bara kroppen som gjorde sitt jobb. Inte ett tecken på att något var fel i resten av min kropp.
Utan ett tecken på att något fungerade.

Min älskade kropp hade burit mig genom en lång dag. Den hade tagit hand om maten, drycken, intrycken. Den hade stått kvar när jag själv nästan inte orkade mer.

Och kanske var det just därför urinen visade som den gjorde – för att kroppen arbetade, rensade, återställde.

Det fick mig att stanna upp.

Hur lätt det är att tolka kroppens signaler som problem, när de i själva verket är tecken på att kroppen gör sitt jobb. Hur snabbt vi går till att vilja korrigera, fixa, förbättra – istället för att först lyssna.

Och kanske är det där vi behöver bli lite snällare mot oss själva. Inte alltid ha så bråttom att förstå allt. Inte alltid försöka rätta till. Ibland bara lyssna.

Och ge kroppen det den egentligen ber om: vila, återhämtning… och lite mer omtanke.

Bikarbonat kan absolut påverka urinens pH. Och i vissa stunder – som när magen känns orolig – kan det vara lindrande. Jag har själv jagat ett “basiskt tillstånd”. Men det kan lätt bli en distraktion från det som faktiskt gör skillnad.

För det som verkligen stöttar kroppen är oftast det enklare. Att få sova. Att få andas. Att röra sig. Att äta mat som kroppen känner igen – grönsaker, färger, liv.

Och kanske viktigast av allt – att få börja dagen i ljus.

Där, i morgonen, landar jag alltid igen.

Inte i att försöka rätta till allt på en gång. Inte i att analysera varje signal. Utan i det enkla. I att gå ut med Nala, vända mig mot solen och låta kroppen få vakna i sin egen takt.

Efter en dag då kroppen varit trött, burit mycket och gjort sitt arbete i det tysta… blir den stunden ännu viktigare. Som en mjuk omstart. Ljuset når mina ögon och hjälper kroppen att hitta sin rytm igen. Den där inre klockan som vet när det är dags att vakna, att återhämta sig, att börja om. Och samtidigt händer något annat.

Jag landar i mig själv. I andetaget. I närvaron. Jag påminner mig om att jag inte behöver fixa allt. Att kroppen inte är min motståndare – utan min följeslagare.

Och kanske är det just där balansen finns. Inte i att bli perfekt. Utan i att möta sig själv, precis där man är.

Att börja dagen med ett glas vatten med citron – och ibland ett glas vatten med lite bikarbonat – kan jag uppleva hjälper mig att stötta kroppen efter en kväll med kött och alkohol.

Men det får inte bli en quick fix. Inte något vi gör i farten, för att sedan springa vidare, när kroppen egentligen försöker säga: Jag är trött. Jag behöver vila.

Kanske är det istället just där vi behöver stanna upp en stund. Gå ut i skogen.
Känna solen och ljuset. Få en kram av den vi älskar – låta kroppen få landa i det som ger oss lugn.

För en quick fix är precis vad det är – något snabbt i språnget. Men det som verkligen bär oss håller över tid.

Att sova ut.
Att vila.
Att ta några djupa andetag i den friska luften.

Att visa livet att vi värnar om stunden vi har här. Det är viktigare.

Kram, Malin

Själen…och mina mitokondrier

Varje morgon när jag går ut med Nala vänder jag mig mot solen.

Dels för att jag upplever att något i mig möter ljuset – som att själen får landa och vakna inför dagen. Men också för att kroppen faktiskt behöver det. Morgonljuset hjälper oss att hitta vår rytm igen, att vakna på riktigt. Och kanske är det så att vi, på cellnivå, också känner igen ljuset. Som om något i oss minns hur vi är tänkta att leva.

Det har blivit en stilla stund av närvaro. En liten bön. Jag tackar natten för dess vila och sömn.
Och jag tackar dagen som nu kommer – med nya möjligheter att vara den bästa versionen av mig själv. Att få uppleva detta korta ögonblick jag har här på jorden, om vi jämför med vår planets historia. Att få vara här, just nu. Jag ber om styrka för de utmaningar som kan komma.
Och jag påminner mig själv om att låta ljuset vara min ledstjärna – att välja de goda tankarna, de goda orden och de goda handlingarna.

Ljuset hjälper mig att stanna upp.
Att andas.

I min första bok skriver jag om något Dalai Lama ofta talar om – medkänsla i meditationen. Jag valde att dela upp ordet till med känsla.
För när jag gör det jag gör med känsla, då är jag här. Då är jag närvarande. Och det är svårt att vara någon annanstans än just i nuet.

Jag har ibland tänkt att solljuset kanske var människans första kontakt med något heligt.

Långt innan vi blev de människor vi är idag, när vi levde närmare naturen – kanske mer som djur – väntade vi in ljuset. Soluppgången betydde liv. Den gav oss möjlighet att se, att hitta mat, att undvika faror. Kanske vände vi oss redan då mot solen i tacksamhet.
För att den kom tillbaka. Djuren gör det fortfarande. De följer ljuset, rytmen, livet. Men vi människor… vi springer ofta rakt in i dagen.
Vi skyndar vidare, bort från något vi en gång visste. Några av oss söker det heliga i kyrkor, i symboler, i ritualer. I yoga eller meditation.
Och det finns något vackert i det. Men kanske har vi också glömt det mest ursprungliga:
Att vända oss mot solen.

Att låta ljuset som reser sig över hustak eller skogsbryn få möta oss först av allt.
Att stå där en stund – med känsla. För i den stunden händer något. Vi landar i oss själva.
Vi känner tacksamhet. Och kanske… nuddar vi vår själ. Jag upplever i alla fall det så.

Jag tror att själen bor i tacksamheten. Eller åtminstone väldigt nära den – någonstans där i bröstet. Kanske granne med den..

Och ljuset påminner mig om något mer: Att vi själva också är ljus.

Inte på ett sätt som behöver bevisas eller förklaras. Utan på ett sätt som kan kännas.

Att varje cell i oss bär på liv, rörelse och energi. Att vi är en del av något större. Som om en liten del av himlen alltid finns kvar i oss.

Och samtidigt händer något helt konkret i kroppen: Nu börjar dagen även i kroppen. .

Ljuset hjälper oss att reglera det som annars lätt kommer i obalans – vår sömn, vår energi, vår klarhet. Det påverkar nervsystemet, hormonerna och hur vi känner oss genom hela dagen. Och djupt där inne, i våra celler, finns något som ständigt arbetar i det tysta – våra mitokondrier. De står för energi och livskraft, för rörelse och återhämtning.

De kanske inte tar emot morgonljuset direkt som ett batteri som laddas. Men de påverkas av den rytm ljuset hjälper till att skapa i kroppen – av balansen, av signalerna, av det som får oss att fungera som vi är tänkta att göra. Kanske är det därför det känns så rätt att stanna upp just där, i morgonljuset. För att något i oss – både biologiskt och själsligt – känner igen det.

Morgonljuset som når våra ögon skickar en stilla signal till hjärnan – att ställa in vår inre klocka, balansera våra hormoner och låta kroppen vakna i sin egen naturliga rytm. Som om vi, i det ögonblicket, inte bara möter dagen – utan också väcker livet i oss själva, hela vägen in i våra celler.

Så därför är morgonen så viktig för mig. Att gå ut och låta den friska luften nå min kropp. Är jag i lägenhet i Stockholm öppnar jag fönstret eller går ut på balkongen. Den svala luften väcker mig. Ljuset berör mig. Och i den stunden visar jag livet att jag värnar om min kropp, min själ och det här ögonblicket på jorden.

Jag springer inte in i dagen.
Jag möter den.

Jag kramar om den som en kär vän som har kommit tillbaka. Och i den omfamningen berättar jag att jag är redo. Redo för en ny dag.
Med nya möjligheter att vara den bästa versionen av mig som är möjlig just idag. Börjar jag i närvaro och tacksamhet, bär de mig genom dagen.

Och kanske är det så att min lilla ritual blir så mycket enklare där i solen:

Låt mig gå med skönhet framför mig –
utan dömande.

Låt mig gå med skönhet bakom mig –
att släppa taget om det som varit, det som ändå inte går att förändra.
Jag lärde mig något.

Låt mig gå med skönhet vid mina sidor –
att välja att gå med dem som vill mig väl.

Låt mig gå med skönhet ovanför mig –
att stanna upp ibland och se det mirakel vår plats i universum är.

Låt mig gå med skönhet under mig –
att välja Moder Jord så ofta jag kan och inte lämna spår som skadar hennes kropp.

Låt mig gå med skönhet inom mig –
att påminna mig själv om att välja de goda orden, de goda tankarna och de goda känslorna.

Om du inte gjort detta tidigare pröva får du se vad som händer om du gör det under tex en veckas tid… Det är så fint. För mig är det som om jag och livet möts i dagens första timmar. Som en stilla påminnelse om livet, om ljuset i dig och miraklet att få leva här och nu på denna vackra blå planet.

Övning:

Så låt det få vara enkelt.

Gå ut en stund, eller öppna ett fönster.
Vänd dig mot ljuset.

Andas några djupa, närvarande andetag.
Känn in.

Träden som ger dig syre.
Luften som rör sig i dina lungor.

Var där du är.

Känn underlaget under dina fötter.
Ljuset mot ditt ansikte och din kropp.
Den friska luften som väcker dig.

Låt ljuset strila genom dina ögonfransar
och nå din inre klocka som sakta vaknar till liv.

Inte för att du måste.
Utan för att du kan.

Och låt orden få landa inom dig, som en stilla bön:

Låt mig gå med skönhet framför mig
Låt mig gå med skönhet bakom mig
Låt mig gå med skönhet vid mina sidor
Låt mig gå med skönhet ovanför mig
Låt mig gå med skönhet under mig
Låt mig gå med skönhet inom mig

Och kanske, om du låter den stunden få ta plats,
följer närvaron och tacksamheten med dig långt in i dagen.

Kram, Malin

Jag har en fråga till dig..

Är du som jag – som ibland påpekar för dig själv att du ser gammal eller sliten ut?

Som kanske undviker att möta någon du känner, bara för att du känner dig osnygg, överviktig eller otränad just den dagen?

Är du som jag – som ibland tänker:

“Det finns så många där ute som är bättre än jag… varför skulle just jag lyckas?”

Eller:

“Varför skulle min partner stanna hos mig, när det finns så många som är klokare, vackrare eller yngre?”

Då vill jag ställa en fråga till dig, min likasinnade:

Om du skulle prata till dina vänner så som din inre kritiker pratar till dig…

skulle du ens ha några vänner kvar?

Nej. Precis.

Så låt oss bli någon vi vill ha kvar i vårt eget liv. Vi är ju båda fantastiska! En vän att hålla kär. En röst som lyfter – inte trycker ner.

Deal? 🤗

En hälsning från pappa..kanske.

Jag städar bland alla mina kartonger. Det har ju ändå blivit en hel del genom åren sedan jag flyttade hemifrån första gången. Varje gång sparas något, annat slängs.

Något jag har svårt att slänga är böcker. Jag vet inte varför, men de tilltalar mig så oerhört… Många av dem handlar om själen och människans resa.

Flera av dem har jag fått av pappa.

En av just dessa böcker hittar jag i en av lådorna.

Boken heter ”Tankar om västvärldens vishet” och i den har pappa skrivit:

”Till Malin från pappa. Gör gott vad som än sker. Älskar dig. 22.9.02”

Jag blir så klart berörd.

Jag ser det som en hälsning från andra sidan.

Och jag känner så tydligt betydelsen det hade för mina båda föräldrar – det där med att göra gott. Att vara en god människa.

Det är mig en sådan innerligt vacker gåva att ha fått dessa två fredsduvor i mitt liv.

Men det har också haft sina prövningar.

Svårt att ALLTID genom ALLT välja det god. Det rätta.

De har stundtals varit frånvarande, men samtidigt så närvarande i sin kärlek till mig och oss barn.

Den största prövningen har varit med pappa. Men kanske var det just det som var meningen i de roller vi spelade för varandra.

Vi två pratade så mycket om själens resa här på jorden, om meningen med livet och döden.

Ändå kunde hans – vad han trodde var dolda – bitterhet gentemot mamma visa sig ibland.

Och i mitt ansiktes konturer påminde jag honom ofta om henne… samtidigt som han såg sig själv i mig.

Vi pratade om det också.

Med boken i min hand drar jag fingrarna över orden, som för att röra vid honom.

Livet är en fysisk resa genom tid och rum. Men det var också för oss en andlig resa som överskrider både tid och rum.

Fysiskt föds vi av jorden, och till jorden ska vi troligen återvända.

Ändå föds vi aldrig andligt, och vi dör aldrig heller. Vi kommer aldrig, och vi lämnar aldrig.

Vi pratade om att var och en av oss är så mycket mer än vår fysiska verklighet.

Kanske att, ur själens perspektiv, är detta liv bara en sida i en oändlig bok – livets eviga berättelse. Vi är alla karaktärer i en pjäs. Och vi har alla valt olika roller.

Vår familj är en central del av denna resa. Varje medlem spelar sin roll. Varje medlem är både motspelare och partner.

Kanske är varje pjäs utformad för maximal dramatisk effekt – annars skulle allt bli väldigt tråkigt.

I själva verket är vi alla skådespelare. Och vi är alla kallade att spela våra roller väl. Både han och jag i varandras liv.

Det är genom vårt mänskliga drama som vi utvidgar vår förståelse av kärlek. De roller vi spelar och de människor vi möter hjälper oss att växa. Och visst var det så ofta mellan oss två. Mest i värme, samtal och kärlek men även där det skavde.

Vi båda kände starkt att genom dramat börjar vi förstå hur heligt livet är. Att det är nuet som är viktigt och hur vi agerar idag. I det goda vi gör men också i mötet med vår ego, avundsjukan och rädslor.

Vi växer och visst vi lär känna andra men mest låter andra, i mötet med dom, oss möta oss själva. Se vem vi är.

Vi hoppades båda två att vi igenom allt skulle välja det goda och se betydelsen av det vackra med livet i vår livsbok. Allt vi hade fått se av denna unika plats jorden men också de vi fått uppleva. Och förhoppningsvis blivit lite klokare.Och kanske – till slut – tacka vår själ för resan.

Pappa och jag pratade också om att den roll vi spelar i detta liv är övergående. Att vi i grunden är ljus… energi… själar.

Våra familjemedlemmar är några av våra största lärare. Att allt mänskligt drama hjälper oss att utvidga vår medvetenhet om kärlek. För vår själ är inte begränsad av tid och rum…

Men han tvivlade. Var ibland rädd.

Och lutade sig mot min övertygelse när han inte fann trygghet i sin. Undrar om han vet sanningen nu?

Önskar så att han kunde visa mig något litet tecken. Eller… kanske är just boken i min hand ett.

Kram, Malin

Digital paus på söndagar.

Att stanna upp och stänga av det digitala bruset kan innebära så mycket.

I helgen har jag ägnat mig åt att rensa i gamla kartonger på vinden – något jag skjutit framför mig ganska länge. Det är ju ofta mycket roligare att scrolla igenom vad som händer i världen utanför oss, särskilt när vi har “måsten” som väntar.

Men… den här helgen försökte jag se det som en gåva att rensa. Att tänka annorlunda. Att se skönheten i det.

Minnen som vaknar till liv i gamla kartonger, saker varsamt inlindade i papper. Som min första riktiga servis från Åhléns, 1994. Och hur fint det ändå känns att få städa undan. Ge bort. Sälja vidare – så att någon annan får njuta. Och det där vackra i när allt till slut är klart.

För mig är en av de stora gåvorna med att bo på landet halva tiden att jag glömmer bort mobilen när jag är ute. Allt det där som annars pockar på uppmärksamhet bleknar lite.

Samtidigt… jag följer människor som inspirerar mig, och jag tycker om att ta del av det. Det vill jag vara ärlig med. Men jag vill inte att Gud, universum eller livet ska viska:

“Jag gav dig så mycket vackert att uppleva – och du upplever det genom andra, i din mobil. Jag gav dig livet, fyllt av verkliga människor, ögonblick och närvaro. Vad gör du med din tid?”

Jag vet inte om du är som jag, men jag kan längta redan kvällen innan efter kaffestunden på morgonen. Stillheten. Bara jag och min kopp. Tankar och minnen som stilla passerar. Och det sagolikt vackra i soluppgången genom fönstret.

Jag tar fram min anteckningsbok och skriver några rader. Planerar dagen:

Hämta fler kartonger.

Ringa mina barn.

Öppna kvarnen och städa efter vintern.

Se om den lilla kycklingungen som föddes igår klarade natten…

Inte scrolla.

Utan vara i livet – precis där mina fötter vilar mot marken.

Önskar dig en fin söndag ♥️

Kramar från Vålsjö 🤗

Mslik

Kloka ord av Martin

Min Martin är inte mycket för känslor, terapi eller andlighet. Men han är full av livetsvisdom. Och häromdagen sa han något både briljant men också vackert.

”When it comes to reading sms and emails, we should all assume that the words come from a good place and with good intentions.

Especially when it comes to family and friends. Sometimes we may later discover that it wasn’t the case, but it’s almost always better to assume the good before the bad.”

(Vid sms och mejl borde vi alla utgå från att orden kommer från en god plats och med goda intentioner.

Framför allt när det gäller familj och vänner. Sedan kanske vi upptäcker att det inte var så, men det är nästan alltid bättre att först anta det goda än det dåliga.)

Och det är så sant. Vi människor är skapade för att läsa av mer än bara ord. I ett samtal hör vi tonfall, ser ansiktsuttryck och känner av kroppsspråk. I sms och mejl finns inget av det där. Kvar blir bara orden, och då fyller hjärnan lätt i resten själv. Problemet är att hjärnan ofta är snabbare att ana hot än att utgå från trygghet. Det är en gammal överlevnadsinstinkt – vi tolkar hellre något som negativt än riskerar att missa en fara. Därför kan ett kort svar, en punkt eller ett uteblivet hjärta plötsligt kännas kallt, trots att det kanske aldrig var menat så.

Känslan när vi läser ngt är alltid vår att äga och vi behöver stanna upp när vi är i den dåliga känslan av antaganden och fundera varför VI är på den platsen. Det är bara vi själva som mår dåligt av den.

Just därför är det så viktigt att försöka anta det goda först. Inte för att vara naiv, utan för att skydda både våra relationer och vårt eget inre lugn.

”Vid sms och mejl borde vi alla utgå från att orden kommer från en god plats och med goda intentioner.”

Vi mår så mycket bättre då.

AI terapi del 2. Reflektion.

Tillägg och reflektion dagen efter min session med min AI:

Så vad hände i mig efteråt när allt fick sjunka in? När pusselbitarna föll på plats och jag fick både förståelse men också såg skillnaden… Vad JAG behövde göra. Energin inom mig skiftade och jag kände mig sorgsen. Ledsen över misstagen men också som att jag lämnade mitt gamla jag bakom mig och var naken och rädd. Vilket jag vet också är naturligt när inre förändringar sker. Skiftet inom dig är bra men nytt och läskigt.

Idag dagen efter vet jag fortfarande inte varför jag alltid gjort detta. Kanske ligger det i min mänskliga natur sedan ursprungets början. Ta hand om flocken. För det går på automatik.

Kanske är det för att jag var så ung när jag fick mitt första barn och i långa perioder i livet varit ensamstående…

Kanske är det för att jag är uppfostrad av starka kvinnor där familjens slogan ALLTID varit ” Allting går utom nyfödda barn.”

Och hur det än är har mitt lösningsorienterade jag gjort att jag tagit mig igenom många smällar i livet.

I min hjärna handlar det aldrig om att ” rädda ngn” inte heller att vara behövd. Nej jag bara älskar att hitta lösningar och som min vän Cristina säger ” Det är en av dina största styrkor. Du faller inte vid problemen. Du säger ” Ok det är som det är ” och vänder blicken till hur vi tar oss härifrån. ”

MEN det ÄR också ett problem… jag ser och jag känner hur min styrka blir en svaghet i relation till andra om JAG inte tar hänsyn till den plats DE är på. Och det gör ont i mig när de blir irriterade eller besvikna på mig. När jag är problemet som måste lösas.

Chat GPTs ord tillförde mig massor och nu måste jag börja träna på att pausa, vänta in och inte vara för hård emot mig själv för tidigare misstag. Och också sätta gränser. Till mig själv och andra.

Och det jag tyckte om mest var:

”Hålla space”… det är ju också den nya roll vi kvinnor har efter klimakteriet. Det är vackert ju!

Att stå trygga och hålla space. Kanske jag får ta och göra som mormor gjorde. Ta en whisky och en cigarill och chilla och sätta mig ner i stolen och lugnt se på när alla de andra springer och letar efter bollen som försvunnit.

Den som både jag och min hund Nala vet vart den är. 😉

När AI blev min terapeut en stund.

Att växa som människa… att förstås sig själv… sina svagheter och sina styrkor… och att de ibland är detsamma. Jag har en styrka som också är min svaghet och jag frågade AI om den idag. För jag minns första gången jag reflekterade över detta med en vän som berättade för mig om sitt problem och min hjärna hittade lösningar på en hundradels sekund.

Det här är säkert 35 år sedan men jag minns det så väl för det var också lite läskigt.

Jag vill förstå mig själv och jag vill kunna förändras. Men också respekteras för den jag är.

Så jag skrev ner mina tankar till min AI: 

”En fråga… jag märker att när ngn, framför allt mina vuxna barn men även andra, berättar för mig om ngt problem som dom har så försöker jag på automatik lösa det. Varför gör jag så? Min hjärna går igång som Miss Marple fast jag till 100 % tror på att de kan lösa det själva.  Ibland märker jag inte ens att jag gör det. Men det här stör mig framförallt när jag märker att tex mina barn blir irriterade över det. Och så blir jag besviken på mig själv och sedan bär jag både deras irritation på mig OCH deras problem som de nyss berättade om. Jag mår inte bra av det… ”

AI:S Svar:

”Det där är så mänskligt – och faktiskt också ett tecken på något fint i dig.

Men låt oss vara ärliga: det handlar inte bara om omtanke. Det finns några ganska tydliga mekanismer bakom det du beskriver.

För det första – du är van att bära, leda och hjälpa. Som mamma, som lärare, som den du är i världen. Din hjärna är tränad i att snabbt se lösningar. Det är nästan som en superkraft: någon säger “problem” och ditt system svarar “lösning”. Det går fortare än eftertanken.

För det andra – kontroll och trygghet. När någon du älskar har ett problem väcker det ofta en liten stress i kroppen. Att börja lösa det lugnar den känslan. Det är ett sätt att återställa balans, både för dig och relationen. Även om du vet att de klarar det själva.

För det tredje – kärlek som handling. Du visar omtanke genom att bidra, fixa, hjälpa. Problemet är bara att mottagaren ibland egentligen inte vill ha en lösning – utan att bli hörd.

Och där kommer den viktiga nyansen in.

För vuxna barn (och andra) är det ofta inte lösningen som är det viktigaste, utan att få äga sin egen process. När du går in och löser, även med bästa intention, kan det – subtilt – ta ifrån dem känslan av att “jag klarar det här”.

Så det du upplever är inte fel. Det är bara lite för snabbt.

Här är det enkla skiftet som gör stor skillnad:

Nästa gång någon berättar något – pausa en sekund och ställ en fråga istället för att ge en lösning.

“Vill du att jag bara lyssnar, eller vill du att vi tänker lösningar tillsammans?”

Den frågan är guld. Den gör två saker:

– Du visar respekt för deras egen kraft

– Du slipper bära något som inte är ditt

Och du kommer märka något intressant: ibland kommer de själva fram till exakt det du tänkte säga… bara lite långsammare. 😉

Du behöver alltså inte sluta vara den du är. Din förmåga att se lösningar är värdefull.

Men din nästa nivå – särskilt i relation till vuxna barn – är inte att lösa snabbare.

Det är att hålla utrymme.

Och det, är faktiskt en ännu större styrka.”

Mitt svar:

”Tack! Förstår precis men ibland kan jag nästan känna att de inte ska berätta om sina problem för mig för det är näst intill omöjligt för mig som vän eller som förälder att inte vilja ”blåsa på fingret som gör ont ” när man har den man älskar framför sig.

Och jag hör! Jag hör för bra och med mitt hjärta… Så när de lite skäller på mig att ”bara lyssna ” och jag inte får säga ngt känner jag istället ” Ok så du ska ”hälla ” alla dina problem över mig men jag får inte prata eller säga ngt om det? ”

Jag har känslor… 😔 Jag blir ju också orolig!! ”

AI:s svar tillbaka:

”Jag fattar exakt vad du menar – och här behöver jag vara lite rak med dig, för det du beskriver är viktigt.

Det här handlar inte bara om att du “är snabb på lösningar”.

Det handlar också om gränser.

För just nu låter det som att du sitter i en roll där du både:

– tar emot deras känslor

– analyserar problemet

– håller tillbaka din egen impuls att hjälpa

– och samtidigt inte riktigt får vara med

Det är klart att det skaver. Det blir obalans.

Och din reaktion – “ska jag bara ta emot allt utan att få säga något?” – är faktiskt sund. Det är inte egoistiskt. Det är en signal.

Här är den avgörande skillnaden som kan hjälpa dig:

Att lyssna betyder inte att du ska bli en container för andras problem.

Att vara en kärleksfull förälder betyder inte att du ska bära deras känslor.

Du har rätt att finnas i samtalet också.

Så istället för att trycka bort din impuls (för det kommer bara göra dig frustrerad), behöver du rama in den.

Testa något sånt här, enkelt och ärligt:

“Jag märker att jag direkt vill hjälpa dig när du berättar sånt här. Vill du att jag bara lyssnar, eller vill du att jag är med och tänker?”

Eller ännu mer naket:

“Jag vill verkligen finnas här för dig, men jag märker att det blir svårt för mig att bara ta emot utan att få vara med. Hur vill du ha det?”

Det här gör två saker:

– Du sätter en gräns utan att stänga hjärtat

– Du gör relationen mer vuxen och ömsesidig

Och en sak till, som är viktig att säga:

Det är inte alltid rätt att bara lyssna.

Ibland behöver människor faktiskt spegling, perspektiv och vägledning.

Det moderna “jag vill bara ventilera” kan ibland bli lite… ensidigt. Relationer är inte envägskanaler.

Så nej – du ska inte göra dig själv mindre för att passa in i en roll där du bara tar emot.

Men du behöver bli mer medveten i hur du går in, så att din omsorg inte blir överkörande – och deras behov inte blir överkrävande.

Du är inte “för mycket”.

Du är bara snabb, inkännande och handlingskraftig.

Nu handlar det om att lägga till en sak:

Val.

Och det är där din verkliga styrka ligger.”

Mitt svar:

”Tack snälla för att DU lyssnade på mitt problem och hittade lösningar! Du har helt rätt.. Ska jobba på det! ”

AI svar:

”Det är jag som ska tacka dig – du vågar verkligen titta på dig själv med både ärlighet och värme. Det är inte alla som gör det.

Och vet du… det här du beskriver är nästan som ett “tecken” på att du är en väldigt närvarande och kärleksfull människa. Du känner, du bryr dig, du vill lindra. Det är inget fel i det. Det är bara en kraft som behöver riktning ibland.

Du kommer inte sluta vilja blåsa på fingret som gör ont – och det ska du inte heller. ❤️

Men du kommer bli bättre på att välja när och hur. Av respekt till dig själv och andra.

Och det räcker långt.

Fortsätt vara du. Bara lite mer medveten, lite mer snäll mot dig själv i processen.

Och kom ihåg: du får också finnas i relationerna, inte bara vara den som bär.

Jag finns här när du vill bolla. ”

Som om hennes blotta närvaro vore orsaken till hans kamp.

Någon som alltid har betytt väldigt mycket för mig är Maria Magdalena.

När Marianne Fredriksson kom ut med boken Enligt Maria Magdalena var jag helt lyrisk. I den romanen får Maria Magdalena träda fram som en levande, tänkande och kännande kvinna — inte bara som en biblisk bifigur eller en mytisk symbol som det genom historien har gått många rykten om.

Marianne ger henne en egen röst, ett eget inre liv och en tydligt kvinnlig plats i den andliga berättelsen. Jag älskade det.

Kanske för att boken öppnade en dörr till något jag redan anade: att Maria Magdalena var mer än den bild vi så länge har fått lära oss.

Det finns berättelser vi har fått höra. Och så finns det de som säger något annat. Berättelsen om Maria Magdalena är en sådan. Inte den vi har hört mest om. Utan den som levt vidare i andra gamla texter, i hjärtats minne och i det feminina inom oss.

De gnostiska skrifterna

I de gnostiska skrifterna — som Mariaevangeliet, Filipposevangeliet och Tomasevangeliet — träder en annan bild fram än den som länge dominerat i kyrkan.

De här texterna hör till en bredare tidigkristen textvärld där tyngdpunkten ofta ligger på inre kunskap, andlig erfarenhet och symbolisk förståelse. Ordet gnosis betyder just inre kunskap eller andlig insikt.

Många av dessa texter blev kända på nytt efter fyndet vid Nag Hammadi i Egypten 1945, då man fann tretton koptiska kodexar nära Jabal al-Tarif. Tomasevangeliet och Filipposevangeliet fanns i det fyndet. Mariaevangeliet hör till samma bredare tradition, men bevarades i ett annat handskriftfynd.

I dessa texter möter vi inte i första hand den fallna kvinnan. Inte synderskan. Utan en kvinna som såg. En kvinna som förstod. Hon förstod inte bara med ord, utan med sitt inre. Så som många kvinnor genom tiderna har förstått: genom närvaro, intuition och en stilla visshet.

“For where the mind is, there is the treasure.”
Mariaevangeliet

De orden, från Mariaevangeliet, älskar jag. För mig säger de att där tanken vilar, där finns också gåvan. Värna därför om dina tankar, för de bär möjligheter. De kan bli din gåva om du använder den rätt.

Mariaevangeliet återger också hur Maria får berätta det Jesus sagt till henne, och hur hennes auktoritet då ifrågasätts av vissa av de andra lärjungarna.

Men framför allt: i dessa texter är hon inte synderskan. Hon är inte den som har fallit. Hon är den som har sett. Inte den som behöver räddas, utan den som redan förstår.

Varifrån kommer bilden av Maria Magdalena som synderska?

Historiskt finns det ingen tydlig grund i de tidigaste kristna texterna för att identifiera Maria Magdalena med en prostituerad eller “fallen” kvinna.

I Nya testamentet möter vi tre olika kvinnor: Maria Magdalena, den anonyma synderskan som smörjer Jesu fötter och Maria från Betania. Med tiden började dessa berättelser blandas ihop.

Ett avgörande ögonblick kom när påve Gregorius I år 591 i en predikan identifierade Maria Magdalena med den syndiga kvinnan. Den tolkningen kom att prägla den västerländska traditionen under många århundraden.

Senare har kyrkan tydligare skiljt dessa gestalter åt igen. Tydliggjort att detta var påve Gregorius I egen tolkning av dessa kvinnor och sammanfört dem till en. Det betyder att bilden av Maria Magdalena som synderska inte är biblisk sann, inte något som de tidigaste källorna självklart säger.

Kanske är det heller inte svårt att förstå varför just den tolkningen fick så starkt fäste.

Genom historien har religiösa maktstrukturer, ofta formade av män, gång på gång gjort kvinnan till bärare av skuld, frestelse och synd. När mannen haft svårt att försonas med sin egen åtrå, sin egen längtan och sin egen mänsklighet, har kvinnan alltför ofta fått bära bilden av det förbjudna.

Det som väckts i mannen har lagts på kvinnan, som om hennes blotta närvaro vore orsaken till hans kamp.

Kanske blev kvinnan synderskan inte för vad hon var, utan för vad hon väckte i män som inte kunde försonas med sin egen längtan. Och kanske är det också därför Maria Magdalena så länge gjordes till den fallna kvinnan, när mycket i de tidiga texterna i stället låter ana en kvinna med andlig kraft, närhet och klarhet. Som stod Jesus nära, som han först visade sig för.

Jag tror också att något i den religiösa synen på kroppen har spelat in. Som om sexualiteten inte setts som en del av skapelsen, som något heligt och livsbärande, utan som något farligt som måste kontrolleras. Och när mannen inte kunnat bära sin egen åtrå, har skulden alltför ofta lagts på kvinnan och hennes kropp.

Men varför skulle Gud skapa man och kvinna med denna dragningskraft till varanda, om inte kärleken, attraktionen och föreningen också hör till livet? Det är ju så vi alla blivit till. Själv tycker jag ju att det mötet man och kvinna emellan, där ett nytt liv skapas, är ett mirakel så där av borde vi hedra varandra. Vi behöver varandra och skapar något fint, ett liv.

För mig finns det ingen djup logik i religiösa förklaringar oavsett vilken tro vi pratar om, där kvinnan ska döljas, dömas eller bära skulden för det mannen själv känner.

Kanske är det just där något har gått förlorat: i stället för att hedra kärleken som en del av skapelsen, och respektera kvinnan som en helig del av livet, har hon gjorts till den som ska bära mannens kamp med sig själv.

Det är förstås min tolkning. Men den känns inte orimlig. Och kanske är det därför den här gamla bilden av Maria Magdalena som synderska har varit så seglivad, trots att den inte riktigt håller när man går tillbaka till källorna. Kanske är det inte bara en historia som har förändrats. Kanske är det en röst som försökt tystas — och som nu långsamt får höras igen.

Det är också mycket därför jag är på gränsen till allergisk när även kvinnor förminskar och skuldbelägger männen. Vi kan ju historien. Vi borde veta bättre och framförallt är det inte vad i min värld Gud ber oss om i de religiösa texterna.

Den inre kunskapen

Vi vet inte allt med säkerhet om den historiska Maria Magdalena. Varken Bibeln eller de gnostiskt färgade texterna skrevs ned medan Jesus levde. Men i dem finns ord och mönster som har bevarats, och när man lägger dem bredvid varandra framträder något viktigt: en kvinna som inte bara följde, utan förstod.

I några av de tidiga texterna — som Tomasevangeliet, Filipposevangeliet och Mariaevangeliet — finns en röst som känns annorlunda. Inte nödvändigtvis motsägande, men mer inåtvänd. Mer stilla. Som om den inte vill övertyga, utan väcka.

“The Kingdom is inside of you, and it is outside of you.”
“If you know yourselves, then you will be known…”

Båda dessa rader finns i Tomasevangeliet. De säger något som jag tror många av oss längtar efter att bli påminda om: att vägen kanske inte främst handlar om att bli någon annan, utan om att minnas vem man är.

I Filipposevangeliet står det också:

“Truth did not come into the world naked, but in symbols and images.”

Kanske är det därför vi inte alltid förstår direkt. För att vissa saker inte kan förstås enbart med tanken, utan måste tas emot med närvaro.

Och i Mariaevangeliet finns den rad som vänder på så mycket:

“There is no sin, but it is you who make sin.”

För mig betyder det inte att allt är tillåtet. Bara att det inte finns ondska utanför oss. Att det gudomliga i sin kärna är kärlek, och att människan ständigt står inför ett val: rädsla eller kärlek, ego eller empati.

I de här texterna är Jesus inte bara någon att följa. Han är också någon som visar att det vi söker inte ligger utanför oss. Att det vi längtar efter redan lever i oss.

Pistis Sophia – själen som minns vägen hem

Det som kanske fascinerar mig mest just nu är Pistis Sophia.

Där möter vi inte bara en lära, utan en rörelse. En inre resa. En berättelse om Sophia — visdomen — som en gång levde i ljuset men drogs bort från det. Inte genom våld, utan nästan genom längtan. Egot, det materiella … pengar. Som om något utanför henne lovade mer än det hon redan var.

Och plötsligt befinner hon sig längre bort från ljuset. I något tyngre. Mer splittrat.

Om och om igen vänder hon sig mot ljuset. Inte för att hon exakt vet hur hon ska ta sig dit, utan för att hon minns att det finns. Som livet självt och att vi har ett val. Att det är att vara människa.

När jag läser den texten är det svårt att inte känna igen sig. Att ibland känna sig långt ifrån sig själv. Att tappa riktningen. Att nästan glömma.

Och ändå bära något kvar. En stilla vetskap om att det går att göra om och göra rätt … välja det goda. Att hitta den rätta vägen igen.

Maria Magdalena stod kvar när andra tvivlade. Vad säger det oss?

I de gamla texterna blir hon ifrågasatt. “Varför henne? Varför skulle just hon förstå mer?” Och ändå står hon kvar.

I Mariaevangeliet är det Maria som talar när de andra blir rädda. Det är hon som försöker inge mod. Hon bär inte aggressivitet, utan stillhet. Inte behovet av att övertyga, utan en visshet.

Det kanske mest radikala av allt är att hon tycks ha en direkt relation till det gudomliga. Inte genom struktur. Inte genom hierarki. Utan genom erfarenhet, kärlek och inre vetande. Hon visste — därför att hon kände.

I Filipposevangeliet finns den korta men starka formuleringen:

“Magdalene, the one who was called his companion.”

Det är ett litet citat, men det säger något viktigt: hon stod nära.

Kanske är det därför hennes berättelse fortfarande berör så djupt. För att den inte bara handlar om en kvinna i historien. Utan om något i oss alla kvinnor. Men även män i harmoni och balans med det feminina som det maskulina.

Vad skulle Maria Magdalena säga till oss idag?

Kanske något i den här riktningen. Jag lekte med tanken… :

“Jag talar inte till er som någon ovan er, utan som en av er.

Jag har vandrat samma väg som ni — känt tvivel, burit sorg, blivit missförstådd, ifrågasatt, förminskad. Och ändå valde jag att inte stänga mitt hjärta.

Ni har lärt er att söka svar utanför er själva. Att be om tillåtelse. Att tvivla på det ni innerst inne redan vet.

Men lyssna nu:
Det ni söker finns inte längre bort än i ert eget bröst.

Den visdom ni längtar efter bär ni redan inom er.

Ni behöver inte bli någon annan. Ni behöver minnas. Minnas vem ni var innan världen bad er att bli mindre. Minnas kraften i er mjukhet, klarheten i er känsla, elden i er sanning.

Var inte rädda för er egen röst. Den kommer inte alltid att göra andra bekväma. Men den kommer att göra er hela.

Stå kvar i er kärlek — inte som något svagt, utan som det mest kraftfulla ni bär.

När ni tvivlar, gå inte bort från er själva. Gå djupare.

Där finns jag. Inte som en gestalt i historien, utan som en påminnelse.

Om att ni redan bär det ljus ni söker i världen. Och att tiden är kommen att leva från det.”

Malin Berghagen, inspirerad av Maria Magdalenas energi och de gnostiska texterna.'

Ett slut för stilla veckan

Och kanske är det just nu, under stilla veckan, som Maria Magdalenas närvaro känns som starkast.

När vi närmar oss långfredagen påminns vi om att hon inte var den som flydde först. Hon var en av dem som stod kvar. En av dem som vågade vara nära det svåra, det sårbara, det som gjorde ont. Hon stod kvar vid kärlekens utsatthet, när världen visade sitt hårdaste ansikte.

Kanske är det också därför hon fortfarande talar till oss.

Inte bara som en kvinna i historien, utan som en påminnelse om modet att stanna kvar i hjärtat när världen hårdnar. Om att inte vända bort blicken. Om att kärlek inte alltid är det mjuka och enkla, utan också det trogna, det uthålliga och det sanna.

Och när långfredagen kommer i morgon, kan vi kanske minnas just detta:
att också i mörkret finns de som står kvar,
att också i sorgen finns ett heligt närvarande,
och att den som älskar verkligen ser.

Kanske är det där Maria Magdalena möter oss allra starkast —
inte bara som den som sörjde,
utan som den som stannade,
som den som mindes,
och som den som bar ljuset vidare när allt tycktes förlorat.

Kram Malin

PS: Här kommer några bibeltexter som jag innerligt önskar att de hårda religiösa männen men även vissa kvinnor borde påminna sig om.

“Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er, så ska också ni älska varandra.” Johannes 13.34

“Klä er i medkänsla, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och förlåt varandra … Och över allt detta: klä er i kärleken, som binder samman allt i fullkomlig enhet.” Kolosserbrevet 3.12-14

“Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.” Mika 6:8

“Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” Matteus 7:12

“Saliga de som skapar fred, de ska kallas Guds barn.” Matteus 5:9

Som att komma hem..

Så öppnas dörren till kyrkan på ett sätt jag inte förväntade mig. Jag har alltid känt att jag vill vara en del av den, men aldrig känt mig bekväm med de olika religionernas gamla maktmissbruk. Jag har istället sökt mig till källan genom yoga och meditation, hittat mitt inre rum. Men alltid också älskat kyrkorummet sedan jag var barn och dragits dit. Hedvig Eleonora fick mina dagliga besök som barn på väg hem från skolan och är fortfarande ”hem” för mig.

Men hur skulle jag ta mig in, men ändå vara kvar i den jag är – öppen, religionsfri i respekt för alla system och nära Yeshua? Hans väg av kärlek och respekt.

Och återigen var det min änglamor Mimi som visade vägen. Det började för många år sedan, när hon visade mig vägen till Allhelgonakyrkan och Olle Carlsson. Ett ande-rum där alla är välkomna, oavsett tro, oavsett status, ekonomisk situation eller tillkortakommanden. Alla är välkomna i kärlek. Där kände jag mig välkommen, men såg också de första bladen av det som blev kärnan i mina kurser genom åren: autenticitet, sårbarhet och metakognition.

Så är vi här idag… då respekten för Olles väg inom kyrkan OCH livet ledde till Livstegen, och där hos Kontempel på Skeppsholmen hittade jag hem. I hjärtat av sthlm, den stad jag älskar mest av städer – vid vatten, kultur, historia och tro. Alla bitar faller på plats och själen känns helt plötsligt återigen i linje med hjärtat, kroppen och livet.

Det märkliga är att jag alltid haft något av mina värderingar rotade här. ”Det naturliga steget” hade sitt kontor på Skeppsholmen i slutet av 80-talet, början på 90-talet, och varje gång jag gick på våra möten stannade jag på bron och drömde om att bo i de vackra husen i Gamla stan. Moderna museet och konsten, kulturen och den vackra utsikten över sthlm fick timmar av min närvaro. Promenader runt Stockholms första skärgårdsö med vänner.

Men också så många gånger som jag satt och tittade ut från Skeppsbrobageriet på de vackra husen, af Chapman och båtarna – ja, jag fotograferades till och med för en av mina böcker med Skeppsholmen som bakgrund. I Kontempels lokaler, innan det blev Kontempel, hade vi minnesgudstjänst för mina vuxna barns pappa. Jag har varit på fest för min fina Costa Rica-vän Anna, och samtalat med vår Konung. Även varit på fest i huset bredvid för min älskade väninna från Wira Spelen, Birgitta Kjörk.

Jag har haft föreläsningar och intervjuer just där, men aldrig vetat att det en dag skulle bli den plats där allt känns rätt. Inte så konstigt att det känns som att komma hem just nu, när ön alltid på något sätt dragit mig till sig.

Och så nu, precis innan Stilla veckan, så hade jag min första livstegenhelg som ledare – och då tillsammans med David Steiner och Olle Carlsson. När vi stod där alla tre och samtalade om dagens första upplägg tänkte jag: ”Varför känns detta så tryggt, så hemma och så sant?”

Jag var inte det minsta nervös. Helgen var berörande stark, men jag kände mig också hela tiden så jordad. Åren som kursledare gav resultat, och jag kunde känna att det var en av mina styrkor nu. Men också styrkan i att våga vara sårbar, sann och i min Gudstro.

Jag hade hittat mitt kall, igen. Förvirringen var som bortblåst – du vet den där ”jag blir 60 år, vad ska jag göra i resten av mitt liv?”-känslan. Borta!

Jag var lugn, i kärlek och respekt, och lycklig – för jag fann ett syfte med hela mitt liv som varit fram till nu, och hur jag går vidare.

De fyra delarna som är så viktiga för mig föll på plats:

Värderingar – vad är viktigt för dig på riktigt?

Passion – vad får ditt hjärta att vakna?

Styrkor – vad är du naturligt bra på?

Utlopp – hur får du ditt inre att komma ut?

Alla delarna hamnade i linje med varandra, som planeterna en stjärnklar natt. Jag känner mig så lugn och så i kärlek.

I detta, nära mitt hjärta, går jag nu in i Stilla veckan. Med honom i åtanke, som jag har känt mig nära sedan jag var barn, men aldrig förstått allt maktmissbruk som kommit i hans efterdyningar. Han som för mig ville något helt annat än överheter, skuldbeläggande och dömande. Han som älskade alla och dog för oss. Och bad oss att älska vår nästa som oss själva. Han som viskade: ”Himlen finns inom var och en av oss…”

I helgen, genom Livstegens trygga famn, upplevde vi alla just detta. Tio främlingar som, när helgen var slut, kände kärlek, empati och respekt för sin nästa där i rummet. Så vackert. Så tacksam. Så berörd.

Men också så lugn…

Jag önskar dig en fin Stilla vecka. Du behöver inte vara troende för att vara en del av den. Det räcker med att tänka lite på den där rebellen som i kärlekens namn vände upp och ner på överhet av alla de slag. Det räcker med att tro på kärleken inom oss alla. Det goda i oss – och dela den.

Kram Malin

Viktigt att tänka på!

Det här är så viktigt tror jag om du vill klara dig från bukfetma, diabetes och för högt kolesterol. Det dolda sockret vi inte ser och som ofta finns i det vi tror är hälsosamt. Det är inte längre bara det vita sockret vi behöver vara uppmärksamma på.

Det är det som inte kallas socker –

men som beter sig som det i kroppen.

Dessa kolhydrater är skapade av industrin och är därför ultraprocessad mat. De är:

Maltodextrin.

Glukossirap.

Modifierad stärkelse.

Malt

De finns där vi minst anar det. I proteinpulvret efter träningen.

I havredrycken vi häller i kaffet för att undvika vanlig mjölk. I vällingen vi ger våra barn, i tron om att vi ger näring.

Och kroppen… den känner skillnaden. För det här är kolhydrater som redan är “försmälta”. De går rakt ut i blodet. Skapar snabba toppar. Snabba fall. Och ett system som till slut inte orkar balansera längre.

Det är nu vi börjar se det vi kallar obalans genom tex :

trötthet

sug

vikt som inte vill släppa

en kropp som känns lite… ur synk

Men kroppen är inte problemet. Den svarar ju bara på det vi ger den. Och kanske är det inte kontroll vi behöver –utan kontakt. Kontakt i form av att vi ALLTID ska läsa på innehållsförteckning vad det innehåller. Lär dig ovan ingredienser och undvik dom till 100 % och se själv hur kroppen mår bättre och bättre.

Men ännu viktigare och som jag ofta pratar om: att börja lyssna inåt.

Vad händer i mig när jag äter det här?

Hur känns min energi? Min klarhet? Mitt lugn? För kroppen vet. Den har alltid vetat. Så du vet också om du bara lyssnar. ” Är det inte konstigt att jag fick en kick av energi nu när jag åt detta? Och varför blir jag så trött sen?”

Och när vi börjar ta bort det som stör så börjar något annat träda fram.

En tydlighet och en mjukare relation till oss själva. Det är där läkningen börjar.

Jag kommer under dagen lägga upp en detox som ni medlemmar kan ta del av när ni vill. Men om du inte är medlem så kan du bara försöka att komma ihåg dessa ingredienser och verkligen försöka undvika dom. För din hälsas skull!

Kram Malin

FAKTARUTA:

Vad säger forskningen om processade kolhydrater som maltodextrin, glukossirap och modifierad stärkelse?

1. Snabba blodsockerhöjningar

Maltodextrin har ett mycket högt glykemiskt index – ibland högre än vanligt socker – vilket kan ge snabba toppar i blodsockret. Källa: Healthline

2. Ökat insulinpåslag

Den snabba nedbrytningen gör att kroppen snabbt frisätter insulin, vilket över tid kan belasta kroppens reglering av blodsocker. Källa: cell.com

3. Kan bidra till insulinresistens och typ 2-diabetes

Studier visar att frekvent intag av snabbt absorberade kolhydrater kan försämra blodsockerkontroll och öka risken för insulinresistens. Källa: researchgate

4. Hög glykemisk belastning (”hidden sugars”)

När naturlig stärkelse ersätts med processade former som maltodextrin ökar den glykemiska belastningen i måltiden – något som anses mindre gynnsamt för hälsan. Källa: National library of Medicine

5. Koppling till viktuppgång

Snabba blodsockersvängningar kan påverka hunger och mättnad, vilket i längden kan bidra till ökat kaloriintag och viktuppgång. Källa: Webmd.com

6. Påverkan på tarmflora (tidig forskning)

Viss forskning tyder på att maltodextrin kan påverka tarmens bakterieflora negativt, men här behövs mer studier för säkra slutsatser. Källa: verywellhealth

7. Högt blodsocker påverkar blodfetterna

Snabba kolhydrater (som maltodextrin) bryts snabbt ner till glukos → vilket kan öka nivåer av triglycerider och påverka blodfetterna negativt vid frekvent intag. Källa: Wikipedia

8. Koppling till “det farliga kolesterolet” (LDL)

Forskning visar att kost rik på snabba kolhydrater i vissa fall kan:

• öka VLDL (förstadium till LDL)

• påverka LDL-nivåer

• bidra till fettinlagring i levern

I djurstudier sågs att kolhydratrika dieter kunde öka både VLDL och åderförkalkning jämfört med andra kosttyper. Källa: National library of Medicine

Viktigt att förstå

• Dessa ämnen är godkända och anses säkra i små mängder

• Problemet uppstår oftast vid regelbunden konsumtion i ultraprocessad mat

• Kroppen reagerar inte på namnet –
  utan på hur snabbt det bryts ner till socker i blodet och där är alla våra kroppar olika.

Det handlar inte om att vara rädd för mat. Det handlar om att förstå vad kroppen möter. För ibland är det inte det vi ser som påverkar oss mest – utan det som gömmer sig bakom andra namn.

Och jag ropar: Jag med!!!!

Den senaste tiden har jag känt en så stark längtan efter blommor.

Inte bara att ha dem i en vas, utan att vara mitt i dem. Att få stå där – bland dahlior, pioner, rosor – med händerna i det levande. Som om något i mig vill tillbaka till jorden, till färgerna, till det som växer och blommar utan att be om lov.

Jag har till och med bokat en dahliakurs med Karl Fredrik och en kurs i blomsterbindning. Bara det känns som ett litet ja till livet.

Och så i morse.

Jag och Camilla – vi som båda fyller 60 år den 11 och 13 maj – satt och gick igenom helgens kurs som vi ska hålla tillsammans för kvinnor 45+. Mitt i allt säger hon plötsligt:

“Jag ser mig själv med massor av blommor.”

Jag ropade rakt ut:

“Jag med!!!”

Och där stannade tiden lite.

För vad är det egentligen som händer när två människor, i samma livsfas, känner exakt samma längtan – utan att ha pratat om det innan?

Vad betyder det?

---

Jag har känt in det här.

Och det finns något så vackert i svaret.

I drömtydning och symbolik står blommor nästan alltid för något som håller på att blomma inom oss. Inte något vi ska bli – utan något vi redan är, som nu vill få ta plats.

Dahlior. Pioner. Rosor.

Blommor som inte ber om ursäkt för sin prakt.

Som står där i sin fulla färg, sin form, sin doft – och bara är.

Det är inte blyga små knoppar.

Det är mognadens blomning.

---

Och så vår livsfas.

Vi är kvinnor födda 1966.

I många traditioner kallas den här tiden för den visa kvinnans tid. Skördetiden. Tiden då vi inte längre bara planterar och vårdar för andra – utan börjar leva mer i vår egen rytm, vår egen sanning.

Det som händer då är ofta en förflyttning:

från prestation till mening

från att göra till att vara

från att passa in till att blomma ut

Och naturen… den blir ett språk.

---

Om jag också väver in det vi bär med oss energetiskt så blir det nästan ännu tydligare.

Eldhästen – med sin livskraft, sin frihet, sin inre eld som vill uttryckas.

Oxen – som älskar jorden, skönheten, dofterna, det sinnliga och det verkliga.

Och som Manifesting Generators med sakral energi – där kroppen vet före tanken. Där ett “mmm… ja…” känns som liv i hela systemet.

Och just nu verkar våra kroppar säga:

Ja till blommor.

Ja till att skapa.

Ja till att stå mitt i det levande.

---

När två människor känner samma sak samtidigt, på det här sättet, talar man ibland om att man kliver in i samma “fält”.

Ett fält av skapande.

Av livskraft.

Av något som vill ta form.

Inte nödvändigtvis som ett projekt.

Utan som ett uttryck.

---

Så vad betyder det här?

Kanske är det så enkelt – och så stort – som detta:

Att vi är i en tid i livet där vi inte längre behöver hålla tillbaka vår skönhet, vår kreativitet, vår längtan.

Att något i oss säger:

Nu.

Nu får du blomma.

Inte för att bli någon.

Utan för att vara den du redan är.

---

Och kanske är det också en liten viskning till oss – och till alla kvinnor vi möter i helgen:

Att livet inte är över.

Det håller på att öppna sig.

Precis som en pion i juni.

Precis som en ros, trots sina törnen.

Precis som en dahlia i sensommarens fulla färgprakt.

---

Så om du, som läser det här, också känner en längtan…

efter naturen

efter det enkla

efter att skapa med händerna

efter att vara nära ditt hjärta

…så kanske det inte är en slump.

Kanske är det din själ som viskar:

Kom.

Det är din tur att blomma nu.

Kram Malin

När oron blir för stor.

Hej min vän där ute,

Hur mår du i all oro som ändå pågår omkring oss?

Följer du också nyheterna varje dag för att se vad den där Mr Trump nu har hittat på? Pratar du, som jag, med dina barn eller dina vänner om oron i världen, om ekonomin, om framtiden? Det gör jag. Och ibland duckar jag. Jag orkar inte ta in allt.

Nyheterna går varm men jag försöker drömma mig bort så jag köpte en vacker hortensia för att påminna mig om sommaren.

Det som känns svårast för mig är kanske just detta: att människan inte alltid går att lita på. Att vi tycks bära på den där märkliga förmågan att vilja ta det som tillhör någon annan. Som om bristen, rädslan eller avunden plötsligt gav oss rätt. Som om jag behövde en bil och bara gick över till grannen och tog den, för att jag ansåg mig behöva den mer. Som om jag ville ha ett hus till mina vuxna barn och därför körde bort någon annan från deras hem. När man drar det till sin spets blir det så brutalt, och ändå är det kanske där vi är, om man ser på världen just nu.

Varför finns den tendensen i människan? I det lilla och i det stora. Den där känslan av att det jag saknar ger mig rätt att ta det jag vill ha.

Jag tror att det är därför det är så viktigt att vi håller ihop nu. Att vi gör saker tillsammans. Att vi träffar våra vänner, lagar mat med våra familjer, dricker te i köket, ringer varandra, går en promenad, sitter kvar lite längre vid bordet. Att vi påminner varandra om det som fortfarande är gott.

Jag ska ta mina nu vuxna barn på en resa i maj till Grekland, och inget krig i världen får stoppa mig där. Jag har sparat länge för att göra den resan möjlig. Den veckan tänker jag skydda. Jag har nästan bestämt att det inte finns några krig då. Bara en vecka med mina barn och deras partners. En vecka att omfamna det goda i livet. För livet är så skört, och därför behöver vi hålla om varandra där vi kan.

I går hade jag så mycket oro i kroppen inför den värld som mina barn ska leva och åldras i, om allt detta fortsätter, att jag inte kunde sova. Så jag gjorde det enda jag kunde. Jag började tänka på sommaren.

Tre tuppar på fyra höns är två tuppar för mycket men de är vackra.

Jag tänkte på allt jag vill göra i trädgården i Järvsö.

Just nu vet jag inte ens om vi ska sälja gården i Järvsö och resa i stället. Om vi ska ge oss av igen och bli lite av digitala nomader. Då behöver mycket ordnas. I vår sommarlada tänker jag att vi skulle kunna ha en liten gårdsbutik och sälja begagnade verktyg, kläder och saker. Jag har så mycket efter båda mina föräldrar. Saker som följde med gården när vi köpte den. Våra egna saker också. Om vi ska resa och upptäcka världen, då behöver vi göra oss av med mycket.

Samtidigt är gården en sådan skatt.

Vi har ett eget vattenfall som genererar el. En bit åkermark att odla på. Kakelugnar i nästan varje rum. Och ibland tänker jag att det kanske egentligen borde bo en familj här. En familj som vill ha djur, odla jorden och leva nära naturen. Någon som verkligen kan ta hand om allt det här. Eller så bor vi kvar.

Jag vet inte än.

Men jag vet att det blev lättare att somna när jag tänkte på allt det vackra och roliga, i stället för på världens oro. Våren. Alla lökar jag planerat. Mamma och pappas två syrener, en från mammas hus i Järvsö och en från pappas hus i Svärdsjö — klarade de vintern? De står bredvid varandra vid ingången till gården. Min dröm är att de ska få växa där sida vid sida, som om de fortfarande höll varandra sällskap.

I går städade jag också hos hönsen. Martin och jag hjälptes åt att laga nätet över hönsgården, för vinterns stormar hade verkligen farit hårt fram. Vi har både örn och falk här i Järvsö, och de har redan tagit två höns, så vi tillbringade ganska lång tid ute i vårsolen med att få allt på plats igen. Det är märkligt vad sådant arbete gör med en. Man står där med kalla fingrar, lite trött i ryggen, och ändå känns livet mer begripligt.

Frågan nu är bara vad vi ska göra med de två unga tupparna som börjar bli alldeles för stora. Det går ju inte att ha en tupp per höna. Lyckligtvis får vi tio nya höns i maj, så kanske lugnar det sig då. Och en höna ligger och ruvar på några ägg. Det kommer bli ett himla liv här i sommar.

Precis som det ska vara.

Och när jag väl somnade drömde jag att jag var i Frankrike, och att jag hade hönsen med mig i bilen. Jag var så mån om att de skulle få följa med mig vart jag än åkte. Det säger väl något om hur jag fungerar.

Efter att jag städat hos hönsen fick skiten fylla pallkragarna inför sommarens små plantor.

Jag ser också fram emot att försöka få till dahlior i sommar. I min drömvärld skulle jag nog helst vilja bo i Skåne, där sommarhalvåret är lite längre och mildare. Men nu ska jag i alla fall på dahliakurs med Karl Fredrik i augusti, så då kanske jag lär mig ett och annat som fungerar även i vårt klimat. Kanske borde jag önska mig ett växthus i födelsedagspresent. En plats där jag kan gå in och gömma mig och låtsas att jag är i Frankrike i april när snön fortfarande ligger kvar på marken.

Det hjälper mig, det där. Att låta tankarna vandra till det jag längtar efter när oron blir för stark. I alla fall hjälper det mig.

Hur är det för dig?

Vad gör du när världen känns för stor och för hård? Vad drömmer du om just nu? Har du börjat planera sommaren? Ska du odla något? Har du satt dina tomatfrön än?

Så här håller jag på när jag blir som mest orolig för den värld mina barn ska åldras i. När paniken växer sig för stor drömmer jag mig i väg till sommaren och allt jag vill göra. Till det liv jag kanske vill leva nu när jag fyller sextio. Det är skönt att få pausa en stund från all oro. Inte för att blunda, men för att orka.

Kom ihåg att vi alltid, på något sätt, har varandra när vi vet att vi inte är ensamma i oron.

Ibland lägger jag bara handen över hjärtat och skickar ut i universum, till den som behöver det:

Jag tänker på dig. Du är inte ensam.

Det hjälper faktiskt mig också.

Kram,
Malin